My Octopus Teacher

EN ORIGINALDOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

Många säger att en bläckfisk är som en utomjording.

Men det märkliga är att när man kommer dem närmare,

så inser man att vi är väldigt lika på många sätt

Man kliver in i en helt annan värld.

Det är en otrolig känsla.

Man känner att man står på randen till något enastående.

Men man inser att det finns en gräns som inte får korsas.

Det är ganska länge sedan nu, den där dagen då allt började.

VÄSTRA KAPPROVINSEN, SYDAFRIKA

Den här platsen på Afrikas spets är känd som Stormarnas udde.

Mina barndomsminnen domineras av

den klippiga kusten, tidvattensområdet och kelpskogen.

Vi hade en liten träbungalow...

...nedanför högvattenlinjen.

Så när de stora stormarna rullade in

bröt sig havet igenom dörrarna och fyllde husets bottenvåning.

Det var otroligt spännande som barn

att bokstavligen bo i den gigantiska Atlantens kraft.

Merparten av min barndom tillbringades i klippbassängerna

där jag dök i den grunda kelpskogen.

Det var det jag älskade mest.

Som vuxen hade jag kommit ifrån det.

Det bekom mig inte till en början.

Tills jag åkte till centrala Kalahari för cirka 20 år sen.

Jag gjorde filmen The Great Dance med min bror.

Jag träffade män

som nog var några av världens bästa spårare.

Att se dessa män...

...gå in i de otroliga, subtila tecknen i naturen

saker som mitt öga inte ens kunde se, och sen följa dem, ibland i timmar,

och hitta gömda djur i landskapet,

var fantastiskt att bevittna.

De var inne i den naturliga världen.

Jag kunde känna att jag var utanför.

Och jag hade en djup längtan efter att vara inne i den världen.

18 ÅR SENARE

Jag gick igenom två års absolut helvete.

Jag hade jobbat hårt under en lång tid...

...och slitit ut mig.

Jag hade inte sovit ordentligt på månader.

Min familj led.

Och jag blev sjuk av all press.

Min hjärna kunde inte hantera allt.

Jag ville aldrig se en kamera eller redigeringssvit igen.

Bara tanken var olidlig.

Mitt stora syfte i livet var nu...

...i spillror.

Och jag hade ett ungt barn.

Tom.

Jag kunde inte vara en bra far till min son.

Det krävdes en radikal förändring.

Jag hämtade inspiration från min barndom

och från de mästerliga spårarna som jag hade jobbat med i Kalahari.

Det enda sättet för mig var...

...att vara i havet.

I början är det svårt att gå i vattnet.

Det är en av jordens vildaste, mest skrämmande platser att simma på.

Vattentemperaturen går ner till åtta, nio grader Celsius.

Kylan tar andan ur en.

Man måste bara slappna av.

Sen får man ett fantastiskt tidsfönster på tio, femton minuter.

Plötsligt...

...känns allt okej.

Kylan uppgraderar hjärnan

för kemikalier frigörs varje gång man omges av det kalla vattnet.

Hela kroppen vaknar till liv.

Allteftersom kroppen anpassar sig blir det bara lättare och lättare.

Och så småningom...

...efter cirka ett år...

...börjar man sukta efter kylan.

Det fantastiska med den här miljön är att man är i en tredimensionell skog

och kan hoppa från toppen och ta sig vart man vill.

Man flyger, i princip.

Man kunde lika gärna vara på en annan planet.

Man blir naturligt mer avslappnad i vattnet.

Man kan hålla andan längre.

Att ha en dykflaska i en tjock kelpskog är inte optimalt för mig.

Jag vill vara mer som ett amfibiskt djur.

Instinktivt visste jag att jag inte skulle ha våtdräkt på mig.

Om man verkligen vill komma nära...

...en miljö som den här,

så hjälper det enormt mycket att inte ha någon barriär mot den miljön.

Jag insåg plötsligt att jag hade energi att fotografera och filma igen.

Jag plockade fram kameran igen

och började göra det jag älskar och kan.

Djuren är oerhört exotiska och underliga.

Det är mycket mer extremt än vår galnaste science fiction.

Jag minns dagen då allt började.

Jag hittade ett speciellt område...

...som skyddas av ett stort parti kelpskog.

Skogen dämpar faktiskt svallet.

Hela skogen där är dunkel och man kan inte se något,

men i en liten sektion på 200 meter kan man dyka

och observera, och det är en otrolig plats.

Jag minns att jag såg en konstig form till vänster om mig och dök ner...

...och fick se en riktigt märklig sak.

Även fiskarna verkade förvirrade.

Och sen plötsligt...

Då visste jag inte

att jag hade bevittnat något förunderligt.

Jag hade kommit in i slutet av ett helt drama.

Man tänker: "Vad i hela världen gör djuret?"

