The Angriest Man in Brooklyn

Ta pappa! Alla tar pappa!

- Det är inte jag, det är kameran. - Den är trasig.

Om kameran inte funkar tar jag med den hem.

Åh, Gud!

Jag skulle kunna titta på dem hela dagen.

Hej, pappa.

Vad tänker du på?

Att jag är lycklig.

25 ÅR SENARE

När Henry Altmann satt i trafiken på väg till läkaren-

-lade han till bas i små bilar på sin hatlista.

På den korta listan fanns även hundbajs, billarm, tvillingvagnar-

-jeans som visar halva rumpan, herrparfym-

-tuggummi, cyklar, hamstrar, sopbilar, grannar, metallgalgar-

-fjärrkontroller, Flip-flops, frisörreklam-

-feta människor, väderkanalen, urinlukt, nyblivna mödrar-

kreditkortserbjudanden, tunnelbanan-

-JFK, avgifter i uttagsautomater, radiopersonligheter, nätverkande-

-Starbucks, Knicks, Knicks, Knicks och Gud.

Vad fan? Jag frågar dig, vad fan?

Det var rött. Kan du inte färgerna?

Du gjorde väl provet när du tog körkort?

Vad betyder rött? Att du får köra? Köra på min bil?

Det var gult.

Gult! Gult som din taxi? Eller som en söt liten påsklilja?

Betyder det gasa och köra på min bil i ditt land?

Är påsklilja din ursäkt till att förstöra mitt liv?

Nej! Jag ska se till att du skickas hem igen.

- Rasist! - Rasist?

Jag vet ju inte vad du är.

- Uzbek. - Jag hatar er alla. Speciellt dig!

- Du är död. - Va? Vad sa du?

Detsamma!

När Sharon Gill såg på kvinnans katt sörjde hon sin egen katt Harold.

För tre dagar sen hoppade Harold ut genom fönstret.

Tydligen gör katter så ibland.

Att han landade på fötterna tio våningar ner var en klen tröst.

Sharon förstod att Harold bara var droppen.

Hon var känslomässigt utmattad.

JESSIE ROTH LÄKARHUS

Mer empati för en katt än för sjuka patienter var ju depersonalisation.

Gapa.

Mer.

Mer.

Mer.

Ursäkta.

Ingen hade sagt nåt om detta när hon gick på läkarutbildningen.

När hon trodde att hon skulle rädda världen med varje patient.

Eller att vård och behov inte går hand i hand.

Vård är begränsat, behovet är oändligt.

Doktorn!

Vård innebär 15 minuter per patient.

- Mrs Fine är i sal 4. - Vem?

Dr Fieldings patient. Du har ju tagit hans skift.

- Wong är i sal 3 och Peterson i 9. - Okej.

- Jag tar några minuter. - Men hon har väntat i en timme!

Sharon undrade om stackars Harold inte hade gjort rätt val ändå.

Ja, det är jag.

Är Aaron där?

Han är inte här.

-Har han lämnat nåt meddelande? -Nej.

Säg att jag kommer lite sent till mötet.

Mr Altmann.

Jag vet inte när. När jag kommer.

Läkaren kommer så fort hon kan.

- Han. Dr Fielding är en han. - Ja, men han är inte här.

Dr Gill tar hans patienter i dag.

Så fort hon kan. Hon har mycket. Ta på rocken!

Jag behöver ingen rock, Jag ska ju bara träffa honom. Henne.

Vad fan?

Jag har väntat i två timmar!

Jag är hemskt ledsen.

- Det är kaos här. - Vem är du?

Jag vill ha dr Fielding.

Han var tvungen att åka på ett akut jobb.

Skitsnack! Han vill bara ta långhelg.

- Jag har sett... - Är du gammal nog att vara läkare?

- Har dr Fielding gått igenom det? - Nej.

- Har han inte ringt? - Han tror att det är migrän.

Jag får hemsk huvudvärk.

- När sa han det? - När jag var här sist.

- Det var före datortomografin. - Ja.

Vad?

- Kan du sätta dig? - Varför?

- Jag vill det. - Varför?

- Jag vill det. - Jag vill stå.

Stå, då.

Du har ett aneurysm i hjärnan.

Wow.

Mr. Altmann...

- Vet du vad det är? - Min farbror dog av det.

Han borstade tänderna. Plötsligt var han död.

Han hann inte ens skölja.

Det sväller i en artärvägg i hjärnan.

- Och när det brister? - Då får du en stroke.

Och jag dör.

Det beror på storlek och plats.

Hur stort är det?

Du får tala med en specialist.

