Bones Brigade: An Autobiography

Till kärt minne av Frank Hawk & Fausto Vitello

Ja! Stadigt nu.

Kom igen.

Jag och en av min bästa vänner från dagis-

- hamnade ofta i trubbel tillsammans.

På grund av det och att jag nästan blev skickad till ungdomsanstalt-

- sa jag till min övervakare: "Jag har hittat något som intresserar mig.

Och jag tänker fokusera på det."

Jag var en tanig liten unge med 36 i skostorlek.

Jag ville dyka från trampolinen och bli en bra basketspelare-

men jag var inte tillräckligt stor.

Så när jag började skejta gav det mig en identitet-

- det gav mig självförtroende, det gav mig mening.

När jag växte upp var jag urusel på allt jag försökte mig på.

En gång cyklade jag-

- och försökte stegra. Framhjulet lossnade, jag föll.

Skateboard var det första jag var bra på.

Jag var inte jättedålig, så därför var jag bra.

Jag tävlade i lagsporter innan, som ung grabb-

- och jag tror jag spelade för tränarnas drömmars skull.

Jag tror inte det handlade om ungarna.

De ville återuppleva sin barndom.

Jag tror det gjorde att jag skyggade bort från lagsporter.

Skejta kunde jag göra helt själv.

Jag behövde ingen att bolla med.

Varje sekt och varje grupp i skolan gav mig bekymmer.

Innegänget, dönickarna, sportfånarna.

Jag kände bara: "Dra åt helvete."

Det var min enda tillflykt, du vet?

Det gav mig frid.

Jag vet inte vad felet var-

- men lärare brukade fråga mig. En unge med bekymmer:

"Är han autistisk?" Jag vet inte.

Jag pratade aldrig! Under stora delar av livet pratade jag aldrig.

Jag viskade. Det är konstigt. Alla hemma hos mig gjorde det.

Det skateboarden stod för, förmågan att skapa, att uttrycka sig-

blev min röst.

PÅ 1980-TALET

Som ni ser här har vi 12 skejtare som tävlar mot varandra.

De kvalade in här i dag-

och ettan från kvalet möter 12: an.

Tony Hawk, en lokal grabb. Den lokala favoriten.

Han vann den senaste tävlingen här.

De senaste tre, faktiskt, men vem håller räkningen?

Nu kör vi. Tony Hawk. Heja på honom.

En stor applåd för Tony Hawk, Powell Peralta!

Det var inte likt något annat.

Det var som en konstruerad grej-

- där man hade de bästa killarna, var och en från sin disciplin.

"The Bones Brigade" var det bästa teamet i 10 år.

De var inte bara killar som dominerade i tävlingar-

utan de var skejtare som kom på-

- några av de mest revolutionära manövrarna under hela årtiondet.

När vi började skejta blev man inte rik eller berömd-

- om man var bra på skateboard, oavsett hur bra man var.

Det låter hemskt att säga, och jag vill inte säga det så här-

- men vår grupp danade vägen till att kunna tjäna pengar på skateboarden.

Jag representerar tusentals andra ungar-

- som avgudade de där killarna, och vars liv de killarna förändrade.

Det var en av de häftigaste sakerna någonsin, och plötsligt var det över.

Det är färdigt. Jag var förkrossad.

Det var väldigt deprimerande.

Jag visste att det skulle sluta någon gång-

- men ingen har hållit ihop ett team lika länge som Stacy.

Ingen, inte ens hälften så länge. Han var klistret som höll oss ihop.

Här är han. Kom in och säg hej. Trevligt att ha dig här.

- Tack. - Hur gammal är du?

- 20. - 20.

Du är väldigt ung för att vara världsmästare, eller hur?

Jag är inte säker.

Jag hade läst om honom och sett hans bilder-

- jag hade dem på väggen. Och jag hade sett Stacy i en film.

Han var den första som sa: "Vet du vad? Det här kan bli ett yrke.

Jag kan visa skateboard för hela världen."

Jag använder mycket energi för jag blir så peppad.

Jag blir så ivrig. Det känns som att: "Nu gäller det." Det är ens bränsle.

Stacy var en av 70-talets mest kända skejtare-

- och när han kom till mig och sa: "Jag vill ta fram ett otroligt team"-

- sa jag: "Du vill skapa ett team?"

Han hade redan startat ett litet företag som hette Powell Skateboards-

men skejtare kände inte till det än.

Jag är en produktdesigner, och det var det jag fokuserade på-

- att bygga upp ett företag som gjorde bra skateboardutrustning.

När George och jag började prata-

gillade jag honom.

Han gjorde det inte för att bli rik och sluta jobba, och inte jag heller.

Det var min dröm att gå med i Zephyr-teamet.

Det var det bästa som kunde hända en unge i området.

Jag kom med i teamet.

Zephyr-teamet var aggressivt och surf-orienterat.

Det var ett gäng killar som hade en enorm inverkan inom skateboard-

och Stacy var en av dem.

Så fort teamet fick smaka på framgång så splittrades det.

Ungar som såg det i tidningarna-

det var över när de publicerades.

Det var en förödande förlust-

- så när jag var proffs drömde jag om att ha ett eget skateboardteam.

Jag ville skapa den där magin.

Jag ville att det skulle fortsätta.

