Growing Up - First Season

Att växa upp är så många saker.

Att växa upp är oförutsägbart.

Det är en chans att förändra världen.

UTROTA MENSFATTIGDOM

Att växa upp var...

Vi har makten och ansvaret.

Vi förtjänar att bli hörda.

Att växa upp är...

-Tumultartat. -Pinsamt.

-Förvirrande. -Stökigt.

-Vackert. -Obligatoriskt.

Vi klarade det!

10 BERÄTTELSER

OM MODET

ATT VARA SIG SJÄLV

Under så lång tid förvägrade jag mig att vara lycklig på så många sätt

för att jag aldrig såg nån som mig på tv när jag växte upp.

Och på många platser, där jag är öppet queer och lycklig

förstår människor inte det. Alltför ofta får vi...

...inte chansen att se oss själva i berättelser

om kärlek och lycka. Och jag ville förändra det.

Okej, Sage. När du känner dig redo.

-Kör, Sage. -Så... börjar jag bara prata?

Jag heter Sage. Jag är 20 år och växte upp i Maryland i D.C.

Och nu bor jag i New York.

Hej, sötnos!

Jag är otroligt stolt...

KAREN SAGES MAMMA

...över att vara Sages mamma och jag tror att de som träffar Sage

inte kommer att glömma henne.

Hon vacklade aldrig. Hon var stark. Hon var trygg.

Hon bad inte om ursäkt för den hon var.

Och den styrkan och det självförtroendet bara växte när hon växte.

Det viktigaste för mig är att hon hade friheten

att bli den person hon vill bli.

IVAN SAGES PAPPA

Det viktiga för mig är att se henne bygga upp det hon vill ha.

Mina tidigaste minnen av att vara en liten flicka,

är att jag härmade det jag såg min mamma göra.

Aktivism var en naturlig del av min uppväxt.

FRIHET + RÄTTVISA FÖR ALLA

Att se hur mina föräldrar skapade sig en plats för sig själva,

gav mig modet att göra samma sak.

Ända sedan jag var liten visste jag att jag var en flicka.

Jag minns när jag följde min mamma till affären.

Jag pekade alltid på kartonger med flickor på och sa:

"Mamma, det är jag."

Jag gjorde allt till en klänning eller till långt hår, och jag hade så kul,

men jag visste att det till en viss gräns måste stanna hemma.

Jag visste att jag inte nödvändigtvis var den alla andra såg mig som.

Mina föräldrar var så välkomnande. Jag var faktiskt med i en klubb

när jag var liten, som hette Pojkar som gillar flicksaker.

Jag träffade en massa andra tjejer som fått höra

att de var små pojkar och jag fick skriva

mitt eget namn som jag valde,

och för en dag bli respekterad som en liten flicka. Så bra det kändes.

De ordnade modeuppvisningar och de var alla så lillgamla

och de var små.

Och när hon blev lite äldre, nio, tio, elva,

började hon identifiera sig som en gay kille.

För att hon inte hade språket. "Vad kan jag annars vara?"

KÄRLEK

Jag minns första gången jag sov över på ett läger. Jag var elva år.

Jag gick in i min pojkstuga.

-Hej. -Och det var en till tjej där.

Jag blev så förvånad. Jag blev förvirrad.

Det var så spännande.

En del av mig såg mig själv.

Det här är definitivt din färg.

Och hon förklarade för mig att hon var trans.

Att hitta språket för att uttrycka min egen identitet var så viktigt.

Innan det kunde jag inte kommunicera hur jag uppfattade mig själv.

Jag blev liksom omedelbart förälskad.

En av mina personliga favoriter.

Jag blev så glad över att få lära mig mer av henne, men det mest spännande

var när jag fick se hennes resväska.

Det var något så omvälvande

i att få se en annan färgad transtjej

precis framför mig.

-Sportig men väldigt fin. -Det var i det ögonblicket som jag visste

hundraprocentigt att jag var trans, för jag hade äntligen

ett ord för det.

Det var ett ögonblick jag alltid kommer att minnas.

Jag känner henne inte nu. Vi har inte pratat med varandra sen lägret.

Men jag tackar henne för att hon kom som hon var.

Jag tackar henne för att hon var sig själv innan jag kunde vara mig.

