The Beguiled

Virginia 1864 tre år in i inbördeskriget

Varsågod.

Är du rädd?

Nej!

Jo.

Det är jag också.

Kan du röra dig?

Jag ska försöka, om det finns nånstans att ta vägen.

Farnsworthskolan ligger på andra sidan skogen.

Miss Martha Farnsworths skola för unga kvinnor.

Finns det några män där?

Bara fyra andra elever, en lärarinna, och miss Farnsworth.

Slavarna stack.

Jag kan inte säga att en yankee är välkommen men...

- ...det är bättre än här. - Det är sant.

Jag accepterar din inbjudan, kan du hjälpa mig upp?

Vänta lite, okej? Så jag kan hämta andan.

Ja, sir.

Kom hit.

Du är mycket tyngre än min bror.

Var är han nu?

Han blev dödad i Tennessee.

Det var inte nån av oss. Jag var aldrig i Tennessee.

- Vad heter du? - Amelia Dabney.

Jag heter McBurney. Korpral John McBurney.

Trevligt att råkas, korpral.

- Vart var det vi skulle gå? - Miss Farnsworths skola för unga kvinnor.

Med bara fem elever?

De andra flickorna har åkt hem men miss Martha håller öppet.

Det är mest för att vi inte har nånstans att ta vägen.

Jag är från Georgia men min mor tyckte det var bättre...

...om jag stannade här i Virginia...

...med er general Sherman där nere så nära Atlanta.

Deserterade du?

Jag var med 66:e från New York.

Vi blev angripna.

Jag föll...

- ...och allt gick åt helsike. - Vill du gå tillbaka? Jag kan visa vägen.

Inte nu.

Kanske senare när mitt ben slutat blöda.

FARNSWORTHSKOLAN

...och nu verbet "att vara".

Miss Emily.

Miss Martha!

Marie, följ med mig.

Hjälp!

Miss Martha!

Miss Martha!

- Amy! - Hjälp!

Vad har hänt? Är du okej?

- Hur kom han hit? - Han var ensam i skogen.

- Jag kunde inte lämna honom att dö. - Du vet att du inte får gå så långt!

Är han död?

Nej. Inte än.

Snabbt, vi måste flytta honom till verandan.

Lyft upp honom. Edwina, ta tag i axeln.

- Ja, miss Martha. - Flickor! Ta honom till verandan. Snabbt!

Alla måste hjälpa till. Ta hans ben, flickor. Ett...två...

- Han kan vara farlig. - Lyft upp honom bara.

66:e New York.

Tacksam att få vara er fånge.

Han är en riktig blårock. De våldtar alla sydstatskvinnor de ser.

- Sluta med det där struntpratet, Jane! - Det är sant.

Man ser inte på hans ansikte att han är en yankee.

Amy, spring in och hämta den blå trasan och knyt den vid grinden.

En blå trasa så patrullen ser att vi fångat en levande yankee.

Varför ropade du inte?

- Du måste ha sett dem på fälten! - Förlåt. Jag glömde att jag skulle spana.

Du får inte glömma.

Nästa gång är det tiggare från unionen. Det är så vi förlorade våra höns.

Då så.

Marie, gå upp dit.

- Ropa om du ser våra soldater. - Vi borde tvätta hans sår.

Ja. Och vi kommer att behöva sy ihop det.

Amy, hämta den blå trasan, knyt den vid grinden så patrullen ser den.

- Med allt blod han förlorat skulle han dö. - Är inte det vad en kristen bör göra?

Ja. Ja, du har rätt. Det är det.

Han kommer aldrig att klara det. Så vi väntar tills han är i bättre form...

...innan han förs bort. Ta in honom. Kom igen.

Koka upp vatten, Emily.

Och vi behöver tygstycken. Vadsomhelst som vi kan avvara.

Alicia, Jane, leta rätt på tygstycken och ta dem till musikrummet.

- Hör ni mig? - Ja, ma'am.

- Miss Edwina. - Stäng dörren, flickor.

- Jag behöver en sax. - Ja, miss Martha.

Här.

- Hämta mer tyg. Jag behöver tyg. - Ja, miss Martha.

Det finns tillräckligt med metall här för att sko en häst.

Jag tror jag får bort det mesta.

Jag behöver en nål nu.

Hämta nål och tråd.

- Backa undan. - Sluta.

- Hör du vad de säger? - Nej.

Edwina, hämta lite vatten.

- Jag ska tvätta honom. - Ja, miss Martha.

Jag trodde väl det.

- Kommer han att dö? - Inte idag, det tror jag inte.

Vad kommer att hända?

Vi överlämnar honom till patrullen förstås.

Under tiden får ni inte smyga omkring här.

Eller springa ut och in i rummet. Hör ni det?

Hans namn, om ni undrar, är korpral John McBurney.

Han kommer inte att vara här länge nog för att hans namn ska spela nån roll.

Det har varit för mycket distraktion, så inga mer studier idag.

- Vi har många lagningar att göra. - Bra!

- Mot syrummet. - Kom nu, flickor.

- Jag blir inte kvar här mycket längre, Amy. - Försiktigt, sätt stygnen i räta rader.

