Frozen II

- Anna och Elsa. - Snart är det läggdags.

Prinsessan har drabbats av snötrollets förbannelse!

Fort, Elsa! Gör en fin prins!

Nej, prinsen är också drabbad!

- Vem känner fara när kärlek finns? - Anna, blä!

Pussar räddar inte skogen. Älvorna skriker högt.

Hur låter en giraff? Hur som helst väcker de älvdrottningen som räddar alla!

Och alla gifter sig!

- Vad leker ni? - Förtrollade skogen.

Det liknar inte nån förtrollad skog jag har sett.

- Har du sett en förtrollad skog? - Va?

Ja, en gång.

Och det har du aldrig berättat?

Jag skulle kunna berätta det nu, om ni...

Berätta nu.

- Ska du verkligen göra det? - Det är hög tid.

- Vi bygger en snögubbe sen. - Om de nu lyssnar.

Långt bort, så långt norrut man kan komma -

- fanns en väldigt gammal och väldigt förtrollad skog.

Men det magiska med den var inte troll och älvor.

Den beskyddades av de mäktigaste andar som finns.

Andar av luft...

...av eld...

...av vatten...

...och jord.

Men där bodde också det gåtfulla tundrafolket.

- Hade de magiska krafter, som jag? - Nej, Elsa. Det hade de inte.

De tog bara vara på skogens gåvor.

Deras sätt att leva var helt olikt vårt, men de lovade oss vänskap.

Därför lät er farfar, kung Runar, bygga en damm åt dem -

- för att säkra deras vatten. Det var en fredsgåva.

Vilken stor fredsgåva!

Jag fick äran att följa med till skogen och fira det.

Sträck på dig, Ragnar.

Jag var inte beredd på det som väntade.

Vi sänkte garden.

Vi tjusades.

Det kändes så...magiskt.

Men nåt gick snett.

De angrep oss.

Ställ dig bakom mig!

Bataljen var brutal.

Er farfar...stupade.

Striden väckte andarnas raseri.

Se upp!

De riktade sina krafter mot oss alla.

Jag hörde en röst...

...och nån räddade mig.

Det har sagts att andarna sen försvann.

En tät dimma la sig över skogen...

...och stängde alla ute.

Och den kvällen kom jag hem som kungen av Arendal.

Oj, pappa... Det var spännande!

- Jag älskar den som räddade dig. - Jag önskar att jag visste vem det var.

Vad hände med andarna? Vad finns i skogen nu?

Jag vet inte.

Dimman ligger kvar.

Ingen kommer in.

- Och ingen har tagit sig ut. - Då är vi i säkerhet.

Ja, men skogen kan vakna till liv igen.

Och vi måste vara beredda på de faror som kan komma.

Då är det kanske dags att säga god natt till pappa.

- Men jag har massor av frågor! - Spar dem, Anna.

Du vet att jag inte har nåt tålamod.

Varför anföll tundrafolket oss? Vem anfaller nån man fått gåvor av?

Tror du att skogen vaknar till liv igen?

- Det vet bara Ahtohallan. - Otto vem då?

När jag var liten brukade min mamma sjunga om floden Ahtohallan.

Man sa att den visste allt om det förflutna. Om det vi är en del av.

- Oj... - Du kan väl sjunga den för oss?

Okej. Kom närmare.

Tätt intill.

Där som nordan

möter hav

rinner floden

Minnets vattendrag

Sov, min älskling, sov och dröm

För allting finns i flodens ström

I dess vatten

döljer sig

alla svaren

som kan leda dig

Dyk djupt ner i hennes ljud

Inte för långt, då drunknar du

Hon sjunger för dem som hör på

I hennes sång ryms allt hon minns

Men har du modet som krävs då?

Och se det som i floden finns?

FROST II

Där som nordan

möter hav

Finns en moder

som minns varje dag

Kom, min älskling, kom snart hem

Allt det vi glömt

kommer igen

Ers Majestät, de är beredda.

