The Desert Fox: The Story of Rommel

Det är 1941,

en månad före Pearl Harbor.

En novemberkväll dök en

brittisk ubåt upp utanför Libyen-

bakom de tyska linjerna.

Når ljuset så långt?

Ja då.

Där har vi dem.

Vad säger de?

De är redo.

Meddela att vi kommer in.

De var brittiska kommandosoldater-

och syftet med denna räd

var att döda en viss man.

Täck mig!

Det är ingen idé. Fortsätt!

Ta tag i min arm.

Dödade vi honom?

Menar du allvar, engelsman?

Jag har order från general Auchinleck

till alla befälhavare och stabschefer-

i Mellanösterstyrkorna.

"Risken är stor att våra trupper börjar

se vår vän Rommel som en trollkarl."

"De talar alltför mycket om honom."

"Han är alls ingen övermänniska, men

mycket handlingskraftig och skicklig."

"Även om han var en övermänniska

vore det synnerligen olyckligt-"

"-om våra soldater trodde att

han besitter övernaturliga krafter."

"Jag önskar att ni på alla vis-"

"-ska bryta förställningen att Rommel

är mer än en vanlig tysk general."

"Verkställ omedelbart denna order-"

"-och understryk för befälhavarna att

detta är av största psykologiska vikt."

"C.J. General Auchinleck,

överbefälhavare Mellanöstern."

Detta är Nordafrikas öken

i juni 1942-

och dessa är brittiska soldater

som tillfångatagits av Afrikakåren.

Spring!

Upp med dig!

Bort till de andra fångarna.

Vem är högsta befäl här?

Jag tror det är jag.

Följ med mig.

Överste, jag vill att du ska meddela

ert batteri att sluta skjuta.

Säg att de dödar sina egna.

Det kan jag inte göra.

Det är en order.

Jag är krigsfånge, major.

Du kan inte ge mig sådana order.

Jag tänker inte diskutera med dig.

Gör det, annars får vi dig att göra det.

Tänker du göra det eller inte?

Major!

Vad är det om?

Fältmarskalken sa att du har rätt.

Fältmarskalken?

Så detta var alltså Rommel.

Erwin Johannes Eugen Rommel.

Överbefälhavare i fiendearmén-

och den mest hyllade tyska

soldaten sen första världskriget.

Han var redan en legend i öknen-

och en räv som jagat sina jägare

fram och tillbaka i Nordafrika-

lika ofta som de jagat honom.

Och hans knep och lister hade t.o.m.

fått britterna att skrocka.

Trots detta var han ändå min fiende.

Inte bara fiende till mitt land

och armén jag tjänstgjorde i-

utan till allt liv.

Inte bara till demokratin,

utan till själva civilisationen.

Mitt namn är Desmond Young.

När jag tillfångatogs var jag

överstelöjtnant i Indienarmén.

Detta var första och enda gången

jag såg den hårdföre yrkessoldaten-

vars stora respekt för krigets regler

i detta fall varit så tursam för mig.

Två år och fyra månader senare-

medan de allierade ännu stred

i Europa, var Erwin Rommel död.

Enligt nazisterna dog han av skador

han ådragit sig på ärans fält-

men nazisterna var stora lögnare

och många tvivlade på detta.

Det florerade redan rykten

längs fronterna.

När kriget var över och jag hade

lagt mitt militära liv bakom mig-

bestämde jag mig för att ta reda på

vad som verkligen hade hänt honom.

Vad var sanningen bakom hans död,

och på vilket ärans fält dog han?

I ett enkelt hem

i den lilla byn Herrlingen i Tyskland-

talade jag ofta och länge

med Rommels son och änka.

Jag undersökte hans brev,

rapporter och andra dokument.

I Tyskland talade jag med soldater

som tjänstgjort med honom-

och i England soldater av alla

grader som stridit mot honom.

Och i bägge länderna forskade jag

i de officiella arkiven.

Dessa fakta lade grunden till den

sanna historien om Erwin Rommel.

Början till slutet för denna soldat-

kom 21:30

den 23 oktober 1942-

då en 10 km bred front med

allierade kanoner vid El Alamein...

Rommel var faktiskt inte i Afrika

när slaget tog sin början.

Han led av kronisk difteri

och hade avlösts en månad tidigare-

för att flygas till sjukhus i Tyskland.

Men när telefonen ringde-

och den välkända rösten

från Berlin åter kallade honom-

satte han sig genast

på ett plan tillbaka till öknen.

Tack.

Du är fortfarande en dandy ser jag.

Välkommen tillbaka, sir.

Ska vi ta en titt på kartorna?

Hur har du haft det, Bayerlein?

Det har väl varit bra.

Hur ser det ut idag?

De har för mycket av allt.

Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det.

Vi har för lite bränsle.

Är det på väg?

Nej.

Jag har talat med Rom tre gånger.

De vill inte ge oss något bränsle.

Schultz. Aldinger.

Har stridsvagnarna kommit?

Nej, inga sen i augusti.

Kanoner då? Och inget bränsle?

Inte en droppe.

Det här är helt färska positioner.

Ta fram en pall.

Det är värst här. 15:e är illa ute.

Vad är det här?

De kom in härifrån.

Hur långt bort är pansaret?

Var är mina kartor?

Sätt in 21:a och 18:e här i riktning

norrut. Flytta 90:e framåt här.

Skickar Montgomery in infanteriet

först igen och sedan pansaret?

Vi skickar in våra stridsvagnar först

och slår hål i deras infanteri.

Då kan vi överraska hans pansar

med vårt infanteri som understöd.

Det är värt ett försök.

Du ska väl inte ut nu?

Borde du inte vila lite först?

Efter tre veckors vila?

Kör till 21:a.

Men nu fanns även en annan räv

i öknen. Kanske än ännu listigare.

Och även om slaget blev ganska

förvirrande de följande dagarna-

så blev förvirringen

alltmer till Montgomerys fördel.

Har ni hittat fältmarskalken än?

Nej, sir. Han är vid fronten igen.

Jag vet inte vad mannarna tycker,

men jag vill gärna ha en fegare chef.

Tillräckligt feg för att han ska komma

till högkvarteret ibland. Sök honom.

På slagets tionde dag kunde inte ens

Rommel tveka om dess utgång.

Man kan inte bara fortsätta

till siste man är död.

Visst är det tappert, men idiotiskt.

Von Thoma vill dra sig tillbaka.

Något från Müller?

Inget svar än, sir.

Varifrån kommer du?

Goslar? Där har jag varit stationerad.

Vi åkte skidor där. Är du duktig?

För två år sedan...

Förstod de att jag vill ha svar direkt?

Ja, sir.

Har du försökt med Berlin?

Han känner till hela situationen.

Vad du än tycker om Berlin

så anser de att vi bara är en bisak.