Obama: In Pursuit of a More Perfect Union

Jag ville samla alla den första dagen och välkomna er till Vita huset.

Ur vårt perspektiv kunde man igår inte bli annat än inspirerad-

-vid anblicken av alla dessa amerikaner så långt ögat kunde se.

De kom för att de tror att detta är ett förändringens ögonblick i USA.

En tid att stärka vår demokrati och omdana vårt land.

Hur länge vi än förvaltar allmänhetens förtroende-

-får vi aldrig glömma att vi är allmänhetens tjänare-

och att det är ett privilegium.

Att vara i allmänhetens tjänst innebär helt enkelt-

-att tillvarata amerikanernas intressen.

Min fru och jag var på väg till presidentens bostad-

-den första dagen de var i Vita huset-

och åkte upp med hisspojken.

Han var afrikan-amerikan och hade jobbat där i 40 år.

Jag frågade: "Hur kändes det under hela processen"-

-"när en afrikan-amerikan var på väg att väljas till USA:s president?"

Han sa: "Aldrig någonsin under hela kampanjen"-

"trodde jag att han skulle vinna."

"Så osannolikt kändes alltihop för en man min ålder."

Ingen trodde att vi skulle uppleva den dagen.

Men vad betydde den? Det var frågan.

Hur mycket hade USA förändrats-

-för att det till slut hade rivit den nedärvda spärr-

mot Vita huset som ras utgjorde?

Under Obamas kandidatur blev ett ord på modet.

Det var massor med folk, folk med inflytande-

-som talade om att USA var på väg in i ett postrasistiskt tillstånd.

"Postrasistisk" är ett intressant ord. Det var ett nytt ord.

Det ingick inte i det amerikanska vardagsspråket.

Varför vi som samhälle tog till oss ordet är en intressant fråga.

Var det i förhoppningen att ras skulle bli mindre viktigt?

Var det övermod? Bedrog vi oss?

-Ur historisk synpunkt... -Okej, hör ni.

...har det efter varje framgång kommit en backlash.

Från emancipationsdeklarationen går vi till rekonstruktionstiden.

KKK, vita medborgarråd - backlash. Beslut i högsta domstolen - backlash.

Sekelskiftet, NAACP bildas - backlash.

Lynchningar. Ända fram till medborgarrättsrörelsen.

Naivt att inte förutse en backlash mot den första svarta presidenten.

Hej, allesammans.

Det är fantastiskt att se er.

Jag vill tacka både representanthuset och senaten-

-för att ni tålmodigt har gått vidare med processen-

-att få igenom en plan för återhämtning och förnyelse.

Det inte är lätt att genomföra något så omfattande som det vi nu gör.

Det finns ännu åsiktsskillnader runt bordet och mellan regering-

-och kongressledamöter om detaljer i planen.

Jag är senatens republikanske ledare Mitch McConnell.

I veckan kom president Obama till Capitolium-

-för att tala med mina partikamrater om planen för ekonomisk återhämtning.

Hej allesammans!

Vi har haft ett fantastiskt idéutbyte och jag är fortsatt optimistisk-

-vad gäller vår förmåga att få igenom planen och få människor i arbete.

Demokraterna i representanthuset skulle skapa ett stimulanspaket-

-som var lägligt, öronmärkt och tidsbegränsat.

Den informationen har de missat.

Det fanns krafter som motarbetade president Obama.

Det fanns kongressledamöter, mycket mäktiga personer-

som sa: "Han får inte lyckas."

Jag väntar mig inte 100 procent medhåll-

-från republikanska kolleger, men hoppas vi kan lägga undan politiken-

-för att hjälpa det amerikanska folket just nu.

Mitch McConnell var inte ivrig att försäkra sig om-

-ett samarbete med den här mannen och skapa en förbindelse-

-som kunde ge världen en idé om vad som är möjligt-

-när amerikaner enas. Även om de inte är överens politiskt-

-är de eniga om att landet är viktigare än partipolitik-

viktigare än politisk hemvist.

Planen är inte prefekt. Det är ingen plan.

Jag kan inte försäkra att allt i planen blir som vi hoppats.

Helt säkert är däremot att overksamhet-

-kommer att fördjupa krisen och den smärta miljontals amerikaner känner.

När Barack blev president-

-hade han kvar sin känsla för rent spel.

Ända sedan den första tiden i politiken-

var det något vi tvistade om.

Barack envisades med att vi skulle ge utnämningar åt-

-en del av dem som hade kämpat emot oss-

för att främja sammanhållningen.

Och vi undrade: "Varför det?"

De starkaste demokratierna hämtar kraft ur frekvent och livlig debatt.

De tål att personer med olika bakgrund och övertygelse-

-lägger sin oenighet åt sidan för att tjäna ett högre syfte.

Jag är övertygad om att vi kan klara av det.

Men vi måste arbeta tillsammans.

Demokraterna ser detta som en stor seger för president Obama.

Barack Obama har, efter bara några veckor som president-

-fått igenom ett av de största stimulanspaketen i vår historia.

Det ska sänka skatter, skapa fler jobb och modernisera infrastrukturen.

Men segern vanns med knappt något republikanskt stöd-

-långt ifrån alla förhoppningar om enighet.

De brydde sig inte om huruvida det amerikanska folket led-

-de brydde sig bara om att det skulle synas-

-att de inte samarbetade med presidenten.

Och allt handlade om ras.

Man kan vända och vrida på det-

men allt handlade om ras.

Fru talman.

Förenta staternas president!

När han valdes hade många amerikaner aldrig haft en svart chef.

