Vortex

TILL ALLA DEM VARS HJÄRNOR FÖRTVINAR FÖRE DERAS HJÄRTAN

-Allt är klart. -Okej.

-Vill du ha lite vin? -Ja.

Stopp! Tack.

Skål.

-Visst är livet en dröm? -Ja.

Livet är en dröm i en dröm.

-För oss. -För oss.

Vi är så lite

Min vän rosen

Sa det till mig i morse

Jag är född i gryningen

Döpt med dagg

Jag blommade ut

Lycklig och kär

I solens strålar

Jag slöt mig på natten

Och vaknade gammal

Ändå var jag så vacker

Den vackraste

Av alla blommor i trädgården

Vi är så lite

Min vän rosen

Sa det till mig i morse

Inför guden som skapat mig

bugar jag mig

Och jag känner att jag faller

Jag känner att jag faller

Mitt hjärta är nästan naket

Jag har en fot i graven

Jag finns inte längre

Du beundrade mig i går

I morgon kommer jag att vara aska för evigt

Vi är så lite

Min vän rosen

Dog i morse

Månen i natt vakade över min vän

I mina drömmar såg jag, bländande och naken

Hennes själ som dansade bortom molnen

Och log ner mot mig

Tro den som kan

Jag behöver hopp

Annars är jag ingenting

Eller så lite

Som min vän rosen

Sa till mig i går morse

Vi ska prata om sorgeprocessen, betydelsen av ritualer,

begreppet återhämtning, upplevelser efter sorgen

och subjektiva erfarenheter av kontakt med en avliden.

Med våra gäster är dr Boris Cyrulnik, neuropsykiatriker, essäist och etolog.

Och dr Christophe Fauré, psykiater och psykoterapeut.

Och Stéphane Allix, journalist och författare,

och grundare av Institutet för extraordinära upplevelser.

Fauré pratar om sorgeprocessen.

Sorgeprocessen är en naturlig, intelligent process

som är medfödd hos människan

och är en del i helandet av det traumatiska, våldsamma sår

orsakat av döden.

Det kommer att hela såret

och övergå från en extern, objektiv relation

med en person vi kan höra och se, prata med och krama om,

till en subjektiv, intern relation där vi aldrig kan förlora dem.

Det vi måste förstå är att sorg

är motsatsen till glömska. Tvärtom kallas det introjektion,

internalisering av den älskade personens närvaro för evigt.

Står man nära nån som förlorat nån och känner sig hjälplös och obekväm

poängterar dr Fauré vikten av att föra en dialog,

inte lämna nåt osagt och fråga om relationen till den avlidna,

hur den dog, väcka minnen eller att säga dess namn,

vilket hjälper den sörjande att interagera och främjar integreringsprocessen.

Sorgeprocessen åtföljs av ritualer. Boris Cyrulnik:

Man kan inte lämna den man fortfarande älskars kropp att ruttna på marken,

för den finns i ens sinne och hjärta.

Man älskar nån som inte finns längre och måste hålla en begravning.

Vi har gjort det sen vi var neadertalare:

Man lägger kroppen i en meningsfull position.

Man strör blomblad, ger mat för färden till livet efter döden.

Man gråter.

Herr och fru Neandertal kunde prata. Antagligen som man gör i dag.

När man förlorar nån, nån man älskar, ristar man in dess namn i sten.

Att rista in dess namn håller den levande.

Man sätter fotot på gravstenen, lägger blommor runt den,

och håller den levande i vårt minne även om vi vet att den faktiskt är död.

Sen har vi sorgeritualen...

Alla kulturer har en sorgeritual.

Det ger den avlidna värdighet och oss med,

för om vi skulle lämna den vi älskars kropp att ruttna på marken,

så skulle vi skämmas.

Vi måste gräva en grav och vi måste genomföra en social ritual.

Vi gråter, men vi är tillsammans. Det ger mening åt döden.

Vårt första svar var graven som konstverk.

Egyptierna gjorde konstverk som vi fortfarande gräver fram.

Det är intressant för människans universella tillstånd:

Representationen av döden.

Till skillnad från uppfattningen om den döda.

En död kropp är ett lik. Döden är andlig.

I det västerländska samhället hålls det på avstånd,

likaså ritualerna, traditionerna och de sociala koderna

som medföljer när nån nära går bort. I vilket syfte?

