Attica

9 september 1971-

-tog fångarna över Attica-fängelset, 40 mil utanför New York.

Det var det största fängelseupproret i USA:s historia.

Torsdag Dag 1

Attica-anstalten

Nåt var alltid på väg att hända på Attica.

De intagna var trötta.

Trötta på lögner, på löften...

Vi var trötta.

Nån slog till en vakt, och när man slår till en vakt är det kört.

Då tog det hus i helvete.

Jag var i metallverkstaden. Vi hörde sirener.

Jag sa: "Vad fan är det här?"

Jag stod i duschen, kom ut dyngsur.

Det rådde total panik.

Plötsligt såg jag att verkstadsdörren stod öppen.

Folk kom inspringandes med stora rör och knivar.

Innan man visste ordet av sprang alla omkring överallt.

Då körde folk in huvudena genom de krossade rutorna-

-och sa: "Ta vakterna. Ta nycklarna!" Vakter åkte på stryk.

Alla inom ledningen som man fick tag på-

skulle få sig en omgång.

Det var min chans att slå tillbaka mot förtryckarna.

Nu hade jag ett helt gäng mördare med mig.

Det var vi mot dem.

Jag bara hoppade in. Jag planerade inget.

Jag tänkte inte på det sättet.

Jag spöade poliser och det kändes bra.

Det skulle ha tagit slut där och då eftersom avdelningen var låst.

Men fångarna gick mot Times Square och började rycka i grindarna.

Alla de fyra avdelningarna möttes vid Times Square.

Sett till fängelsets utformning-

är Times Square det centrala navet.

När upploppet startade var min pappa på Times Square.

Han hade nycklar till alla gångar.

Och dessvärre fortsatte fångarna som befann sig i en tunnel-

att trycka sig mot den celldörren.

Och de skrek på pappa att han skulle låsa upp grinden.

Quinn hoppade bakåt i bestörtning och drog i mistluren.

Det började tjuta.

De började slå i grinden, slå i grinden, slå i grinden...

Ingen visste att ett av gångjärnen hade svetsats ihop-

-högst provisoriskt under uppförandet på 1930-talet.

Det gångjärnet brast.

Låset bara gick upp. Och de rusade ut.

De hoppade på pappa och tog hans nycklar.

Det gav dem åtkomst till alla dörrar på Times Square.

Han blev grovt misshandlad.

Jag vände om och satte två knogar mot Quinns hals.

Jag kände en mycket svag puls. Den liksom fladdrade till.

Och nån minut senare fladdrade den till igen.

Några av fångarna kände pappa.

Fyra muslimer hämtade en madrass och la honom på den.

De rullade iväg honom från Times Square.

De talade om att en fångvaktare var i akut behov av läkarvård.

Till slut kom en ambulans.

Under tiden blev mamma varse att pappa var skadad.

När de hade tagit Quinns nycklar-

-öppnade de alla grindar och ropade: "Vi har tagit över kåken!"

Vi tog över varenda avdelning, men vi kunde inte hålla dem.

Så vi drog oss tillbaka till avdelning D.

Stället brinner. Rök pyr från fem byggnader.

Kapellet och tvättstugan är utbrända.

Vi hade bara kontroll över rastgården medan de kontrollerade systemet.

De kontrollerade grindarna, dörrarna och gångarna.

De stod ovanpå gångarna med dragna vapen.

Jag skiftar bilden från avdelning B-

-till gruppen ovanpå taket på avdelning C.

Nu har vi rastgård D och avdelning D i bild.

Jag filmar genom kikarsiktet.

Det där är den fulaste svarting som jag nånsin har sett.

Vi visste att de stod på gångarna.

De försökte gömma sig, men vi visste att de var där.

De höll sig utom synhåll.

De flesta av fångarna har dolt ansiktena med handdukar och annat.

Det var ett sätt att förhindra att ens identitet röjdes.

Och om de kom in hade vi skydd - trodde vi, i alla fall.

I dag gjorde omkring 1 000 fångar på Attica revolt-

-och tog kontrollen över högsäkerhetsfängelset.

De tog 33 vakter som gisslan och skadade andra i tumultet.

Polisen har säkrat merparten av fängelset-

men oroligheterna är inte över.

När vi kom till rastgård D ropade vi: "Vi har gisslan!"

Vi var runt 1 000 man som skrek ut det.

Vi visste att vi behövde gisslan för att inte bli attackerade av polisen.

Gisslan är ens enda påtryckningsmedel.

Så länge de hade gisslan...

De hade inga vapen och inget annat.

Men de hade gisslan, och de är ditt folk.

Du har ansvaret för ditt folk.

Du måste skydda ditt folk och göra ditt jobb.

Sätt dig ner och förhandla med oss.

Vi närmar oss platsen där 21 gisslan hålls.

De är i den stora gruppen.

Vi kan inte urskilja dem eftersom fångarna har tagit deras kläder-

och satt fängelsekläder på dem.

De fick ögonbindel på sig och sattes i en ring på rastgården.

