The White Ribbon (Das weiße Band - Eine deutsche Kindergeschichte)

DET VITA BANDET

Översättning: Thomas Löwhagen, Ulrika Hotopp

Ansvarig utgivare: Marie Booberg Distribution: Folkets Bio

Jag vet inte om historien jag tänker berätta är sann i alla detaljer.

Mycket är bara hörsägen-

-och mycket kan jag än i dag, efter så många år, inte förstå-

-och till otaliga frågor finns det inget svar.

Ändå måste jag berätta om de sällsamma händelser som inträffade i vår by.

Det kan kanske kasta ett förklarande ljus över mycket som hänt i vårt land.

Om jag minns rätt började allt med doktorns ridolycka.

Efter sin dressyrstund i herrgårdens ridhus-

-red han hem för att se om några patienter väntade.

När han red in på tomten snubblade hästen över en knappt synlig ståltråd-

som hade spänts upp mellan två träd.

Doktorns dotter hade sett olyckan från ett fönster i huset.

Hon sa till grannen som i sin tur informerade herrgården-

så att den plågade doktorn-

-till slut kunde föras till sjukhuset i distriktshuvudstaden 30 km därifrån.

Grannen, en ensamstående kvinna i 40-årsåldern, var byns barnmorska.

Sedan doktorns fru hade dött i barnsäng-

-hade hon varit oumbärlig som hushållerska och mottagningssköterska.

Hon tog hand om doktorns två barn-

-och gick sedan till skolan för att hämta sin son, Karl.

- Har ni varit hos Anni? - Du ska hälsa!

- Förlåt, fru Wagner. - Hej, Klara.

Vi har varit så oroliga att Martin glömt hur man uppför sig.

- Måste doktorn ligga kvar på sjukhuset? - Jag vet inte.

- Vi går till Anna och hjälper henne. - Gör det.

- Var det roligt att sjunga? - Visa mamma vad du sjöng.

Adjö, magistern.

Vem kommer dit först?

Jag vet inte varför men om jag minns rätt-

-tyckte jag att det var underligt att barnen runt Klara-

-inte som vanligt gick hem till sig efter skolan-

-utan att alla gick tillsammans mot byns utkant.

Om du vill kan jag klippa ut djur åt dig-

som jag gjorde förra veckan.

Vill du det?

Vi kan måla dem tillsammans.

Eller klippa ut dem ur färgat papper.

Du minns väl guldpapperet som jag fick i påsk?

Sluta gråta nu.

Sluta nu.

Nu gör jag något att äta.

Tänk om han inte kommer tillbaka.

Va?

Äsch! Var inte dum.

Det går över, precis som när man har influensa.

Kommer du ihåg förra vintern?

Då var du riktigt sjuk, eller hur? Och efter...

- Hej, Anni! - Hur är det med dig?

Kan vi hjälpa dig?

Hur kom tråden dit? Sa doktorn något?

Doktorn var inte mycket för att prata. Nyckelbenet stack ut genom halsen.

Dottern hade ingen aning. Han rider där varje dag.

- Tittade ni på tråden? - Den är tunn, men stark.

Den går knappt att se.

Ursäkta, frun. Ni spelar för bra för mig.

Be inte om ursäkt, koncentrera er. Det hjälper mer.

Ni spelar för snabbt för mig. Jag är inte Fredrik den Store.

Han spelade väl knappast Schubert? Då tar vi "Variation" från början.

Om du tycker om musiken så kan du vända noterna åt mig.

Har du tråkigt kan du gå någon annanstans.

Det är irriterande när du far omkring.

Hur mycket är klockan? Var är barnflickan?

Med tvillingarna, antar jag.

- 20.40. - Du skulle ha lagt dig för längesedan.

- Har han gjort sina läxor? - Självklart, frun.

- Vill du vända åt mig eller inte? - Ja.

Kom då!

Vi tar temat igen.

- Ni måste öva, om det ska vara roligt. - Jag ska göra mitt bästa.

Från nionde takten.

Förlåt oss, far.

Förlåt oss.

Ingen vid det här bordet har ätit i kväll.

