The Bride!

År 1818 skrev Mary Shelley Frankenstein.

Efter en vadslagning.

Knack, knack.

Vem där?

Det är jag.

Mary Shelley.

Hon som skrev Frankenstein.

Jag vet att alla älskar den, men det var ingenting, kära ni.

Det jag ville skriva...

det jag ville få sagt, det kunde jag inte få ur mig.

Jag kunde inte ens tänka det.

Och jag fick kräfta i hjärnan och kunde inte skriva alls, så jag dog.

Och i samma stund vaknade jag och befann mig här...

var fan nu det här är.

Och här har jag varit i århundraden...

och försökt finna ett sätt att få ut denna tumör, denna dröm...

denna berättelse ur mitt huvud.

Nånting håller på att brista, kära ni.

Orden börjar komma.

Är det en spökhistoria?

En skräckhistoria?

Eller det värsta tänkbara...

en kärlekshistoria?

Det börjar med henne...

Ida. Jag kallar henne Ida, tills vidare.

Tills hon finner sitt eget namn.

Hon försöker göra rätt. Försöker hålla sig lugn.

Men hennes liv är ett helvete.

Men ser ni, kära ni? Nånting håller på att brista inuti henne också.

Och i revan som uppstår skulle jag kunna slinka in.

Ta henne i besittning.

Två sinnen i stället för ett.

Ja, jag tror det är enda sättet att få denna monstruösa historia berättad.

Här kommer brudjäveln.

Ida, hallå... Vilken planet är du på? Vi firar här borta.

Ida och Mable, kyss varandra!

Gör det, kom igen nu! Visa hur det ska göras, raring.

Jag vill bara ha vad jag betalat för! Jag avskyr när kvinnor gör karlars jobb.

Vet ni vad som krävs för att öppna ett trångt litet ostron?

- En liten stake. - En stake!

Ingen åker hem!

- Visa stövlarna. - Det här är mina nya stövlar.

- Alldeles nya. - Ser dyra ut.

Det där får du för att du är en så duktig flicka.

Kom hit, lilla stöveln. Ska du inte smaka ett ostron?

Nej, de ger mig ingenting. Jag har min egen lilla kisse.

- Man kan aldrig ha för många kissar. - Det kan du skriva upp!

Ursäkta, vad sägs om "ja, tack"?

- Jag tror inte Ida gillar ostron. - Kom igen.

Får jag höra ett "ja, tack"?

Ja, tack. Tackar så hjärtligt.

Det var så lite... Hoppsan!

- Vart tog det vägen? - Mjau.

Kom hit.

- Mata mig. - Duktig flicka.

Det är det där jag menar.

- På skjortjäveln också! - Spara lite åt mig.

Falskhet.

Lömskhet! Lömskhet.

Förslagenhet! Falskspel!

- Vad pratar hon om? - Ingen aning.

Vakna, hjärtat.

Mable, mår hon bra?

- Vad händer? - Förlåt, jag bara...

- Ida, hur... Är allt bra? - Ja.

Ostron, som sagt!

Instängd i graven med munnen full av jord.

Man måste rida damsadel för att inte fördärva sina utsikter.

Ni där... Ni hade lägrat en karl om han hade låtit er göra det.

Ingen skam i det. Det lärde jag mig bland de döda.

Min make ville alltid peta på Keats...

men jag hade hans hjärta insvept i skrivbordslådan...

och jag visste nog vad som fick det att bulta!

Sannerligen!

Dotter till en eldfängd, tygellös, djävulsriden, för tidigt bragd av daga...

Gud, vad händer?

Vad fan, smekte du av honom under bordet?

Du vet att du alltid kan säga: "Jag skulle föredra att inte göra det."

- Melville. - Vad pratar hon om?

- Helt jävla briljant! - Ida, sluta! Lupino sitter där.

Mr Lupino... Där har ni det verkliga monstret.

Håll tungan rätt i mun nära honom.

Jag är den kvittrande fågeln.

Tystad i decennier, men de döda vet var liken ligger.

- Vill nån höra mig kvittra? - Ida, kom ner!

Nedsänkt i betong, förgiftade köttbullar, carbonara kryddad med arsenik!

Tänker du skära ut min tunga också?

Inte ens polismästaren kan få de döda att tiga!

En äkta gangsterkung!

Vad fan var det där?! Har du nån slags dödslängtan?

- Hur kan du säga sånt framför Lupino? - Jag förstår inte vad som händer.

Vad i helvete var det där?

Mina herrar, jag har som en kittlande ilning.

Bubblande, brännande, kättjefullt satyrisk och svällande...

som är tämligen svår att uthärda. Ett surr i huvudet...