Hon blev nog lite rädd för mig, så hon lyfte upp en otroligt hal...

...algbit som man knappt kunde hålla med händerna,

svepte den om sig och stirrade på mig genom den lilla glipan.

Sen var hon plötsligt borta.

Det är svårt att förklara, men ibland får man bara en känsla

och man vet att det är något väldigt ovanligt med den här varelsen.

Det finns något att lära sig här.

Det är något speciellt med henne.

Sen fick jag en galen idé.

Vad skulle hända om jag kom dit varje dag? Om jag aldrig missade en dag?

DAG 1

I början påverkades hon helt klart av min närvaro,

så jag tänkte: "Jag lämnar kameran där, så spelar den in hennes aktiviteter."

Hon såg en blänkande ny sak i skogen.

Hon närmade sig den med en sköld.

Om den angrep så kunde hon hålla upp skölden.

Det här är nu något annorlunda och intressant.

Hon rörde, kände och smakade på den.

Om hon var på lekfullt humör, kunde man inte lämna den för länge.

Då drog hon bara omkull den.

Det krävdes dagliga besök för att verkligen lära känna hennes miljö bättre.

Till en början verkar det bara som mycket av samma sak.

Men efter ett tag ser man alla de olika typerna av skog.

Skogen med gammal växtlighet.

Skogen med många olika alger som växer på bottnen.

Den dimmiga skogen.

När jag började kartlägga miljön runt hennes bo,

var det chockerande att se små grottor nära henne, fullpackade med pyjamashajar.

De är hennes farligaste predatorer.

Deras skinn är randigt, därför kallas de pyjamashaj.

De är inte visuella rovdjur.

Men de har ett otroligt luktsinne.

Och de är synnerligen aggressiva.

De kan köra in nosen i en liten skreva.

Så de är dödliga små bläckfiskpredatorer.

Jag tänkte: "Hur länge dröjer det innan nåt händer med dessa djur?"

DAG 26

Efter att jag hade besökt henne mer och mer

kom det ett definitivt ögonblick då...

...rädslan hade avtagit enormt.

Hon kunde se en rörelse och bli rädd och sen få syn på mig.

Då kom hon ut och var väldigt nyfiken.

Väldigt intresserad och nyfiken, men tog inga dumma risker.

Hon höll alla de andra armarna fästa vid boet

och sugkopparna på plats.

Och sen hände det bara.

Jag sträckte fram handen en aning.

Något händer när djuret tar kontakt.

Men man måste andas någon gång.

Så jag fick väldigt försiktigt dra av sugkopparna

utan att störa henne,

så att jag kunde gå upp och andas.

Det absolut mäktigaste är...

...när den kommer ut ur boet.

Då vet man att den har total tillit.

Den håller inte armarna bakom sig för att kunna dra sig tillbaka.

"Jag litar fullständigt på den här människan...

...så jag kommer ut ur boet

och fortsätter med mitt."

Jag började se ganska märkvärdiga saker.

De kan se taggiga eller mjuka ut.

Ha horn som växer ur huvudet.

De kan matcha färg, textur, mönster, skinn.

Det är vackert.

För det mesta skjuter hon sig fram eller kryper eller simmar.

Men ibland kommer två ben ut.

Hon går.

Hon promenerar iväg på två ben.

Hon intar en konstig kroppsställning som ser lite ut som en sten.

Sen rör sig två av armarna undertill långsamt,

och stenen vandrar långsamt iväg.

Och sen omvandlas hon

till en enastående, svajig, böljande gammal dam i klänning.

Hon försöker kanske härma

kelp eller alger som rör sig i svallet.

Samtidigt flyttar hon sig långsamt bort.

Det är så hon fungerar.

Denna otroliga kreativitet för att vilseleda.

En bläckfisk är i stort sett en snigel som har förlorat sitt skal i evolutionen.

Ett väldigt ömtåligt, flytande, mjukt djur

som förlitar sig på oerhörd intelligens.

Hon har ingen mamma eller pappa att lära sig av. Hon är ensam.

Hon jagas av alla möjliga sorters rovdjur.

Så under miljontals år har hon tvingats...

...utveckla de mest otroliga metoder för att vilseleda dem.

Och hon måste lära sig snabbt, för hon lever bara i drygt ett år.

DAG 52

När man dyker ensam måste utrustningen vara perfekt.

Jag måste vara beredd på alla eventualiteter.

Jag kan inte vela. Allt måste gå på instinkt.

Men vid den tidpunkten gjorde jag många misstag.

En dag följde hon efter mig.

Det är fantastiskt att bli följd av en bläckfisk.

Man backar bort, man rör sig baklänges,

och detta fantastiska djur kommer emot en, utan rädsla.

Det är nyfiket och tillitsfullt och det känns fantastiskt.

Och sen, pang!