Growing Up - First Season

Att växa upp är så många saker.

Att växa upp är oförutsebart.

Att växa upp kan ändra världen.

STOPPA MENSFATTIGDOM SÄG HENNES NAMN

Att växa upp var…

Vi har makten och ansvaret.

Vi förtjänar att bli hörda.

Att växa upp är…

-Tumultartat. -Pinsamt.

-Förvirrande. -Stökigt.

-Vackert. -Obligatoriskt.

Vi klarade det!

10 BERÄTTELSER

OM MODET

ATT VARA SIG SJÄLV

Jag minns att du kallade mig din bästa vän en gång.

Då tänkte jag…

Jag tänkte: "Vi är bästa vänner." Det slog mig inte förrän du sa det.

Vi växte upp tillsammans och vi försökte bara lista ut saker.

MENSMAKT

Vi listade ut tillsammans vad vi hade passion för, vad vi kunde göra.

Man blir bara lyckligare som person när man vet att man har någon

som finns där för en. Jag vet inte, men det känns som vår vänskap

alltid har lugnat mig.

Ja, det känns likadant för mig.

-Tagning ett. -Jag kan se min reflektion i kameran.

Verkligen? Åh, ja.

Om jag börjar prata för fort så ge mig en signal eller nåt

så saktar jag ner.

Så, hej, jag heter Clare.

Jag är 19 och jag är från Clarks Summit, Pennsylvania

och där träffade jag Isabel.

Hej, jag heter Isabel.

Jag är också 19 och jag är också från Pennsylvania.

Vi har gått igenom mycket tillsammans, att växa upp är svårt och tufft.

Och det är irriterande…

MENSKLUBB ANMÄLNINGSBLAD

-…och det är genant. -Förvirrande.

-Ja. -Alla dessa klichéer.

Vi hade bara skapat alla dessa minnen och delade upplevelser.

Jag tror att det verkligen befäste vår vänskap.

Och det känns som i filmer när man ser bästa vänner,

bästa vännen kan bara gå in i den andra vännens hus.

Gå och sätta sig,

fixa lite mat eller nåt och ingen skulle bry sig.

Och jag tycker att det stämmer in på Clares och min vänskap också.

Men många förstod inte varför vi stod varandra så nära.

Ja, bara för att Clare är väldigt högljudd och jag är lite lugnare. Och…

Jag var… Ja, förlåt Clare.

-Men hon håller med. Det är okej. -Det gör jag.

Det är den största skillnaden, men vi har faktiskt liknande

perspektiv

och idéer om vad som försiggår.

Om det låter vettigt.

Hade ni någon rädsla om att passa in?

-Åh, herregud. Ja. -Absolut.

Det tror jag att vi båda hade. Min startade ganska tidigt.

Att växa upp som en asiatisk-amerikan i ett övervägande vitt område

var väldigt tufft för mig och jag kände mig alltid som utomstående.

Jag minns när jag kom till förskolan, mina föräldrar släppte av mig,

pratade mandarin och kantonesiska med mig,

och sa att det älskade mig och ha en bra dag i skolan,

och den sortens grejer.

Och direkt från början, stannade alla barnen och deras föräldrar,

upp och vände sig om och bara tittade på oss.

Bara så förfärade att…

jag vet inte, det talades ett främmande språk.

Det hjälpte inte att jag var den enda asiatisk-amerikanen i klassen.

Här försökte jag skaffa alla dessa nya vänner

som mina föräldrar hade pratat om

och nu stod de bara där och tittade på mig på ett konstigt sätt. Jag hatade det.

Jag minns att jag kom hem och de frågade:

"Hur var första dagen i skolan?"

Jag sa: "Varför pratade ni med mig på kinesiska?

Varför? Alla barnen tittade på mig." Och jag sa:

"Prata inte kinesiska med mig. Prata bara engelska med mig."

Vi växte upp med att ge henne ett val. Men vi styrde inte henne.

Jag pratar kantonesiska…

VINNY ISABELS PAPPA

…och min fru mandarin.

MICHELLE ISABELS MAMMA

När hon var liten så pratade jag alltid kinesiska med henne,

och det kändes som ett sätt att föra kulturen vidare.

Men vi bor i en liten stad där alla pratar engelska.

Och hon kände sig lite vilsen

så vi lät henne göra vad hon ville göra.

Att ha invandrarföräldrar, de kunde

inte förbereda oss på det. För de visste inte.

De växte inte upp här. Man går hem till dem och de vet inte vad de ska göra.

De uppfostrar dessa flickor i en vit värld

men de vet inte vad de ska göra.

På utsidan var jag bara en kinesisk-amerikansk flicka

som alla gick i skolan med, men på insidan

så kände jag mig ensam, som om ingen kunde relatera till mig.

Jag såg att barnen tittade annorlunda på mig,

så lösningen i mitt huvud var: "Var inte annorlunda

utan var som alla andra."

Och bad dem att kasta bort den delen av sin kultur

som de ville att jag skulle växa upp i.