Det räcker. James! Det räcker!

Jag förtjänade det där. "Surr i huvudet"...

Patetiskt, konventionellt, förutsägbart... Ge mig en till snyting, vetja.

Jag är sprängfylld. Med det menar jag att jag har en pärla i mitt ostron.

- Är hon besatt? - Ida, sansa dig nu!

Kors...

Mina ögon är som betagna.

Du har en sån där pitt som ser ut som en navel.

Försvinner fullkomligt bakom klasen. Blir den större när ivern kommer?

James, ser du inte? Hon är besatt!

- Ring en doktor. Nej, en präst. - Min mun!

Mina verk! All möda! Allt arbete! Torftiga, köttlösa, tunna, undermåliga.

Ta bara Hågkomster från Italien eller rentav En resa runt Genèvesjön.

Men jag vet - ja, jag vet! Förvisso har jag min stora skräckroman...

Frankenstein.

Ett armod, en fattigdom, små smulor från ett hämmat sinne.

De glufsas, frossas på, s väljs, slukas...

Vad... Vad händer?

Vad är detta? Vem är du?

Ett varningens ord, kära ni.

En fortsättning kommer.

Olydig.

Okontrollerbar!

Allting kommer att förändras.

Jag har så mycket mer att säga. Är ni redo?

Ida, du skrämmer mig.

Ida!

Kära ni.

En helt ny tid stundar.

Om "Frankenstein" skrämde er...

kommer min nästa historia få er att resa er upp och vråla:

"Hjälp!"

Ni där! Frun! Köp en tidning här!

Här var det dagens nyheter!

- Kan ni vara vänlig och visa vägen... - Nej. Håll er borta!

Kan jag hjälpa er?

Jag är här för att träffa dr Euphronious. Det är något brådskande.

Frankenstein är namnet, efter min far.

- Vill ni vara vänlig och ta av er hatten? - Ja, självklart. Ursäkta mig.

- Var föddes ni, mr Frankenstein? - "Föddes"?

Skapades. Återuppväcktes.

I Ingolstadt i Bayern.

- Omkring 1820? - 1819.

Det är 1936, sir.

Det skulle innebära att ni är över hundra år gammal.

Det är sant. Jag har ingen bra förklaring på det.

Kan ni avlägsna kravatten?

Jag... avstår helst.

Hur kommer det sig?

Det var inte min mening att skrämma er.

- Jag skulle vilja göra några tester. - Vore det möjligt...

Ursäkta mig, frun, vore det möjligt att få träffa doktorn?

- Vilken doktor? - Dr Euphronious.

Som har skrivit Händelsehorisonten, Singularitetens födelse...

och även Återupplivandets konst. De här böckerna...

Jag har skrivit flera gånger, men inte fått något svar.

Det är jag som är Euphronious, min vän.

Cornelia.

Jag publicerar bara under C. Det blir enklare så.

Mycket angenämt, mr Frankenstein.

Jag beklagar stanken.

Andas in.

Håll kvar.

Jag har läst allt ni har skrivit om återuppväckning.

Det är briljant, det ni har åstadkommit med skogsmöss och mullvadar.

- Och katter. - Menar ni det?

Opublicerade studier.

Jag rev ut artiklarna. Jag prenumererar på er tidskrift.

- Gör det ont? - Jag vet inte. Jag är van.

Det gläder mig verkligen att ni fann mig.

Jag skulle vilja erbjuda er att stanna här på institutet.

- För observation. - Observation?

Det är inte riktigt därför jag kom.

Inte? Varför kom ni, då?

Jag vill ha...

ett samlag.

- Ett samlag? - Ja.

Jag vet inte vad ni har läst om mig.

Slå er ned.

Jag har mycket ingående studerat dr Frankensteins tidiga verk.

Och hans monster.

- "Hans monster." - Förlåt, uttrycker jag mig opassande?

Det finns en hel lustgård...

vars fröjder jag ännu inte haft...

ynnesten att få erfara.

- Talar ni om köttslig lust? - Bland annat.

En relation.

Ett förbund.

- En äktenskaplig förbindelse? - Ja.

En brud.

Ja.

Hur skulle jag hjälpa till med det?

Jag driver ingen postorderhandel med glädjeflickor.

Såklart inte. Men...

Vill ni att jag... skapar...?

- Att jag... - Återupplivar.

- En brud åt er? - Ja.

- Återupplivar en död kvinnas kropp? - Ja.

Herrejesus.

Jag menar inte att vara respektlös.

Handlar det om sex, Frank? Nog finns det enklare sätt att få sex.

Greta, jag är upptagen med en patient.

Åh himmel...

Det handlar om ensamhet.

Har ni någon erfarenhet av det?