Les 200 premières lignes.
En sommarkväll 1941,
flera månader innan USA blev indraget
i andra världskriget,
i ett litet jordbrukssamhälle i Alabama,
upptäckte en 16-årig high school-elev vid namn Glenn Dowling Frazier
att flickan han älskade
var intresserad av nån annan.
Frazier blev så upprörd
att när ägaren på ett mathak vägrade servera honom,
så gick han ut, klev upp på sin motorcykel
och körde in genom dörren,
varpå flaskor och möbler gick sönder.
När han körde iväg,
blev han jagad av ägaren som hade en hagelbössa.
Följande morgon
var Frazier förödmjukad och rädd
och tordes inte möta sina föräldrar,
så då gick han till närmaste rekryteringskontor,
ljög om sin ålder och anslöt sig till armén i fredstid.
Han anmälde sig frivilligt för tjänstgöring i Filippinerna.
När jag anmälde mig som frivillig,
hade jag ingen aning om att vi skulle befinna oss i krig.
Jag tänkte att Tyskland var den plats
där ett krig var mest sannolikt,
så jag trodde att jag skulle vara säker där borta.
Jag trodde aldrig att Japan skulle attackera oss.
Under de kommande fyra åren,
skulle Frazier befinna sig mitt i kriget...
i desperata närstrider,
en brutal marsch som världen aldrig skulle glömma,
och mardrömsframkallande fångläger
där ren överlevnad krävde
tur, mod och en orubblig vilja.
Hemma i Alabama fick de som älskade honom höra att han var död.
Det enda Glenn Frazier kunde göra var att klamra sig fast vid hoppet
om att en dag få återvända hem.
Det finns nog inga bra krig,
men ibland är krig nödvändiga.
Vissa krig kanske är rättvisa.
Och jag...
Jag ifrågasatte aldrig nödvändigheten i kriget,
och det gör jag fortfarande inte.
Det var nåt som måste göras.
Den största katastrofen i historien
växte fram ur gamla och vanliga mänskliga känslor:
ilska, arrogans, trångsynthet,
offerskap och maktgirighet.
Och det tog slut tack vare andra mänskliga egenskaper:
mod, uthållighet, osjälviskhet,
tro, ledarskap och frihetslängtan...
kombinerat med otänkbar brutalitet
för att få in mänskligheten på ett annat spår.
Andra världskriget tog fram det bästa och det värsta
i en generation och suddade ut gränsen mellan de två,
så att de blev nästan omöjliga att särskilja.
I dödandet som tog över världen mellan 1939 och 1945
dog 50-60 miljoner människor.
Det var så många och på så många olika platser,
att vi aldrig kommer att veta den exakta siffran.
Mer än 85 miljoner män och kvinnor tjänstgjorde i uniform,
men den överväldigande majoriteten av de som dog
var civila.
Det var män, kvinnor och barn som utplånades
av krigets aritmetik.
USA blev relativt skonat.
Mer än 405000 soldater, sjömän,
flygare och marinsoldater dog, men den siffran representerade
proportionerligt färre militära dödsoffer
än hos de andra stridande parterna.
Amerikanska städer blev inte förstörda.
De civila i USA blev aldrig riktigt hotade.
Men utan amerikansk styrka,
och utan att amerikanska liv offrades,
skulle stridens utgång ha blivit en helt annan.
Den amerikanska ekonomin blev bara starkare
ju längre striderna pågick, och när kriget tog slut,
var USA världens mäktigaste land,
och ett tidigare isolerat folk skulle bli
en väsentlig del i världens affärer.
Kriget berörde alla familjer
på alla gator i alla städer i USA.
Det var städer som Luverne i Minnesota,
Sacramento i Kalifornien,
Waterbury i Connecticut,
och Mobile i Alabama.
Inget skulle nånsin bli sig likt.
Jag kan nog inte säga
varför människor i allmänhet drar ut i krig.
Det är en för stor grupp.
Jag kan bara säga
varför 18-åringar från Minneapolis drar ut i krig.
De gör det för att det är omöjligt att låta bli,
för det bildas en ström
i samhället, och det flödar mot kriget med sån hastighet,
att den bär med sig alla unga män som kliver in i dess väg.
Luverne i Minnesota, augusti 1941.
"Miss Aagot Rylund, som är i stan för att besöka sin bror,
vet hur det är att se stora dela av en stad
ödelagda av tyska bomber,
och hon minns nätterna då London brann,
och hur hon kunde läsa brev
i det otroliga skenet från flammorna långt bort.