Jane, det gäller detsamma för dig som för alla andra.

- Du har ingenstans att ta vägen. - Det har jag visst!

Min far strider med general Lee, om jag ville skulle soldater eskortera mig till honom nu.

Om nån visste var det var.

Jämnt och fint.

Min mor skrev från Charleston att blockaden är förfärlig.

Hon säger att jag antagligen äter bättre här än hemma.

Ja.

- Du skulle inte ha tagit hit den där yankeen. - Jag håller med.

Han är nog spion och släpper in blårockarna så de kan plundra trädgården.

- Jag tvivlar på det. - Miss Edwina, är inte ni rädd för blårocken?

Nej. Och det är väldigt dåligt uppförande att kalla honom så.

Han har ett namn.

Korpral John McBurney.

John...

- Låt mig se. - Gör jag rätt?

- Ja, men du kan sy tätare stygn. - Okej.

Det är våra pojkar, miss Martha. De går förbi här.

- Får vi hälsa på dem? - Nej. De får inte se er.

- Jag tror de har fångar. - Gå till övervåningen! Nu!

- Vad händer? - Jag ser inte.

- Vad har ni för nyheter? - De ska till fängelse för att dö.

- God afton, kapten. - God afton, ma'am.

Tror ni miss Martha berättar om honom?

- Är ni ensam här, ma'am? - Vi är bara några stycken.

- Berättar hon för honom? - Jag vet inte.

Sköt om er, ma'am.

Många jänkare har kommit ifrån sina enheter. De drar runt i skogarna och de är desperata.

- Jag undrar om ni kan avvara några kulor? - Vad skulle ni ha för glädje av det?

Min far lämnade sin revolver. Jag skulle vara tryggare om jag kunde använda den.

Jag ska se vad jag kan avvara.

- Tack. - Varsågod.

Han ger henne nåt.

Sköt om er.

- Okej, sätt fart nu. - De ger sig iväg.

Hon berättade inte.

- Vad gör du där? - Vi ses senare.

- Jag pratade bara med honom privat. - Låt honom vila.

Han är inte en av dina skadade fåglar eller skalbaggar.

Vi ber för alla dem vi förlorat.

Och vi ber att vi får vara trygga och säkra hela natten.

- Amen. - Amen.

Vill nån be om nån speciell välsignelse?

Jag ber att Herren måtte återge hälsan till den sårade soldaten.

Vi ber att han får hälsan åter och att han snart kan bege sig härifrån.

- Tror ni att han överlever? - Vet inte. Hoppas han inte hörs på natten.

Han kommer och tar er. De vet ni att han gör.

- Marie, sluta. - Gå tyst till era rum, flickor.

- God morgon. Det är väl morgon? - Klockan är ungefär sex.

Jag kunde tro det med tanke på lärkorna jag hörde.

- Gillar du fåglar? - Åh, jag älskar dem.

Allt vilt älskar jag...

- ...vilt och fritt. - Jag tror det är rödhakar.

- Jag kan visa några bon som jag samlat. - Det skulle vara en stor glädje för mig.

Det är bäst att jag går, miss Martha ska lägga om ditt förband.

Okej, då. Tack, raring.

Jag gillar ärtor.

- Du börjar bli riktigt bra på det där. - Jaha.

- Får jag ta en ärta? - Ja.

Hoppsan, jag tappade den.

Kan jag få en till?

- God morgon. - God morgon.

Hur är det med jänkaren?

Det är bra, mycket bättre.

Hur länge ska han vara i musikrummet?

- Tills han är mycket bättre. - Men hur ska jag kunna öva på fiolen...

- ...med en farlig fiende i samma rum? - Miss Jane. Snälla.

- God morgon, flickor. - God morgon, miss Martha.

Säg mig, Amy, hittade du några svampar när du var ute och samlade soldater?

Det gjorde jag, men jag vet inte om de är ätbara.

- Vi tittar på dem senare, ska vi det? - Ja, ma'am.

Det verkar som soldatens närvaro påverkar er.

Sköt dina göromål, du har arbete och studier.

- Ska vi inte ha musik här idag? - Nej. Gå till biblioteket.

- God morgon, korpral. - God morgon, ma'am.

Jag tror jag stör er verksamhet.

Ja. Det gör ni verkligen.

Ni skräder inte orden, ma'am.

Ni är rättfram, jag gillar det.

Så det gör ni?

Tror ni att det gör nån skillnad för mig om ni gillar det eller ej?

Min åsikt betyder säkert ingenting för er.

- Jag söker inte efter er uppskattning. - Inte? Vad söker ni då efter?

Ingenting. Ni har redan gjort mycket för mig och jag är mycket tacksam.

Är ni inte rädd att jag överlämnar er till våra soldater?

Jag tror inte det.

Jag är ju inte helt säker men...

...jag tror det finns värre saker jag kan råka ut för.

Jag vill inte åka i fängelse, men det är bättre än att vara död.

Och det är vad jag vore om ni inte hade hjälpt mig.

Inte nödvändigtvis.

- Plågas ni av ert ben? - Lite.

- Jag har hört att förlorad känsel är värre. - Verkligen.