Spinal Tap II: The End Continues

Tap! Tap! Tap!

De är där uppe med AC/DC, Motörhead.

Spinal Tap är, du vet, mitt i virveln.

Jag lyssnar på Tap varje kväll innan jag går och lägger mig.

Jaså? Är det en lugnande...

- Är det lugnande? - Väldigt.

Det var här allt hände,

platsen för Spinal Taps återföreningskonsert.

Hej, jag heter Marty Di Bergi.

För 40 år sen hade jag äran att regissera en film som hette

This Is Spinal Tap.

Det var berättelsen om deras sista turné.

Men efter filmens premiär,

fortsatte Tap och spelade på legendariska arenor,

som Wembley Stadium...

...Glastonbury...

...och Royal Albert Hall.

- Ikväll ska jag rocka dig - Rocka dig

Sen, för 15 år sedan,

slutade huvudgitarristen Nigel Tufnel och David St. Hubbins,

vänner sedan barndomen,

mystiskt att prata med varandra.

Och till stor sorg för deras trogna

men krympande skara fans,

har Tap slutat uppträda.

Men jag upptäckte att Hope Faith,

dottern till Taps nu avlidna manager, Ian Faith,

hade ärvt Taps kontrakt, där en föreställning återstod.

När han gick bort, blev du förvånad att han...

- Dog? - Ja, blev du förvånad över att han dog?

Nej. Det är ett mirakel att han levde så länge...

- Jaså? - ...ärligt talat.

- Ja. - Ja. Han var en arg man.

I hårdrockens upp- och nervända värld,

är det ofta bra att ha ett rejält trästycke i näven.

Han hade inte mycket att lämna till mig,

för när han dog fanns det knappt någonting kvar.

- Ja. - Men som närmast anhörig

fick jag kontraktet,

vilket kändes rätt värdelöst.

- Ja. - Inget illa menat,

men de hade inte spelat på ett tag,

så det var bara att glömma.

Och efter att Garth Brooks-låten blev viral...

Min älskling passar mig som en köttsmoking

Han älskar att sänka mig Med sin rosa torped

Stor rumpa

Stor rumpa

Snackar om bakdelar

Ja, jag har en

Så jag sa: "Vänta. Det här är kanske inte värdelöst."

Hope var ingen dåre.

Hon visste ett och annat om heta järn och när hon skulle smida.

Men hörni, jag har babblat klart.

Det är dags att föra lite oväsen.

En Martin Di Bergi-film

Första punkten på agendan,

är att spåra upp Nigel, David och Derek.

Jag hittade Nigel Tufnel...

...i den pittoreska byn Berwick-Upon-Tweed.

Nigels Ost & Gitarrer

Han och Moira Babbage,

ägde en ost- och gitarrbutik.

Jag undrar bara varför du valde det här efter att bandet splittrades.

Ja, jag tänkte...

...hur skapar man ett liv efter rock'n'roll?

Ost.

Konstigt, för man brukar inte tänka

rock'n'roll, nu ost.

- Nej. - Man skulle inte tro...

Kanske inte, men för mig var det så.

Och där borta

- har du ett antal gitarrer. - Ja.

- Och du säljer båda? - Ja och nej.

Ibland kommer folk in med en gitarr,

- förstår du? - Ja.

Och de byter mot ost.

- Verkligen? - Ja.

- Så... - Och ibland är det tvärtom.

Ibland kommer folk in med ost.

- Ja. - Det funkar åt båda hållen.

Jag gör så här,

för att jag litar på mina händer mer än en våg.

Jag gör så här.

- Ja. - Sen gör jag så här.

- Låt oss säga... - Ja.

- Väldigt nära. - Ja.

Så för ett halvt hjul av den osten

- skulle du kunna köpa basen? - Byta.

Alla blir nöjda.

Saknar du att spela musik?

Jag spelar musik.

- Var? - På en pub.

Saknar du att spela med Spinal Tap?

Jag saknar inte friktionen.

Vi hade... friktion.

