Love Affair(s) (Les choses qu'on dit, les choses qu'on fait)

-Maxime? -Nej.

Maxime? Jag är Daphné, François partner.

Hej.

François fick problem, så jag hämtade dig.

Affärspartnern råkade ut för en olycka, så François åkte till Paris.

-Han försökte nå dig. -Mitt batteri har tagit slut.

Han beklagar verkligen, men kommer om några dagar.

Bilen står i närheten.

-Har du besökt området tidigare? -Aldrig.

-Säkert att jag inte är till besvär? -Absolut inte.

Ingen fara, här finns plats för alla.

Jag har inget att göra. Jag har semester.

Eller... François bad mig lova att ta hand om sin yngre kusin.

Säg om du gillar det här rummet.

Det finns två till, men jag föredrar det här.

Hur är det?

Ja då. Det går över. Det är normalt vid tre månader.

Tre månader?

Förlåt, François ville nog berätta själv.

Du får veta det först. Jag är i tredje månaden.

-Grattis! Det syns inte. -Så är det i början.

Du kan installera dig här.

Jag glömde handdukar.

-Vila om du inte mår bra. -Det är ingen fara.

-Jag tänkte passa på att turista lite när François är borta

Han har redan sett allt. Har du planer

Jag vet inte.

Du ska skriva. François sa att du gör det.

Jag skulle vilja skriva romaner, men jobbet tar all tid.

-Vad gör du? -Jag översätter.

Jag sa till François att jag skulle skriva här, men det är svårt att börja.

SAKER VI SÄGER, SAKER VI GÖR

Varför är det svårt att skriva om det är det du vill göra?

Jag har för stora krav på mig själv.

Det jag har skrivit hittills är inte tillräckligt bra.

Vad är vitsen med att skriva medelmåttigt?

Alla skriver nuförtiden. Det är inte svårt att skriva.

Däremot att skriva nåt intressant.

Det vet man nog inte i förväg.

Man kan vara intressant för vissa.

Jag vill intressera mig själv.

Man kan vara intressant utan att veta det själv.

Folk som tror sig vara intressanta är det ofta inte.

-Tycker du inte? -Kanske det.

Vill du skriva romaner om politik.

-...romantik, historia, äventyr eller science fiction

-Jag vill skriva om känslor. -Kärlekshistorier?

Jag föredrar att kalla det känslor.

-När ska den utspela sig? -I nutid.

François berättade att du var deppig-

-efter en smärtsam kärleksrelation. Om du vill prata om det...

Nja...

Förlåt, du kanske inte alls vill. Det förstår jag.

Det är ingen fara, men jag vill inte älta det inför dig.

Vi har ju några dagar på oss.

Det är intressant med andras kärlekshistorier.

De påminner om såna man haft eller inte haft. Du tråkar inte ut mig.

Jag vet inte var jag ska börja.

Det var för ungefär ett år sen.

Jag tänkte väcka dig. Jag går om 16 minuter.

Jag vill vara uppriktig. Jag gillar dig.

Jag är väldigt attraherad av dig.

-Jag vill gärna ses igen. -Detsamma.

-Men vi kan inte ha en fast relation. -Varför inte?

-Ett fast förhållande kan inte grundas på begär och njutning

För sånt är övergående

Det byggs på gemensamma intressen-

-basen för en framtida familj. Det har inget med njutning att göra.

-Sen är jag redan gift. -Är du?

Oroa dig inte. Han bor och jobbar i Japan.

Vi ses en gång i halvåret. Vi jobbar för samma företag.

När ett jobb dyker upp i Japan åker jag till honom.

Efter två år i Japan kan vi söka jobb i USA.

Vi flyttar dit tillsammans, för då är jag gravid.

USA är bäst för våra barn ur utbildningssynpunkt.

Vi vill ha tre.

Jag vill kyssa dig igen.

Vänta, jag sätter på larmet.

Det var efter att jag träffade Victoire...som allt började.

Maxime! Jag kan inte stanna. Jag måste lämna in ett jobb i morgon.

-Nej, stanna. Jag hjälper dig. -Det går inte. De drunknar i jobb.

-Vad ska ni göra? -Se Paris bästa utställning.

-Den bästa? -Systern följer med.

-Känner du henne? -Nej.

Där är de. -Jag måste gå

-Sandra, min syster. - Gaspard, Maxime

Maxime!

-Känner ni varandra? -Självklart!

Är du Victoires syster?

Pappa bodde med hennes mor i tre år.

Jag visade ju bilder på min syster.

Ursäkta, jag måste till jobbet. Trevligt att träffas.

-Vi kanske ses igen. -Kanske det. - Ska vi gå?

Jag trodde aldrig vi skulle ses igen.

Det var jättelänge sen. Jag tänker ofta på dig.

Jag trodde att du glömt mig.

Nej. Jag älskade våra möten och samtal.

-Men du slutade höra av dig. -Nej. Det var alltid jag som ringde.