Ursäkta.

Jag kommer.

- Hör du? - Vadå?

Strunt i det.

Trivs du med din nya permafrost, Olof?

Det är som en dröm, Anna. Jag önskar att det varade för alltid.

Men förändringen narras med sin skönhet.

- Vad sa du? - Förlåt, mognad gör mig poetisk.

Du som äldre och allvetande...

Oroar du dig för tanken att inget är bestående?

- Nej. - Är det sant?

Jag längtar tills jag också blir urgammal och slipper oroa mig för viktiga saker.

Jag menar inte så. Jag oroar mig inte för att...

Jag har ju dig och Elsa och Kristoffer och Sven.

Portarna är vidöppna och jag är inte ensam längre.

Ja, nu är vindarna lite kalla

Och äldre blir vi alla

Man ser molnen dra förbi när hösten sätter in

Peter Pumpa ska bli gödsel åt andra

Och även lövet ska den vägen vandra

Därför litar jag på vissa vissheter

Ja, somligt är sig likt

Som att känna din hand i min

Somligt är sig likt

Som att vi två jämt har det fint

Som en gammal mur står i ur och skur

Somligt står alltid sig

Somligt det består

Som att jag håller hårt om dig

Ja, nu börjar löven falla

Sven, hör du också framtiden kalla?

Menar du att du i kväll tänker ställa dig på knä?

Fast jag är ganska kass på att planera

Ringar kan jag visst inte hantera

Kanske är det bäst att romantiken blir min sak!

Ja, somligt är sig likt

Som att hon är den jag har kär

Somligt det består

Som att renar är sorglösa

Men jag tror jag vet, går jag in för det

så kan jag nog sköta mig

Visst?

Somligt är sig likt

Sven, nu är pressen helt på dig

En vind så rastlös

Kan den förklara ropet jag hör?

Är nåt på väg hit?

Kan inte allt få vara som det är?

Vår tid är dyrbar

Får inte slösas bort

Kan inte frysa bilden

Men jag kan gripa dan, fast den är kort

Nu är vindarna lite kalla

Lite äldre det blir ni visst alla

Men låt oss skörda frukten av det som hösten ger

Vi har vårt hem i ett rikedomsrike

Dess välstånd fördelas till alla

Och jag lovar, flaggan här i Arendal ska vaja högt

Vår flagga vajar högt

Vår flagga vajar högt Vår flagga vajar högt

Somligt är sig likt

Ingen vet vad som kommer sen

Somligt det består

Fastän dunkel är framtiden

Lyckan står oss bi, må det så förbli

Tiden går fort, så sant

Somligt är sig likt

Och jag håller dig allt jag kan

Håller dig allt jag kan

- Håller dig allt jag kan - Håller dig allt jag kan

Jag håller dig allt jag kan

Okej... Lejon?

- Grizzly? - Monster?

- Arg min? - Svartbjörn?

Hans?

- Ärkemonster? - Ditt största misstag?

Ville inte ens kyssa dig?

Skurk!

- Det fattade vi. - Din tur, Olof.

Det är lättare nu när jag kan läsa.

- Snabbomgång. Killar mot tjejer. - Okej, jag är beredd.

Kör.

Enhörning! Glasstrut!

Slott! Östen!

Tekanna! Mus!

Elsa!

Olof borde inte få göra om sig. Sak samma, lätt match.

Två systrar, en tanke.

Tack.

Då kör vi. Det här fixar du, Elsa.

Sätt i gång.

Använd kroppen.

Ingenting?

Luft? Träd? Människor?

Tränniskor?

Skyffel? Tänder? Diska?

Isbjörn! - Förlåt.

Ge mig nåt.

Förskräckt? Förbryllad?

Oroad? Panikslagen? Besvärad?

Du ser definitivt besvärad ut!

- Vi vann. - Ny match?

- Jag ska nog gå och lägga mig. - Hur är det?