Darkness Falls

Elizabeth?

Vilka är ni? Hur kom ni in?

Gör precis som jag säger. Kom hit.

Annars går jag till Frankies rum.

Förstod du vad jag sa?

Lägg ner den. Nu. Såja.

Adam.

Vad vill ni oss?

Svälj de här, bara.

Nej, jag vill inte. Nej.

Adam.

Lyssnar du? Lyssnar du på mig?

Hör på nu.

Antingen så sväljer du de här

eller så går jag bort och hälsar på din son Frankie.

Förstått?

Vill du göra det lätt eller svårt?

Såja.

Nästan klart.

Det är fyra kvar.

En.

Ner med den.

Två.

Tre.

Sådär, ja. Det var väl inte så svårt?

Nej, nej, nej!

Frankie, din turgubbe.

Rakblad.

Vi borde inte vara här, Jeff. Din jävla teori håller ju knappt ihop.

-Inte undra på att intendent Martel... -Martel går i pension snart. Han kvittar.

-Vem är det? -Polisen. Vi vill ställa några frågor.

Jag sa ju att han var här.

-Du! Vad fan gör du? Du ska dö, din jävel! -Jaså?

Jag släpper av dig och åker in med honom.

En stor dag imorgon, du behöver skönhetssömnen.

-Behöver du inte min hjälp? -Jag klarar mig, intendenten.

Sluta, det betyder otur. Liz vill att jag kommer hem hel och hållen, så jag kör.

-Okej, då. -Tack.

Var försiktig.

-Hej, gubben. -Jag drömde en mardröm.

Det var ju inte bra. Kom.

-Hur är det? -Jag drömde att en skurk kom in hos mig.

En skurk? Jag lovar att det inte finns några skurkar här inne. Okej?

-Vad tror du att det är? -Mamma har gjort en överraskning åt dig.

Man ska inte berätta om överraskningar.

Okej, vi tar en titt.

"Jag är så stolt över dig."

Vad vacker den är. Så färgglad.

Du. Vi berättar inte för mamma att du skvallrade.

-Jag lovar. -Bra. Vi lägger dig. Vi letar upp mamma.

Var är mamma? Vart har hon tagit vägen, har hon gömt sig? Var är hon?

Hon kanske är i vardagsrummet.

Nej, här var hon inte. Vi kollar i sovrummet.

Var kan hon då vara?

Vänta, jag vet nog var hon är.

Är hon här inne?

-Herregud. -Vad är det?

Inget, gubben. Hon är inte här.

Du, Frankie. Gör mig en tjänst. Lägg dig och sov med en gång.

Liz. Liz.

Nej...

Vad har du gjort?

Jag älskar dig.

Vi har en 10-56 på 10622 Magnolia Boulevard.

-Hörni, får jag titta lite på kroppen? -Självklart, kriminalassistenten.

Den nya slipsen passade väl inte.

Jag hörde nog fel. Ta om det där igen. Är det här nåt jävla skämt för dig?

-Nu räcker det, assistent Anderson! -Okej.

-Med all respekt, sir. -Det är lugnt.

-Vad är det med honom? -Hans fru tog sitt liv för 3 månader sen.

-Han har åkt på alla 10-56 sen dess. -Vad är 10-56?

Självmord.

-Herregud. Stackare. -Ja... Ta hand om kroppen, bara.

-Ers höghet ville träffa mig? -Säg inte så. Jag stal inte ditt jobb.

Jag tog jobbhelvetet för att du slängde det i toaletten.

Två män till har anmält dig.

Jaså? Vilka två?

De kallar dig för "självmords-killen", Jeff.

Vad ska jag svara?

Du, allt du har gjort sedan dess är att smyga runt på platser för självmord.

Det är galet och jag tillåter det inte längre.

Du måste upp på hästen igen. Du får en ny partner och ett mordfall att utreda.

-Du är begåvad. Slösa inte bort det. -Jag utreder redan ett mordfall.

-Elizabeth tog livet av sig. -Nej, det gjorde hon inte.

-Vi har gått igenom det hundra gånger. -Hon hade inga skäl att ta livet av sig.

Med all respekt för henne, hennes konst var väldigt plågad.

-Vi vet inte vad som pågick... -Jo, jag vet!

Hon var min fru. Hon var min bästa vän, så jag vet.

Frankie, då?

Hans mardröm om en man i sitt rum. Tror du att han hittade på det?

Och de två killarna jag såg på vägen in, ingen jävel i huset vet vilka de är.

Det här är skumt.

Det är inte skumt, det är galet.

Okej.

-Stilla! Upp med händerna! -Du fick mig, gubben! Kom.

Jag hörde duschen och visste att det var du. Kan du komma och leka?

Jag ska bara prata med farmor först. Sen kan vi leka.

-Hurra! -Jag kommer strax.

-Hej, mamma. -Hej.

Vi har inte sett dig på ett tag.

