The Fog

"Är allt det vi ser, eller tror oss se

bara en dröm i en annan dröm?"

Klockan är fem i tolv.

Det är nästan midnatt.

Vi hinner med en historia till.

En historia till före 12,

så vi håller oss varma.

Om fem minuter,

är det 21 april.

För hundra år sen den 21 april,

på havet utanför Spivey Point,

drev ett klipperskepp mot land.

Plötsligt, ur natten,

dök dimman upp.

Ett tag kunde de inte se något,

inte ens en halvmeter framför sig.

Då såg de plötsligt ett ljus.

Det var en eld som brann på stranden.

Så stark att den trängde genom dimman.

De satte kurs mot ljuset.

Men det var en lägereld, som den här.

Skeppet gick rakt på klipporna.

Kölen gick itu.

Masten bröts som en kvist.

Och vraket sjönk med alla män ombord.

På havsbottnen

låg Elizabeth Dane med sin besättning.

Deras lungor var fyllda med saltvatten,

deras ögon öppna och stirrande ut i mörkret.

Ovanför, lika plötsligt som den kommit,

lättade dimman, drog sig tillbaka över havet

och kom aldrig mer tillbaka.

Men fiskarna och deras fäder,

och farfäder säger att,

när dimman återvänder till Antonio Bay,

kommer männen på havsbottnen,

i vattnet utanför Spivey Point,

att återuppstå

och leta efter lägerelden

som ledde dem rakt in i den kalla döden.

Klockan är tolv.

Den 21 april.

DIMMAN

Det är midnatt och spöktimmen är här.

Jag som sitter här i natt heter Stevie Wayne

och jag kommer att vara med er till klockan ett.

Jag är klar nu, fader.

Tack, Bennett.

Jag behöver dig inte förrän fyra imorgon.

OK.

Vill du ha en liten styrketår?

Nej, tack. Men kan jag få min lön?

Varför kommer du inte vid sex istället för fyra imorgon?

Visst.

Hallå?

Fader Patrick Malones dagbok 1880

Den 30 april vid midnatt är det de dödas tid.

Må Gud frälsa oss ifrån ondo.

Det är 15 grader ute,

låt mig vara först med att gratulera Antonio Bay.

Stan fyller 100 år idag.

Tyvärr försöker meteorologen förstöra det.

Han säger att det kan blir regn ikväll.

Men härifrån syns inga moln.

Jag tror vår meteorolog jobbat för hårt.

Jag stannar en timme till så jag kan se om det stämmer.

Fortsätt lyssna på mig bara.

En kutter har gått på grund vid den östra viken.

Global 1X. Kuttern heter Lady Belle Pacific.

Serienummer 024KL596.

Lady Belle Pacific är sjöduglig. Ingen större skada.

Skicka en bogserbåt. Jag är strax utanför båtellet.

Här är KAB, Antonio Bay, Kalifornien.

Klockan är sex minuter över tolv.

Meteorologen har inte hört av sig så jag vet inte om det blir regn.

Men det är fullmåne och klar himmel.

Jag heter Stevie Wayne och om ni inte har nåt för er,

är jag här och spelar plattor för er, under hela spöktimmen.

Även om ni har nåt för er, lyssna på mig ett tag

så ska jag göra mitt bästa för er.

Hur långt ska du?

- Till andra sidan stan. - Nära nog.

- Går det bra? - Ja. Tack.

En klunk?

Tack.

Jag har aldrig liftat förut.

Så jag vill bara vara försiktig.

- Kan jag fråga dig nåt? - Visst.

Är du knäpp?

Ja, det är jag.

- Jag är knäpp. - Du är knäpp.

Skönt. Min sista lift var äckligt normal.

Han tog upp mig i Santa Barbara. I Carmel ville killen gifta sig.

Trodde du aldrig liftat förut.

Inte innan förra veckan.

Detta är trettonde gången.

Jag är en knäppis med otur då.

Vi får väl se.

- Är du OK? - Jag mår bra. Tror jag.

Vad i helvete var...?

Klockan är tolv över tolv och här är Stevie Wayne.