Ja. Har du pratat med David de senaste 15 åren?

- Nej, det har jag inte. - Inte?

Eller Derek. Nej.

- Verkligen? - Nej, inte alls.

Hur känns det efter 15 år?

Jag känner mig...

...nervös.

Inte för att spela,

utan för människorna.

- Ja. - Så...

- Hej, älskling. - Hej.

- Och vem är det här? - Det här är Moira.

- Hej. - Trevligt.

Trevligt att träffas.

- Och du jobbar här med... - Ja.

Du står där jag stod när jag träffade honom.

Du var en kund.

Hon kom in, jag såg henne, och jag tänkte: "Herregud."

Han gav mig en bit Wigmore och den smälte mitt hjärta.

Wow.

Den var så god,

och jag fick bara känslan, du vet, att jag vill...

Jag vill ta av mig kläderna

- och stanna för alltid. - Verkligen?

- Bara... - Och det gjorde hon.

Så den lilla ostbiten...

Wigmore har den effekten.

Huvudgitarristen David St. Hubbins bodde i Morro Bay, Kalifornien,

och jobbade fortfarande med musik.

Vill du se var magin händer?

- Ja. Wow. - Ja.

- Titta. - Det är...

- Det här är otroligt. - Ja.

Är det här du spelar in?

Gör du allt här?

- Jag gör allt där. - Där?

Ja, hela studion får plats i vänstra bakbenet på den här.

Det här är nåt jag har jobbat på.

Det här är för en podcast.

Det är en sån mordpodcast.

Ja. Folk älskar mord.

- Det gör de. - De älskar...

De kallar det mordporr.

Det var en dag som alla andra.

Solen kikade genom träden i staden Silverton, Colorado.

Joanne Miller förväntades på Skyview Diner

för att ta emot frukostgäster.

Men denna friska höstmorgon,

skulle Joanne Miller aldrig servera sina hungriga gäster.

Men det är problemet med mord.

Så du skrev musiken...

- Ja. - ...till den podcasten?

- Ja. - Du har alltså mest hållit på med

att skriva bakgrundsmusik...

- Ja. - ...till podcasten?

Jag håller på med filmmusik just nu.

- Verkligen? - Ja.

Det är en skräckfilm som utspelar sig på ett ålderdomshem.

Den heter De levande döda på äldreboendet.

- Ja. - Ja.

Men det här var min största hit.

Det här är nåt

som du känner igen direkt.

Vi värdesätter ditt samtal. Var god vänta.

Nästa lediga operatör hjälper dig strax.

Vi värdesätter ditt samtal. Var god vänta.

- Den biten, ja. - Ja.

Favoritbiten.

Oj.

- Den vann en Holdy. Ja. - En Holdy?

Det är ett pris för vänte...

- Musik för väntetid. - Väntetidsmusik. Ja.

Det är intressant.

Ni har inte spelat tillsammans på 15 år.

- Precis. - Hur känns det?

Det kom en käpp i hjulet, så att säga.

Det var ett ögonblick som jag inte kunde komma över.

Och när Jeanine stack

- klarnade allt. - Ja.

Har du pratat med henne?

Nej.

- Vet du var hon är? - Nej.

Jag vill inte säga något jag inte borde,

men du skulle nog bli förvånad över vad som hände med henne.

Jag hoppas att hon har hittat rätt man.

Jag berättade inte om Jesus.

Han kunde bli svartsjuk...

- Ja. - ...för att han var sån.

Mycket har hänt sen vi träffades sist.

Kan du berätta nåt? Vad hände?

Vi gjorde slut och jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag drack en god kopp te.

- Ja. - Och när jag drack mitt te,

märkte jag en glöd

som kom in i rummet,

som växte,

nästan som att den växte inuti mig.

Och sen hör jag den här rösten.

Rösten säger till mig:

"Varje andetag du tar,

varje rörelse du gör,

kommer jag att se dig."

Det låter som en sång.

The Police. Det är en låt som...