The Visitor

-Mr Vale...? Barbara Watson. -Stig på.

-Ska jag ta jackan? -Nej, tack.

-Vill ni ha något att dricka? -Nej.

Ska vi sätta igång...?

-Då försöker vi en gång till. -Samma?

Ja. Och kom ihåg: Kupa fingrarna som en tunnel.

Räta inte ut dem.

-Tåget ska få plats. -Va?

Så säger jag till barnen. Om fingrarna är kupade...

...så kan tåget ta sig igenom tunneln.

Tack... Nästa tisdag, samma tid?

Nej. Jag ska nog inte ta fler lektioner.

-Åh nej... Ger ni upp? -Nej.

Adjö.

Mr Vale... Hur många lärare har ni haft före mig?

-Fyra. -Lära sig spela vid er ålder är svårt.

Särskilt om man inte besitter en medfödd begåvning.

Jag vill inte vara elak nu, men om ni inte ska spela-

vill jag gärna köpa flygeln.

Östasien är undantaget som bekräftar regeln.

Förutsättningarna som möjliggjorde handeln med Mellanöstern-

saknades i u-länderna.

Kom in.

Uppsatsen... Förlåt att den är sen.

-Varför är den sen? -Jag har haft en del privata problem.

Jag kan inte ta emot den nu.

-Jag har verkligen... -Tyvärr.

Vi har fortfarande inte fått nån kursplan.

Jag vet.

-Hej, Walter. Har du tid ett tag? -Visst.

Shelly kan inte åka till New York och hålla ert föredrag. Du måste hoppa in.

-Varför kan inte hon åka? -Hon måste vila inför förlossningen.

Jag kan inte nu.

Jag förstår, men du var medförfattare och rektorn vill att du gör det.

Jag har både undervisningen och min bok.

-Du har bara en klass, Walter. -För att kunna skriva på boken...!

-Jag vill verkligen inte åka. -Jag är ledsen, men det måste du nog.

Charles, det är faktiskt Shellys föredrag.

Jag står bara som medförfattare för att hon bad mig.

Jag är inte beredd att hålla det.

Du får gärna tala med rektorn, men det ska du nog undvika - med det skälet.

TA HEM VÅRA SOLDATER

Hallå...

-Ut! -Förlåt!

Kom inte in!

-Var inte rädd... -Min pojkvän kommer snart!

-Jag ska inte göra dig illa! -Vad gör du här?!

Det är min lägenhet.

Jag heter Walter Vale, jag har nycklar, det är min lägenhet!

-Nycklar, jag har... -Zainab! - Håll tyst!

Vem är du?!

-Är du oskadd...? Vem är han? -Han klev bara rakt in.

Har du rört henne?!

Han har inte rört mig. Han sa att han hade nyckel.

-Har du nycklar? -Det är klart, det är min lägenhet.

Jag har haft lägenheten i 25 år. Jag bor i Connecticut, är sällan här!

-Känner du Ivan? -Vem är det?

Det här ante mig, han har säkert ringt polisen!

-Har du ringt polisen? Inte? -Nej.

Och du känner inte Ivan?

Han hyrde ut lägenheten åt oss.

Jag vet inte vem det är, jag försäkrar att det är min lägenhet.

Fan!

Jag sa att du inte skulle lita på nån, du fick ju inget kontrakt.

Vi vill inte ha nåt bråk. Vi ska lämna lägenheten.

Ta nycklarna. Det hela var ett missförstånd, jag ber om ursäkt.

Vi ska ge oss av.

Vart ska vi ta vägen?

-Hur länge har ni bott här? -Två månader. Vi kan betala.

Nu går vi. Jag ber om ursäkt. Tack för att du varit så förstående.

Kärran också, Tarek...!

Adjö.

Bara en natt eller två, tills vi hittar något...!

-Kan du kolla och ringa mig sen? -Tarek...

-Ni glömde den här. -Tack.

Har ni nånstans att sova i natt?

Ja visst, vi har ringt några vänner.

Du tycker om klassisk musik...

Jag med. Spelar du piano?

Nej. Gör du?

Nej, jag spelar djembe.

God natt.

Tack än en gång. Du har besparat mig en hel del problem.

-Om några dagar slipper du oss. -God natt.

God morgon.

-Jag har kokat kaffe. -Tack.

Och...ha det så trevligt i dag.

...på konferensens sista dag.

Nu: min kollega, John Bates Clark- pristagaren - Stephen Kreigman!

Ursäkta... Mr Vale?

Hur står det till?

Det är jag: Jacob Konigsberg, minns ni mig?

Jag bodde på tre trappor med mamma. Er fru gav mig pianolektioner.

-Just det, ja... -Hur är det?

Jag har inte sett er på evigheter, vi trodde ni hade sålt.

Ni har inte träffat Sprinkles. - Hälsa. Hur mår er fru?

Hon har gått bort.

Det var hemskt tråkigt att höra. Jag beklagar sorgen.

Hon var underbar. Jag kunde lyssna i timtal när hon spelade piano.

Hur mår din mor?