Jag vande mig. Det var ditt fel. Varför slutade du ringa?

Jag tyckte att det var bäst.

Det kändes komplicerat och var för mitt bästa.

-Blev jag farlig? -Nej, men jag blev beroende.

Du förstod nog inte, jag ville vara med dig.

Jo, jag förstod det. Det kändes lite jobbigt.

Du tyckte nog om mig som en god vän-.

men jag attraherade dig inte

Det kändes bra med dig.

Men jag kände ingen attraktion.

Och jag kunde inte alls se oss ihop.

-Varför då? -Alla såg det framför sig.

Enligt mina vänner var vi ett perfekt par. Det blev avtändande.

Om vi hade blivit ihop hade det känts som om andra hade bestämt det.

Om ingen hade sagt nåt, då? Hade det funkat då?

Kanske det. Jag gillar aldrig det som alla andra gillar.

När alla ser en film vill jag inte se den.

Men ett tillfälle hade kunnat ändra på allt.

Ja. Jag minns det så väl.

Jag kom till dig på en kaffe.

På vägen kände jag allt det begär du hade-

och av nån anledning tänkte jag:

"I dag ska jag ge mig åt honom. Bara för att se."

Jag närmade mig ditt hus-

och kände att inget kunde stoppa mig.

Men utanför din port sprang jag på en barndomsvän-

precis utanför dig

-Vi började prata och hon föreslog att vi skulle ta en kaffe

Vi hade massor att prata om efter en lång tid.

Efter ett tag skildes vi.

Sen gick jag mot dig igen.

Jag kom till din dörr, och där-

kände jag inte samma sak längre.

Jag var inte lika säker längre.

Eftersom jag velade så slog jag vad med mig själv-

-på ett ganska dumt sätt. Jag tog upp telefonen och tänkte:

"Svarar han på tredje signalen så ger jag mig åt honom."

"Om han svarar senare så hittar jag på en ursäkt."

Du svarade på fjärde.

Jag minns den dagen.

Du skulle komma vid två. Halv fyra hade jag fortfarande inget hört.

Jag vankade runt som en idiot.

Jag var för stolt för att ringa.

Sen ville jag inte verka för angelägen och svara på en gång.

-Stod du i min port? -Ja.

Förlåt att du fick vänta. Du förstår att det inte var avsiktligt.

Förlåt, jag ber om ursäkt

Är allt okej? Vad fint det är

Har du träffat henne sen utställningen?

Nej. Hon har inte ringt, trots att hon sa det.

Jag vet att hon inte tänker göra det.

Jag ringer inte och verkar desperat.

-Tror du att hon har nån? -Nej.

Jag frågade Victoire. Hon är singel.

Jag bryr mig inte. Jag är inte intresserad längre.

-Det kändes inte som förut? -Nej, som tur är. Det är historia.

Hon har förändrats och jag med.

Det är ju bra.

Ja, det är det.

Det är perfekt.

Ja, det är perfekt.

Hur säger man "monoaminoxidashämmare" på tyska nu igen?

Va?

Snart därefter flyttade Victoire till Japan. Det gick fortare än hon trott.

-Är det till mig? -Ja.

Det behövdes inte. Jag har inget.

Det är jag som åker, inte du

Öppna

Till romanen du vill skriva.

Tack.

Den är lättare än en dator att ta med.

-Då kommer du ihåg mig. -Jag kommer ihåg dig ändå.

Det vet du nog inte. Jag vill inte att du glömmer mig helt.

Hur är det?

Det är inte konstigt att jag är ledsen. Det är bara känslomässig stress.

Det kommer kännas bättre med tiden.

Vissa dagar regnar det och andra skiner solen.

Och just nu regnar det, men...

Men det är ingen stor sak.

Det går över.

Victoire ordnade ett cocktailparty och Sandra var där.

Det finns inga bra dejtingappar.

Om jag skulle uppfinna en så skulle dejterna vara slumpmässiga-

och inte att man var kompatibel.

-Rent slumpmässiga? -Det vore roligare.

Det vore verkligen romantiskt att träffa nån helt annorlunda.

Vad är felet med att vara kompatibel? -Det är omoraliskt

Det är bara självuppfyllande

Att välja nån utifrån utseende för att han gillar katter och Mozart-

bygger upp ett kapital, inte kärlek.

-Stark attraktion, då? -Samma sak.

Man tillfredsställer en aptit. "Vi lånar varandras kroppar."

Arrangerade äktenskap var mindre hyckleri.

-Jag håller med. -Vad tänker du om kärlek?

Kärlek ser jag som nåt vackrare. Det är som en gåva, eller nåt man avstår ifrån.

Det är ett överskridande, en resa mot den andre.

Mer än en jakt på personliga fördelar.

Att vara kär är alltså inte kärlek?

Det är som att tro på jultomten.

Men när man gör det är det fint.

-Har du varit kär? -Självklart.

-Tyckte du om det? -Jag lät mig luras, som med tomten.