Hon vet hur det är att höra bomber spränga
stora hål precis utanför dörren
till skyddsrummet som hon sover i.
Hon har förlorat sina bästa vänner.
När hon såg ut över det stilla landskapet
från familjen Thompsons veranda, sa hon att det var svårt att tro
att resten av världen befann sig i krig."
Al Mclntosh, Rock County Star.
Stora delar av världen befann sig redan i krig
under hösten 1941.
Men för många amerikaner,
som äntligen börjat hämta sig efter den stora depressionen,
kändes händelserna avlägsna.
I Luverne i Minnesota, den största staden i Rock County,
i delstatens sydvästra hörn,
var höstskörden avklarad.
Dess 3000 invånare hade inlett vinterns långa väntan
på att så fälten igen.
Al Mclntosh, redaktören på Rock County Star,
bodde på 517 North Kniss Avenue.
Han var en nykomling från North Dakota
och hade tackat nej till storstadsjobb
för att basa över en egen småstadstidning.
Han skulle snart få försöka förklara
det oförklarliga för sina nya grannar.
Sexåriga Jim Sherman bodde med sina familj
på 503 North Estey Street.
Det var ett sammansvetsat samhälle.
Man brukade säga att om man inte ville att folk skulle veta,
så skulle man inte göra det. Lite så var det.
Alla kände alla andra i stan.
Sex kilometer söder om stan,
nära Rock River,
fanns Aanenson-familjens gård på 50 hektar.
Där hade de sina kor och odlade korn, havre och majs,
Deras mellanson,
som skulle möta fruktansvärda odds i skyn ovanför Frankrike,
fick namnet Quentin.
Och det hände
att jag satt på en traktor och plöjde ett majsfält,
när ett ensamt plan flög över
och jag såg upp och kände humöret skjuta i höjden.
"Där vill jag vara en dag.
Så vill jag leva.
Jag vill göra allt det där."
I Sacramento, Kaliforniens huvudstad,
campade Okies, flyktingar från Oklahoma,
fortfarande i utkanten av stan,
och arbetade i fruktträdgårdarna och på vinodlingarna
i det kringliggande Sacramento Valley.
Stan hade varit inkörsport till guldruschen i Kalifornien
och den västra basen för den transkontinentala järnvägen.
Även om stan hade 106000 invånare,
kändes Sacramento som en liten stad.
Tom och Earl Burke,
som skulle bli ombedda att offra allt för sitt land,
bodde med sina föräldrar på 3240 Lassen Way,
strax norr om stan.
Det var en fantastisk stad. Alla kände alla.
Alla etniska grupper var perfekta.
Det var... Man kunde gå ut på natten...
vid elva eller tolv på kvällen
och gå hem i mörkret.
Ingen låste sin dörr.
Ingen tänkte ens på det.
Det var en skötsam liten stad.
Den fattigare delen av stan var ganska färgrik för oss.
Där fanns många horhus.
När man kom till en finare del av stan...
runt Tenth Street,
var bordellerna ganska flådiga.
När vi var små brukade vi springa dit
och kuta igenom stället, bara för att busa.
18-åriga Burnett Miller bodde med sin familj
på 3643 West Lincoln Avenue i ett tryggt område.
Under krigets sista dagar skulle han upptäcka
varför det hade varit nödvändigt.
Nästan 7000 japan-amerikaner bodde i Sacramento
och i närområdet.
De var läkare, advokater, lärare och butiksägare
och några av de tillhörde de mest produktiva lantbrukarna i landet.
Susumu Satow och hans familj odlade jordgubbar, druvor
och hallon på sin 8 hektar stora gård öster om stan.
Mamma kunde ingen engelska.
Pappa talade med brytning.
Som liten, i nioårsåldern, tror jag,
brukade jag gå längs järnvägen till en plats som hette Mills,
för där fanns det ett halvprofessionellt baseballag.
Jag växte upp med baseball.
I Waterbury i Connecticut,
vid Naugatuck River,
tillverkade en skicklig arbetskår,
som mestadels bestod av immigranter och deras barn,
skruv, metallbrickor och knappar,
duschmunstycken, väckarklockor,
leksaksplan, läppstiftshållare
och cocktailblandare.
Sen 1800-talet
No comments yet. Be the first to leave one.