Jag ville inte njuta av min kultur utanför mitt hem

och jag önskar att jag visste då hur mycket jag skulle ångra det

senare i mitt liv.

Jag hade knappt några vänner.

Det kändes som jag inte hade nån som jag kunde relatera till, medan Clare…

Jag är enda barnet.

Jag står mina föräldrar väldigt nära för att jag är enda barnet.

-Okej, berätta hur gammal du är? -Åtta.

Och vad vill du säga till ditt framtida jag?

Rök aldrig.

Det handlade mycket om att lära och utvecklas och självständighet och

och att ta ansvar för sig själv.

Clare är en väldigt utåtriktad person.

PATRICK CLARES PAPPA

Hon ville alltid delta i det som hände.

Hon har alltid varit driven.

MARILYN CLARES MAMMA

Hon är den som organiserar saker och för samman folk.

Men samtidigt väldigt driven.

Jag har definitivt en mer påträngande personlighet.

Och när jag var yngre så visste jag inte hur jag skulle behärska det.

Och jag är bara lite mer i mitt eget huvud.

Mina föräldrar inkluderade alltid mig i sina konversationer.

De pratade med mig som om jag var en liten vuxen.

Berätta om det första minnet ni har av varandra.

Det första minnet jag har av Isabel var att hon kom fram till mig

och sa hej. Det var när jag först kom till skolan.

För jag bytte skola i sjätte klass

och jag försökte skaffa vänner den första veckan

och hon var snäll nog att komma fram till mig och prata med mig.

Vilken fin berättelse.

Du var inte rädd för att utmana lärarna och sånt.

Och jag respekterade det. Jag tänkte:

"Wow. Den här tjejen är cool."

I sjunde klass hade vi samma klassrum

men hade inte setts efter skolan tidigare.

I början på åttonde klass

så planerade jag att åka till Comic-Con i New York.

Isabel och jag pratade om superhjältefilmer.

Hallå, Isabel?

Jag sa: "Jag vet att det här är galet. Vill du följa med till Comic-Con?

Jag har en extra biljett, det är gratis."

Ja, överraskande nog så sa mina föräldrar ja.

Så hon sov över för vi åkte väldigt tidigt.

Min pappa är väldigt inne på österländsk filosofi.

Och Isabel kom till mitt hus och sa:

-"Vad i helsicke gör den här, typ… -Ja, okej…

…enorma tavlan av Buddha i den här vita flickans hus?"

Jag var så förvirrad för… Ingen av mina andra vänner

när jag växte upp hade något som liknade österländsk kultur.

Sedan kommer jag in i Clares hus.

Där fanns mini Buddha-statyer i hela huset.

Det var som en liten kulturchock för mig

för vi hade mycket mer gemensamt än jag trodde.

Och det var första gången vi hade hängt

och vi kom verkligen bra överens.

Båda våra pappor växte upp med serietidningar

så vi hade det gemensamt hur båda våra pappor har kontakt med oss genom det.

Ja. Min pappa älskar serietidningar.

Vi har runt 3 000 serietidningar.

Jag har en stor samling.

Serietidningar är nåt som jag älskar.

Jag samlade på dem. Låtsades att jag var Spindelmannen.

PANG!

Både jag och min dotter tycker om dem.

Clare blev intresserad av dem. Och sedan var det Comic-Con

som förde samman tjejerna.

Vi åkte och vi träffade faktiskt Carrie Fisher innan hon gick bort.

Det var coolt. Vi träffade Mark Hamill.

Jag var bara glad över att ha en ny vän och att få dela den här upplevelsen.

Vi hade verkligen roligt.

Så i princip, i slutet av åttonde klass

var vi bästa vänner.

Och i high school fortsatte den vänskapen.

Vår high school var väldigt typiskt amerikansk.

Väldigt många klungor.

Alla försökte hela tiden göra stort intryck.

Alla försökte passa in i den populära klungan.

Jag dolde definitivt en del av min personlighet för att passa in,

jag ville vara en av de populära flickorna.

KLASSEN 2020

Så vi gick med i en miljon olika saker.

Jag var biträdande årsboksredaktör.

-Jag var i elevrådet. -President för elevsenaten.

-Forskningsolympiaden. -Jag var kapten för Mock Trial laget.

Varsity-tennis för flickor.

Jag spelade Varsity-tennis alla fyra åren.

-Symfoniorkestern. -Marschbandet.

Spanska klubben.

DEN HÄR SOMMAREN! BÄSTISAR

Hon har alltid varit involverad i enormt många aktiviteter.

Jag tror att samhället sätter press på dem nu att prestera på det sättet.

Hon blev definitivt överväldigad.

Hon är väldigt involverad i alla dessa organisationer.

Jag vet inte ens hur hon hinner sova.

Jag involverade mig själv överallt och var aldrig riktigt mig själv.

Man är 13 år gammal och försöker bara lista ut vem man är.

Och jag gick verkligen till överdrift.

Jag satte en massa press på mig själv.

Att ha en miljon grejer att göra var ett sätt för mig

att hantera den otroliga ångest jag hade.