Jag ville inte att det skulle sluta. Jag ville skapa något bestående.

1979 ÅRS KLASS

Alla som ville sätta ihop ett team-

försökte stjäla etablerade skejtare.

Det brukade vara någon fet gubbe som kom till skejtparken som sa:

"Använd vår produkt så får du 100 dollar."

De tog någon från en annan sponsor.

Jag ville inte ha kända skejtare på mitt team.

Jag ville ha folk som ingen hade hört talas om-

- så jag började välja unga amatörer som jag visste kunde utvecklas.

De var inte bara okända, de var också väldigt unga.

Några hade just gått ut mellanstadiet.

Jag var ungefär 10 år gammal och så här lång-

och de andra var kanske 60 cm längre.

Jag var nog ungefär 14 år gammal.

Stacy ringde och sa: "Skulle du vilja gå med i Bones Brigade?"

Och jag sa: "Självklart!"

I tävlingen där han första gången såg mig skejta-

kom jag på femte plats-

- och jag tänkte: "Varför vill han ha mig?"

Det jag sökte efter var någon som verkligen hade glöd.

Jag ville ha Tony Hawk-

- för jag såg honom lämna en pool med brädan dragandes efter sig-

och han såg så otroligt besviken ut.

Han var besviken på sig själv. Jag sa: "Jag vill ha honom."

En av mina största vändpunkter-

- var när jag listade ut hur man tog sig upp till poolkanten.

Jag hade en gigantisk skateboard och ramlade och slog mig medvetslös.

Jag slog ut framtänderna. Jag tror jag var 11 eller 12.

Det var jobbigt...

Jag åkte ambulans. Jag kom inte ihåg någonting-

- och jag visste direkt att jag inte tänkte sluta hålla på med det.

Jag är besatt av det här. Jag älskar det så mycket-

- att med risk för min egen hälsa så tänker jag ändå fortsätta.

När jag var mellan 11 och 15 år gammal-

var jag på sjukhuset så ofta-

- att en läkare frågade mig om mina föräldrar slog mig.

Min barndom är ett känsligt kapitel.

Jag vet inte varför. Jag måste ha förträngt mycket-

- men min pappa stack när jag var 11 år-

så det var bara jag och min mor.

När jag började skejta-

sa mamma alltid: "Akta dig, mijo.

Akta dig, mijo. Var försiktig, mijo ."

Hela livet har det blivit inpräntat i mitt huvud:

"Var försiktig, du kommer att göra dig illa."

Jag gick emot det.

Caballero var den minsta skejtaren jag har sett i hela mitt liv.

Han gjorde saker han inte borde ha kunnat göra.

Jag såg honom skejta. Det kändes i hjärtat.

Jag blev bara paff och sa: "Herregud, han är ju helt otrolig!"

Att bli tillfrågad om jag ville vara med på Steve Caballeros team-

- innebar ingen tvekan att jag skulle gå med.

Jag kunde inte förstå att jag sågs-

- så samma sätt som folk såg Steve.

Att komma med i Bones Brigades motiverade mig-

att bli bättre än jag var-

- eftersom min tränare ansågs vara en av de bästa på sin tid-

- och han valde bara de bästa förmågorna.

Jag trodde jag var en komplett idiot-

i alla andras ögon.

Några trodde vi var "Familjen Addams".

De tyckte att vi var den konstiga familjen på kullens topp.

Jag var med i ett säckpipsband från åtta till tio års ålder.

Eller ännu längre.

Jag var väldigt isolerad. Jag gick in när gatulyktorna tändes.

Jag fick inte titta på TV. Vi tittade på nyheterna och Lawrence Welk.

Vi fick bara titta på de två programmen.

Allt annat kom från djävulen.

Det var bedrövligt innan skateboarden kom.

Jag var inte speciellt progressiv-

- och när jag började på teamet visste jag att de andra skulle säga:

"Stacy, menar du allvar att du tänker ta med den här killen?

Den här förloraren? Som alltid kommer sist?

Som förstör tävlingen? Du tänker ta med honom?"

Tony var ett underbarn. Caballero var ett underbarn.

Rodney var ett underbarn.

Det var här det började för mig.

Var jag 12 eller 13?

- 13 år gammal. - Ja.

Jag hade redan vunnit flera amatörtävlingar.

Stor fisk, liten sjö. Pytteliten sjö.

På sommaren blev pappa irriterad. Han ville inte att jag skulle skejta-

- och han sa: "Du kommer att bli en dagdrivare"-

och "titta på kulturen"-

- och han sa: "Du har alla förutsättningar.

Du har bra gener, du är smart, så slösa inte bort det."

Han sa: "Okej, när sommaren är över måste du växa upp.

Skejtandet måste sluta så fort skolan börjar."

"Så är det, väx upp."

"Ja, sir."

Jag skejtade varje dag, fem timmar om dagen.

Jag utnyttjade min tid.

En skejtare som jag sponsrade hette Tim Scroggs.

Han ringde och sa: "Du måste se den här 13-åringen, Rodney Mullen."

Han uppmuntrade mig att ta med Rodney till en tävling.

Vi åkte till tävlingen-

- och jag kommer ihåg alla idoler som jag hade sett i tidningarna-

- och jag var bara en efterbliven unge i full mundering.

Resten av oss-

- gjorde olika wheelies eller varianter med händer.