Du har plåtarna. Säg!

- Det finns en neurolog i Brooklyn. - Vet du?

- Jag har redan ringt. - Vad är du rädd för?

Det är inte din hjärna! Berätta!

Det är stort.

Och platsen?

- Ta det med neurologen. - Platsen?

Vid hjärnstammen.

Obotligt?

- Det kan inte jag säga. - Det har du redan.

Hur länge har jag haft det? Länge, antar jag.

Varför hittade de det inte tidigare?

Är du inkompetent eller känslokall?

- Du bryr dig inte. - Jo, jo, jo.

- Jag bryr mig visst. - Skitsnack!

Du tänker att det är besvärligt, svårt och jobbigt.

Stackars lilla prinsessa.

- Ursäkta att jag ska dö! - Lugna ner dig.

- Tänk på blodtrycket. - Hur länge?

- Jag vet inte. - Du vet?

- Nej. - Det lyser i hela ansiktet.

Som citron. Vill du inte såra mig?

Det är bara ett jobb. Du känner inget.

Det krävs väl diamantreklam eller en sjuk katt för att du ska känna.

Sjuka katter?

Är det vad som krävs?

Här är jag! Ditt döende husdjur.

Berätta hur länge husdjuret får leva!

- Hur länge? - Vet inte!

- Hur länge? - Jag kan inte andas.

Ge mig ett nummer! Ett nummer, ett nummer, ett nummer.

Jag går inte utan ett jävla nummer!

90 minuter!

- Är det din åsikt som läkare? - Ja.

- Dra åt helvete! - Du frågade!

90! Ser du klockan? Den var min fars.

Han blev 90 - 90 år!

Vet du vad som händer om 90 minuter? Klockan 18.22!

18.22 ska jag leva! Jag ska ta en öl och jag ska le!

Le för du kommer att ha fått sparken.

Jag ringer chefen och du kommer att få sparken!

Din döda idiot!

Fittläkare!

Men vad fan? Taxi!

Taxi!

Till Brooklyn.

Henry visste att 90 minuter var ologiskt-

-men ju mer han tänkte på det desto mer tyngde det honom.

Tänk om? Tänk om?

Döden har fyra eller fem stadier.

Kör på trottoaren!

Jag vill inte dö här!

Ilska var definitivt ett av dem.

Var inte förnekelse också ett? Förnekade han de 90 minuterna?

Tänk om han verkligen skulle dö klockan 18.22?

Vad I helvete borde jag göra?

Säg åt mr Altmann att det är viktigt. Be honom ringa upp.

Okej, tack så mycket.

- Är det sant? - Vad?

- Är det sant? - Vad?

Alla säger att du sa till en patient att han har 90 timmar kvar att leva.

Jag tänkte väl. Det är ju galet.

- Vad? - Ingenting.

- Gjorde du det? - Nej, då.

- Jag visste det. - Nej.

- Alla säger ju det. - Var tyst, Jordan.

Gå in i rummet.

Jag vet! Jag vet!

Han skrek: "Ge mig ett nummer!"

- Jag fick panik. - Uppenbarligen.

Jag hatade honom.

Det förstår jag. Alla hatar patienterna.

- Vad har han? - aneurysm i hjärnan.

Och du lät honom gå?

- Det var inte planen. - Jösses!

Han skulle till Bernstein.

- Allvarligt, Sharon! - Jag vet. Jag är hemsk.

Jag har försökt ringa.

Jag har ringt mobilen, hem, jobbet. Vad är det?

Vad är det med dina ögon? Är du hög?

Inte nu. Allvarligt.

- På riktigt? - Ja!

Det här är illa, Sharon. Du kan bli avstängd.

Du förlorar legitimationen.

Han är inte ens min patient!

Jag tog hans skift. "Jag vill vara med familjen."

"Jag har barn. Jag har ett liv." Dumma jävla svikare!

- Jag varnade dig. - Det gjorde du inte.

- Jo, det gjorde jag. - Han skulle skilja sig.

Han sa att han älskar mig.

Känslor är jobbiga. Fokusera på det logiska.

Som patienten. Vad heter han?

Altmann. Henry Altmann.

Det är ett bra namn. Det låter som en trevlig familjefar.

Han stämmer dig nog inte eller försöker förstöra din karriär.

- Han verkar kanske vara den typen. - Det här är illa.

Det är ett missförstånd.

Jag måste få honom inlagd i dag. Han blir nån annans problem.

Då blir han Bernsteins problem, eller hur?

Det skadar inte.

Jag måste hitta Henry Altmann.