Du har duschat, i alla fall.

Ja...

-Ska du inte tillbaka till lägenheten? -Nej, jag kan inte.

Sälj fanskapet och gå vidare, då.

Du är en usel förebild för din son. Du kan inte komma hit såhär hela tiden.

-Frankie är en unge, han märker inte sånt. -Jaså, det gör han inte?

Så lite känner du din son. Han märker allt.

-Jag märker också, Jeff. -Du är min mor och förstår vad jag känner.

För två månader sen förstod jag. Nu är det självdestruktivt.

Jag behöver hjälp med en sak av dig, mamma. Ta hand om Frankie.

Jag kan inte det än.

Du får inte tillbaka henne genom att ta livet av dig själv.

Så, nu är det sagt.

Ja, nu är det sagt.

Är allt bra, pappa?

Ja, gubben. Det är bra.

Jag älskar dig, det vet du väl? Kom.

Jag måste sticka, okej?

TRE MÅNADER SENARE

-Anderson. -Det är Kelly. Du måste till sjukhuset.

Nu.

-Kelly, vad är det som händer? -Åk ditåt. Jag underrättar dig på vägen.

Fröken Wilson.

Jag är kriminalassistent Jeff Anderson från Los Angeles-polisen.

Jag vet att ni har upplevt något helt obeskrivligt...

Jag har berättat allt för era kollegor.

Jag behöver höra vad som har hänt direkt från er, med era egna ord.

Min pojkvän Mike hade åkt hem.

Jag hörde ytterdörren och...

Jag trodde att det kanske var han som hade glömt något.

Då kom två killar in.

Den äldre var drygt 60.

Och...

Han såg ut att hata mig.

Den yngre var drygt tjugo.

Han hade en pistol.

Den äldre

gav mig en burk sömntabletter.

Och...

Han sa åt mig

att ta dem.

Han visste var min mor bodde.

Då...

Mike hade glömt något.

Sen... Det första jag minns är att jag vaknade här.

Var är Mike?

-Fröken Wilson... -Jag heter Jane. Säg Jane.

Jane...

Nej.

Nej, säg det inte... Säg det inte...

De sköt honom.

Han klarade sig inte.

-Nej... Nej... -Jag beklagar.

-Jeff, jag vet inte vad jag ska säga... -Det är det här jag har sagt i ett halvår!

Du... Du förstår väl vad jag måste göra?

Ja.

-Var är det? -På övervåningen.

Han slog till här, va? Där.

JANE WILSON ÅRETS ADVOKAT

Elizabeth Anderson skapar ett mörkt universum

FRAMSTÅENDE KIRURG TAR SITT LIV

JANE WILSON KÄMPAR FÖR KVINNOFRÅGOR

-Ja? -Pappa?

-Hur är det? Är du med farmor? -Ska vi fortfarande åka till Disneyland?

Tyvärr, gubben. Jag hade glömt det.

-Kan vi åka imorgon? -Nej, pappa har för mycket jobb.

-Letar du efter en skurk? -Två stycken, faktiskt.

Vad har de gjort?

-De har varit elaka. -Dödade de mamma?

Ge farmor telefonen. Jag ska prata med pappa. Gå in så länge.

Duktig gubbe.

-Är du galen? Pratar du om det med honom? -Mamma...

Jag såg inte att det var han.

Frankie har sett fram emot resan till Disneyland i flera veckor.

-Du lovade honom, Jeff. -Jag vet. Jag ska gottgöra honom.

Det är inte så pojkar tänker, de behöver en far att lita på.

Inte en som kommer med tomma löften.

Jag måste sluta, mamma.

Jag saknar dig.

Vad har du?

Nitton framstående kvinnor tog livet av sig med rakblad i sina badkar

efter att ha svalt sömntabletter, allihop i Los Angeles-området.

Jag gick bara tillbaka tio år.

Ursäkta mig en stund.

-Hur då, framstående? -Läkare, jurister, konstnärer, politiker.

Alla var med ofta i nyheterna veckorna innan självmorden.

-Blev alla mördade av de misstänkta? -Troligtvis inte alla.

Jag har ingen jävla aning. Det finns ingen brottsplats, inga bevis. De är proffs.

Är det din teori? Två män som simulerar kvinnors självmord i stor skala?

Framstående kvinnor.

-Varför har ingen upptäckt det? -Jag upptäckte det, men ingen trodde mig.

Jag förstår. Inget tydligt motiv, inga spår. De ses inte ens som mord.

Det begås över 1 000 självmord per år i den här jävla stan.

-Så det är perfekta brott? -Så nära man kan komma.

-Vad har de för motiv? -Jag vet inte än, men de hatar kvinnor.

Det är jag säker på.

Jag behöver ett team. Det är för mycket information att hantera ensam.

Jag kan inte göra sånt längre. Det är inte du och jag på spaning längre.

Okej, visst.

"Jag hatar dig."