Det är kopplat till den tekniska utvecklingen som varit till stor nytta.

Men på 50- och 60-talet har efterverkningarna av döden

förflyttats från hemmet.

Förfädernas kunskaper...

...men det har i slutändan avlägsnat döden från samhället.

Den har blivit medicinsk.

Hanteringen överlåts åt tekniker, experter.

Vi har avlägsnat den från samhället.

Gör det inte!

Tack.

Kan jag hjälpa dig?

-Var finns leksakerna? -Längst bort till höger.

Och sen börjar deras hjärnor att fungera igen.

Om de inte lugnas, så blir deras hjärnor förvillade.

Hjärnundersökningen visar att det inte längre fungerar.

De måste först lugnas.

När det väl är gjort måste man uppmuntras och hjälpas

för att finna en mening i det som hänt. Man behöver prata.

Talet blir affektivt.

Känslor triggas av att prata. Man finner en mening.

Varför hände det här? Hur ska jag gå vidare?

Det är både biologiskt och psykologiskt.

Du skiljer mellan traumatiskt och hälsosamt minne.

-Hur fungerar det? -Det hälsosamma minnet är progressivt.

Vi försöker omorganisera minnet av det som hänt.

Inte det förflutna som återkommer,

utan en representation av det förflutna, vår uppfattning om vad som hänt.

Det förändras med tiden och mellan människor.

Man ser inte på saker på samma sätt som förut.

Det är oundvikligt, och när vi åldras

blir våra barndomsminne inte lika tydliga som när vi var tonåringar.

Uppfattningen av vårt förflutna förändras.

-Hittade du dem? -Minnet av det förflutna förändras.

Det är det sunda minnet som utvecklas.

Det traumatiska minnet har fastnat. Det har slutat röra sig.

-Vuk? -Jag kommer!

Är du där?

Där är du!

-Har du sett min fru? -Nej, inte alls.

-Har hon varit här? -Se upp lite.

-Har hon varit här? -Inte i dag.

Om du ser henne, så säg att jag letar efter henne.

Javisst. Det var bra att du kom. Jag har hittat ett par böcker för...

För ditt arbete.

Vänta lite.

Vad handlar de om?

Om symbolism och drömmar.

-Det hänger ihop med ditt arbete. -Ja, min bok.

-Går det bra? -Ja, men...

Jag måste hitta min fru.

-Ska jag lägga undan dem? -Ja, gör det, tack.

Jag kommer inte på mötet nästa vecka. För mycket jobb nu.

Men jag ringer dig.

Ser jag henne, så säger jag att du letar efter henne.

Tack.

-Ha det bra! -Tack.

-Har du sett min fru? -Längst bort.

Hon är där!

Var har du varit? Jag har letat överallt i hela kvarteret.

Varför försvann du?

Nu går vi hem.

Tycker du om dem?

-Hur mycket kostar de? -5 euro.

Här. Till dig.

Tack.

Kom så går vi hem.

Hej då.

Se upp.

Kom.

Se upp.

Ja.

-Vad gjorde du? -Ingenting.

Vad då ingenting? Du gick ut, lämnade dörren öppen

och ingen visste vart du gick.

Vart gick du?

-Jag gick till apoteket. -Nej.

Nej, det är en lögn.

Nej, det är omöjligt. Jag gick dit.

Jag pratade med alla som arbetar där.

Alla känner dig.

Alla känner dig och ingen såg dig.

-Du gick inte dit! -Gör mig inte rädd.

-Nej, det är du som gör mig rädd! -För vad?

Att du går vilse, att du förirrar dig i stan,

att du bli attackerad av nån brottsling,

av nån knarklangare. Det är en farlig stad.

-Nej... -Jo, det är det.

Jo, det är det, och du bara går där i godan ro.

Det skrämmer mig!

-Folk är vänliga. -Nej, du bara tror det.

Men det är de inte. De är hemska!

Världen är full av galningar och hemska människor.

Full av dem!

-Förstår du? -Det tror jag inte.

-Det är sanningen. -Nej, det är det inte.

Jag har sagt det jag ville.

Tänker du sluta?

-Du kommer att ta kål på mig. -Nej, jag vill inte göra dig illa.

Det går över.

Jag måste arbeta, skriva min bok.

Det är viktigt för mig. Väldigt viktigt.