Och där var han, landets högsta auktoritet.

Vi ska inte vara naiva.

Politiska partier befinner sig alltid i opposition och i strid.

I viss mån är det som det ska. Det är en kamp om idéer-

-om vems policy som är bäst och så vidare.

Men han möttes av en massiv mur-

av motvilja från första stund.

Man kan inte skilja politik från ras när det gäller Obama.

Hur blev han president och varför?

Ett av skälen var det tal han höll 2004 på demokraternas konvent.

Temat var att föra alla de spretande trådar-

-som USA bestod av samman. Och han blir vald-

-och republikanerna säger: "Glöm det! Vi vill inte! Vi vill inte ha dig!"

McConnell, Boehner eller Paul Ryan måste inte personligen vara rasister.

Det handlar inte om det. Eller dåliga, trångsynta människor.

Det är inte problemet. Problemet är strukturellt.

Vad är det republikanska partiet? Vad var partiet när Obama tillträdde?

Det var ett vitt parti.

Kan man ha sin första svarta president-

-utan att ras eller rasism spelar roll?

Ann Compton. Hej, Ann.

-Får jag fråga om ras? -Det får du.

Ert presidentskap är historiskt och jag undrar bara-

-om någon av policydiskussionerna ni har haft i Vita huset-

har handlat om ras?

Eller har de senaste 64 dagarna varit en relativt färgblind period?

Jag tycker att de senaste 64 dagarna har präglats av mitt-

-funderande över hur vi ska reparera ekonomin.

Det påverkar svarta, bruna och vita.

Naturligtvis fanns det vid presidentinstallationen-

en berättigad stolthet i landet-

-över att vi hade tagit ett steg bort från-

-en del av det smärtsamma arvet efter rasdiskrimineringen.

Men det varade ungefär en dag.

911, samtalet spelas in. Var exakt befinner ni er?

-Jag är på Ware Street i Cambridge. -Vad är ert problem?

-Berätta exakt vad som hänt. -Jag vet inte vad som händer.

Jag har en äldre kvinna som står här.

Hon såg två män som försökte ta sig in i ett hus.

Jag såg ett par resväskor, så jag vet inte om de bor där.

Åk till Ware Street, möjligt pågående inbrott.

Här står en man som säger sig bo här. Inte samarbetsvillig.

Skicka hit bilarna.

Ni ska få namnet på den boende. Henry Louis Gates Jr.

Jag har lagt mycket tid på att försöka glömma detaljerna.

Men jag lärde mig något.

Att sitta inlåst, hur kort tid det än är-

-är en av de värsta mardrömmar en människa kan uppleva.

Inget liknar den känslan av slutgiltighet.

Någon sätter dig i en bur, slår igen dörren och du hör smällen.

Du har ingen aning om hur länge du blir kvar där.

Godafton. Innan jag besvarar era frågor vill jag tala några minuter-

-om de framsteg vi gör med sjukvårdsreformen-

-och hur den ingår i vår bredare ekonomiska strategi.

För sex månader sedan tillträdde jag...

Sommaren 2009 var tiden för att få igenom sjukvårdsreformen nästan slut.

Vi ville klara av det för att kunna fortsätta med presidentens agenda.

President Obama beslöt att ordna en presskonferens-

enbart om sjukvårdsreformen.

Vi kommer att genomföra en reform som främjar valfrihet-

-och ger ett försäkringsskydd alla kan räkna med.

Och vi ska göra det i år.

Nu kan jag besvara era frågor.

Presskonferensen gick mycket bra, förutom den sista frågan.

Nyligen blev professor Henry Louis Gates gripen i sitt hem i Cambridge.

Vad säger den händelsen er om rasrelationerna i USA?

Jag känner inte till alla fakta.

Enligt rapporteringen hade han glömt sina nycklar-

-och dyrkade upp låset för att komma in i huset.

En anmälan kom till polisen-

-om ett möjligt inbrott. Så långt är allt gott och väl.

Sedan visar professor Gates ID-kort för att bevisa att huset är hans.

Då grips han för förargelseväckande beteende.

Jag vet inte, eftersom jag inte var där-

-och inte har alla fakta, hur stor roll ras spelade i det här fallet.

Men det är rimligt att anta att vi alla skulle bli rätt arga-

-och att Cambridgepolisen betedde sig korkat-

-när de grep en person som bevisligen befann sig i sitt hem.

Jag stödjer USA:s president till 100 procent.

Han är fel ute när han lägger sig i lokala frågor utan att ha fakta-

-som han själv sa innan han kommenterade.

Jag säger varken att Gates eller polisen hade fel-

-men borde president Obama ha uppträtt i tv igår-

-och sagt att poliserna handlade korkat?

...som grep honom fast han bevisat att han bodde där. Det bör tilläggas.

Det är alltid svårt att vara först.

Sådana personer får alltid ägna oerhört mycket energi-

-åt att undvika situationer som kan väcka upprördhet.

President Obama har försökt överbrygga klyftan mellan raser-

-men att döma av den ursinniga reaktionen på hans uttalande igår-

kan han ha öppnat en ny avgrund.

Jag anser att det han sa var sant. Men motreaktionen...

Mitt kontor överöstes med hatiska telefonsamtal och mejl.

Man såg det också på hur han attackerades i media.

Säg som det är: President Obama är svart. Han känner förbittring.

Det finns saker i det här landet som han aldrig har gillat.

Den här presidenten har avslöjat sig-

-gång på gång, som någon som känner ett djupt hat-

-mot vita människor och vit kultur. Jag vet inte varför.

Han vet vad det är att vara en svart man i USA.