Fångar stod runt dem för att skydda dem.

Vi såg dem som tillfångatagna.

Vi såg dem som människor som stod under vår bevakning.

Vi fick inte göra dem illa.

Inom islam får man inte göra krigsfångar illa.

Därför bestämde man-

-att muslimerna skulle hålla koll på dem.

Jag var förbannad för att vi inte fick ge oss på polisen.

Jag ville ta en eller två och ge dem en rejäl jävla omgång.

Det var samma polis som brukade håna mig.

Som brukade hunsa med mig.

Så jag sa: "Vad tycker ni om mig nu, då?"

Det var tur att muslimerna var där.

Annars hade många av poliserna råkat illa ut - riktigt illa.

Det är svårt för nån som aldrig har suttit inlåst-

-att förstå hur overkligt allt var i det här skedet.

Ingen hotade oss.

Det låter galet-

-men att få ens så här lite kontroll över sitt liv-

-en liten stund, och vi visste att det skulle stå oss dyrt...

Man kände ändå översvallande glädje-

-av att på nåt sätt ha fått viss kontroll över sitt eget liv.

I början var det fullständigt kaotiskt.

Folk kom ut med mat, kläder, satte upp tält...

Det rådde feststämning. Vi var fria.

Vi enades som en gemenskap.

Då fanns inte längre svarta, vita eller latinamerikaner.

Vi var alla fångar-

-och vi måste lyckas överleva vad som än händer.

Makt! Enighet!

Kom igen, 38. Berätta att vi inte är döda.

-Vi är inte ett dugg döda. -Vi ska inte dö.

Vi kommer inte att dö här inne.

Killarna som hade varit i Vietnam sa: "Vi gör hooches."

En hooch var ett tält.

Man hängde ett lakan på en pinne-

så hade man en boning.

När folk behövde börja gå på toa-

var det ingen som funkade.

De som hade legat i armén sa: "Vi måste göra en latrin."

De visste vad en latrin var, det gjorde inte jag.

Han kan gå. Han kan gå.

Okej, okej.

Det var en broder, han var vit-

och kallades Tiny.

Han var sjuksköterska innan upproret.

De satte upp en sjukstation-

-dit alla som hade ont kunde gå och tas om hand av Tiny.

Sjukvården på rastgården var mycket bättre-

-än den sjukvård vi hade fått under åren.

Vi hade kul.

Vi gjorde vin och lagade mat där ute.

Det var som en stor picknick i en kåkstad.

Lite som Deadwood när Buffalo Bill var borta.

Har ni sett "Krutrök"? Västernserien?

Matt Dillon var sheriffen som höll ordning där.

På rastgård D hade vi ingen Matt Dillon.

Varje man fick följa sin egen lag.

Man gjorde vad fan man än ville och det fanns ingen ordning.

Redaktören sa: "På ett ställe som heter Attica"-

-"pågår det nåt slags fängelseuppror som vi vill att du skriver om."

Vi hade ingen aning om omständigheterna.

Då åkte jag upp till Buffalo-

och vidare till Attica.

Det här är John Johnson för ABC News i Attica, New York.

Det var en extremt labil situation, minst sagt.

Det var svårt att få information. Vi kom ju inte in.

Det enda vi fick höra var att de intagna hade tagit fångar.

Det var nåt som i stort sett aldrig hade hänt förut:

Fångarna hade tagit över en stor anstalt.

Milde tid.

"Attica, New York? Aldrig hört talas om. Vad finns det där?"

Jag visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig.

Vi parkerade framför fängelset.

Vi riggade upp och började filma så mycket vi bara kunde-

-av det som försiggick utanför fängelset.

Vi hade ingen aning om vad som hände där inne.

Era vapen får inte bli tagna. Inte ni själva heller.

Ni ska sätta hårt mot hårt.

Fångvaktare har skadats allvarligt under förmiddagen-

-och vi vill inte att några av de våra kommer till skada.

Delstatspolisen tilldelades vapen.

De såg till att de hade gasmasker.

I mina ögon såg det ut som om de skulle gå in och återta fängelset.

Finns det omständigheter under vilka ni kan tänkas gå in?

Ursäkta?

-Kan ni tänkas gå in? -Jag måste bedöma situationen.

-Har fångarna ställt några krav? -Vill de träffa er?

De säger att de bara vill prata med guvernören eller mig.

Man verkade inställda på att behöva förhandla-

för att rädda gisslans liv.

Eftersom de hade gisslan-

-fanns det en möjlighet att förhandlingar skulle inledas.

Vi tittar på en man som talar i megafon.

Det tycks hållas ett stort möte, men vi hör ingenting som sägs.

Vi fångar insåg att situationen vi befann oss i-

-fordrade lite mer fokus, lite mer disciplin.

Vi frågade de intagna: "Vilka vill ni ska representera er?"

Vi höll val för varje avdelning. Så utsåg vi våra ledare.

Vissa hade redan status.

De som hade suttit där ett tag och respekterades av andra.

Det de sa lät rimligt i de flestas öron.

De hade en plan.