- Vi sticker. - Till klockan ett.

Jag sitter uppe i KAB-fyren på Spivey Point.

Om ni glömt det, är det den 21 april,

så grattis Antonio Bay.

Ikväll ska det festas.

Så om ni inte kan sova av spänning,

tja, lyssna då på mig

och jag ska hitta på nåt sätt att hålla er vakna.

Eller inte.

- KAB. - Hej, hjärtat.

Hej, Dan. Nån nyhet?

Undrade om du kände dig ensam?

Knappast. Slutade inte du vid åtta?

Jag bytte pass så jag hinner till festen.

Kommer du?

Kunde jag övertala nån att ta över jobbet här skulle jag det.

- Vilket är dygnet runt. - För mycket jobb.

Så är det att äga en radiostation.

Vad ville du, du har 15 sekunder på dig.

- Vill du ha nåt att snacka om? - Få höra.

Det ligger en trålare 15 sjömil utanför kusten

som heter Sea Grass.

Jag ser nåt som verkar vara en dimbank.

Den rör sig mot trålaren.

Tack. Det är nog värt tio sekunder.

Nu ska jag sända. Hej då.

Ohoj, grabbar. Detta är KAB, Antonio Bay.

Här är Stevie Wayne som anropar er över havet.

Till besättningen i Sea Grass, 15 sjömil ut ikväll,

en varm hälsning och se upp för dimbanken,

som närmar sig österifrån.

Jag spelar musik för er så länge.

Här kommer en låt från Coupe De Villes

speciellt tillägnad er.

Henne skulle jag vilja träffa.

Jag såg henne i en mataffär. Skitsnygg.

Vad är det för dimbank hon snackar om?

- Vad vet du? - Hon äger fyren.

- Jag vet. - Sonen spelar i knatteligan.

- Har hon barn? - Var inte du lyckligt gift?

Inte så värst.

Det är ingen dimbank där ute.

Det är en dimbank där ute.

Nu är jag tillräckligt på lyran. Vi ger oss.

Kom hit, Al.

- Hjälp honom då. - Kom hit.

Vad var det?

Kom hit.

Vad var det där?

Det är en generator.

Det är borta. Det var ett skepp där ute.

Lyssna.

- Inget. - Lyssna.

Vem är där?

Vem är det?

Det är precis bredvid oss.

Det är stort, Al. Det är ett skepp.

Ett stort skepp.

Vad hände? Blev du våt?

Klockan är 12.43

och jag ska spela fyra skivor i rad

här på KAB.

Bara vatten, Stevie.

Men det slår då Chicago.

KAB.

Jag gillade det du sa men du ljög faktiskt.

Dimbanken drar sig västerut så den undgick nog båten.

Det måste vara fel på mätarna. Den visar på ostlig vind.

Vilken dimma rör sig mot vinden?

- Jag gillar dig. - Vet inte om jag vill ha dig.

- Du är bara en röst i telefonen. - Och du en röst i radion.

Vi skulle bli ett perfekt par.

Vad sägs om middag så kan jag bevisa det.

Ledsen. Mitt ideal är en röst i telefonen.

OK, mystiska damen.

God natt.

Inte illa.

Jag startade förra veckan i San Diego.

Sålde fem teckningar om dan uppe vid kusten.

Till Vancouver tar det nog en månad. Fem dollar per styck så blir jag rik.

- Får jag fråga dig nåt? - Visst.

Vad heter du?

- Elizabeth. - Nick.

Är du från San Diego?

Du sa: "Får jag fråga dig nåt?"

Nåt betyder för mig en fråga. San Diego är två frågor.

Från Pasadena

och jämt pank.

Kunde aldrig göra det jag hade lust med.

Vad vill du göra då?

Jag vet inte.

Inte jag heller.

Den här måste jag ha. Får jag köpa den?

Du får den gratis.

Klockan är prick ett.

Spöktimmen är över och dags för mig att sluta.

Vi hörs imorgon kväll vid sex, då KAB sänds igen,

detta är Stevie Wayne, ert nattsällskap,

som önskar er en fortsatt god natt.