Bara bra, tackar som frågar. Hon bor i Florida, så jag bor ensam nu. Skönt.

Men det är så många nya i huset...

-Det var trevligt att träffas, Jacob. -Detsamma. Välkommen hem!

Och då kan ekonomisk globalisering vara gynnsam.

Välfungerande regeringar låter tredje världen dra nytta av globaliseringen.

Bra, va? Vi borde bjuda in dem.

-Kommer du? -Snart. Jag ska bara ringa.

Vi ses där.

-Hej, Walter, välkommen hem. -Hej.

-Hur var konferensen? -Bra.

Du får ursäkta, jag har övat utan byxor sen jag var liten.

-Du måste inte sluta öva. -Stör jag inte dig då?

-Inte alls. -Tack, jag ska behålla byxorna på.

Zainab ska laga middag, om du vill äta med oss.

Tack...!

Ursäkta. Mamma, i Michigan.

Om jag inte ringer varje dag tror hon att nåt har hänt.

-Vill du inte ha? -Jag dricker inte.

Hon är en god muslim, jag är en dålig.

-Är du klar? -Ja. Kan jag hjälpa till med nåt?

-Det är det minsta jag kan göra. -Tack för maten, det var väldigt gott.

-Vad handlar konferensen om? -Ekonomisk tillväxt i u-länder.

Det är ju vi: Syrien, Senegal.

-Har du skrivit böcker? -Tre. Jag håller på med en fjärde.

Fyra böcker... Inte illa.

-Pappa skrev, han var journalist. -Nu också?

Nej, han dog innan vi lämnade Syrien, för nästan nio år sen.

-Det gör mig ont. -Mig med.

Tarek... Hon är halv nio.

Vi måste gå. Jag har en spelning.

-Du får gärna följa med. -Nej tack, jag måste jobba.

-En annan gång, kanske. -Okej.

Hej då.

-Varför bjöd du med honom? -Vi bor ju hos honom...!

Och sen blir jag sittande med honom medan du spelar.

Du är så sexig när du blir arg.

Jag följer med, om jag får.

-Visst. -Jag ska bara hämta min rock.

-Han är väldigt duktig. -Ja.

-Hela bandet... -Ja.

-Förlåt att ni fått vänta. -Vad bra det var.

-Tyckte du om det? -Ja, mycket.

Jag var lite osäker...

-Det lät bra. -Förlåt...

Den är till för att spelas på.

Jag låg och lyssnade på musik och plötsligt hörde jag rytmer.

Sätt dig. Jag ska visa.

Fötterna i golvet.

Trumman mellan benen.

Luta den utåt och håll i med vristerna.

Känns det bra?

Jag vet att du är väldigt intelligent, men nu måste du sluta tänka.

Tänker man blir det inget bra.

Slå ett par slag.

-Inte så hårt, du är inte arg på den. -Förlåt.

-Bättre. Tänkte du? -Nej.

En sak till: Du lyssnar på klassisk musik, så du tänker i fyrtakt.

Med en afrikansk trumma, spelar man i tretakt.

Glöm all klassisk musik.

Ingen fara, börja om. Bra.

Bra.

Du kan ju.

-Förlåt. -Det gör inget. Fortsätt.

Bra!

Så, ja. Fortsätt, så gör jag så här...

-Är Tarek hemma? -Nej, han tittar på en lägenhet.

-Mår du bra? -Ja.

Tarek har gett mig trumlektioner, jag har övat.

Jag lovar att behålla byxorna på.

-Va? -Det var inget. Men förut...

Det var inget.

-Hur gick det med föredraget? -Bra, tack.

Är du klar? Då går vi. Kan du ta den?

Du ska nog ta bort namnbrickan.

-Är du hungrig? -Ja. Tycker du om shawarmas?

-Ja, jag tycker om sharmas. -shawarmas.

Det här är till dig. För att vi får bo hos dig.

-Fela Kuti. Vet du vem det är? -Nej.

Har du aldrig hört Fela? Du kommer att älska honom!

Han startade afrobeat-rörelsen. Och hans trummis, Tony Allen, var grym!

Vill du spela trummor måste du bara höra det.

-Har du gjort dem? -Ja.

-Hur mycket? -Vilken?

Den.

-35 dollar. -30?

-Nej, 35. -Den tycker min dotter är vrålcool.

-Var kommer du ifrån? -Senegal.

Jag har varit i Kapstaden, det var så vackert!

-Tack så mycket. -Vad heter du?

-Zainab. -Zainab. Vilket fint namn!

Hur långt är det mellan Senegal och Kapstaden?

8000 kilometer...!

Jag sa att jag kom från Israel och han undrade om jag varit i heliga landet.

-Titta vem som kommer här. -Zev. Hur är det?

-Hej, älskling. -Hej. - Hej, Walter.

-Visst är de fina? -Jättevackra.

-Hon har gjort det här. -Jättefint.

Vi går och spelar i parken ett tag.

Glöm inte att vi måste hämta bordet. Han skulle bara hålla det till i dag.

-Inga problem. -Du kommer jämt för sent.