Jag är så glad att mina föräldrar har accepterat mig

och älskat mig och stöttat mig på de sätt de har gjort det.

De hade ju inte behövt det.

Samhället hade tyckt att det varit okej och stöttat dem

om de vänt mig ryggen. Det är en mycket speciell smärta

att vakna varje morgon och veta vem man är

och sätta på sig fel kläder,

sätta på sig fel namn och fel pronomen.

Och veta exakt vem du är

men behöva gå genom livet och bli felkönad. Det gör ont.

Så jag började transitionera utanför skolan.

Varje gång jag klev av bussen och kom hem brukade jag

sätta på mig mina Forever 21-leggings och mitt hår och typ militärkängor

eftersom jag kände en sån könseufori.

Och jag minns att jag ville transitionera i skolan.

Jag tjatade på mina föräldrar. Jag tjatade på mamma:

"Snälla mamma. Låt mig transitionera i skolan." Så hon frågade skolan.

De sa: "Nej. Det kommer inte att hända.

Hon kan inte transitionera.

Det blir ett för stort störningsmoment för de andra barnen."

Så jag kunde bara uttrycka mig utanför skolan

och jag ville dela det med mina vänner.

En dag beslöt jag att skicka bilder på mig när jag hade transitionerat.

Vi hade lektion i engelska och en pojke kom fram till mig och mina vänner.

Han tog hennes telefon och började gå igenom bilderna.

Där såg han bilder på mig när jag hade transitionerat.

Och medan jag sitter och gör min engelskauppgift

hör jag små surranden och pling och plötsligt

tittar alla i klassen upp och de bara stirrar på mig.

Och jag förstod genast att jag hade blivit outad.

Jag kände mig alldeles het inombords. Det kändes hemskt.

Jag minns att killen sa till mig: "Jag utmanar dig att komma

klädd som tjej imorgon."

Och jag accepterade hans utmaning.

Morgonen därpå tog jag på mig mina leggings, min peruk...

mina militärkängor.

Och sedan gick jag in genom ytterdörren och alla bara stannade upp.

Alla lärare, administratörer, säkerhetsvakter.

Alla som stod vid skåpen bara stannade och stirrade.

Jag förlorade kompisar. Folk slutade prata med mig.

En anledning till att de slutade prata med mig var inte bara vad de kände,

utan vad deras föräldrar kände.

Men samtidigt var jag lycklig,

för nu kunde inte skolan säga nåt.

Eller hur? Alla visste att jag var trans.

Det fanns ingen återvändo. Det fanns inget

som nån på skolan kunde säga eller göra mot mig

som var värre än att leva ett liv som inte var mitt.

Det fanns massor med ungdomar som var queer eller trans,

men... de hade inte kommit ut. Så Sage var deras första.

Om du vet att ditt barn måste gå igenom jobbiga situationer

där människor inte är accepterande, så är det tungt. Det var svårt

men samtidigt väldigt lärorikt.

Och jag är väldigt glad över att jag fått lära mig av henne.

Sommaren mellan åttan och high school

åkte jag tillbaka till det där sommarlägret

och tvingades bo med killarna

så jag bodde nu i en pojkstuga som flicka.

Och jag minns att jag kom in och alla pojkar tittade på mig...

Vad gör du här?

De sa att jag måste bo i pojkarnas stuga.

-Fanns det inte plats hos tjejerna? -Ja. Vad är grejen?

Och jag bara:

"Alltså, jag är trans.

Och de sa att jag inte fick bo med tjejerna."

Och jag tror nån sa: "Vad betyder det?"

Och jag sa: "Jag tilldelades könet man när jag föddes, men jag är en flicka."

Och jag tror nån sa: "Det suger att du inte

får bo med tjejerna."

Och sen bad en kille att jag skulle berätta min historia.

Trans är en förkortning för transperson, och...

Att se de där killarna acceptera och erkänna vem jag var,

var ännu ett bevis på hur inlärd transfobi är.

Och att de här killarna som inte var med sina föräldrar

och som aldrig hade träffat en transperson innan

kunde förstå och acceptera när de väl fick möjligheten.

Men det var en deltagare på lägret som hade problem med att jag var trans.

Jag var inte bra. Jag var inte rätt. Det var nåt fel med mig.