När det blev mörkt och ni inte kom hem letade er mor gråtande efter er i byn.

Hur skulle vi obekymrat kunna äta när vi trodde att något hänt er?

Tror ni att vi kan äta nu när ni kommer hem och ursäktar er med lögner?

Jag vet inte vad som är tråkigast: att ni var borta eller att ni kom tillbaka.

I kväll lägger vi oss hungriga allihop.

Ni håller nog med om att jag inte kan låta det här passera ostraffat-

-om vi i framtiden ska ha respekt för varandra.

I morgon kväll vid samma tid-

-kommer ni i era syskons åsyn få tio rapp var av rottingen.

Till dess kan ni tänka på allvaret i det ni gjort.

- Är vi överens? - Ja, far.

Ja, far.

Bra, då kan ni gå och lägga er.

Jag vill inte att ni tar i mig.

Er mor och jag kommer att sova dåligt: Vi vet att jag ska göra er illa-

-och att det kommer att smärta oss mer än er.

Lämna oss, och gå och lägg er.

När ni var små knöt er mor ibland ett band i håret eller runt armen på er.

Den vita färgen skulle påminna er om oskuld och renhet.

Jag trodde att ni lärt er så mycket vett att ni inte behövde sådana påminnelser.

Jag misstog mig.

I morgon, när ni har renats av agan-

-kommer er mor att på nytt knyta ett band om er, som ni ska bära-

-tills ni visar att vi kan lita på er igen.

Var är ståltråden nu?

- Vem tog bort den? - Jag vet inte.

Var du inte här?

- Åkte du till stan med din far? - Nej, jag var i skolan.

- Var den kvar när du gick till skolan? - Jag tittade inte.

- När kom ni hit? - Vid tolv.

Jag lagar mat åt doktorn och barnen. Jag har hjälpt till sedan doktorinnan dog.

- När var det? - För fem år sedan, när Rudolph föddes.

- Jag är barnmorska och vi arbetar ihop. - Ni såg alltså inget.

- Vet ni hur länge ståltråden satt där? - Jag såg den aldrig.

Ingen såg tråden före och ingen efteråt.

Den virade sig själv runt trädet och försvann sedan av sig själv. Korrekt?

- Mamma! - Vad är det?

- Kom, mamma! - Ursäkta.

Dagen efter läkarens ridolycka gavs inget svar på skuldfrågan-

-utan en andra, mycket mer tragisk händelse fick oss nästan att glömma den.

Hustrun till en småbonde omkom i en arbetsolycka.

Kvinnan hade nedsatt arbetsförmåga efter en armskada-

-och hade befriats från skördearbetet av godsets förvaltare-

-och tilldelats ett lättare arbete i sågverket.

Stanna utanför. Jag är inte färdig.

Gå ut!

Samma dag var jag med om något märkligt.

Vädret var strålande och varmt-

-så jag beslöt mig för att utöka min magra kost med en öring-

-som det fanns gott om i den närbelägna bäcken.

Godsherren hade gett mig sin tillåtelse.

Martin!

Martin!

Var försiktig!

- Är du rubbad? Vill du bryta nacken? - God dag, magistern!

Är du från vettet?

Vet du inte hur högt det är?

- Hörde du inte att jag ropade? - Jo, magistern.

Och?

Och?

Såg du mig och ville imponera?

- Så varför...? - Jag gav Gud chansen att döda mig.

Han gjorde det inte. Alltså är han nöjd med mig.

- Vad säger du? - Han vill inte att jag dör.

- Vem vill inte att du dör? - Gud.

Varför skulle Gud vilja att du dör?

Lova mig att aldrig göra något så dumt igen.

Titta på mig!

Lova mig det!

- Du har visst inget förtroende för mig? - Jo, magistern.

Då så.

Gå hem nu. Jag pratar med din far efter pianot i morgon.

Nej, snälla magistern! Säg inget till honom.

Där.

Försiktigt, det är helt murket.

- Vem satte henne här? - Vet inte.

Vi skulle samla ihop allt det lösa och hon ramlade igenom.

- Såg du det? - Inte direkt.

Du vet hur det fungerar. Förmännen låter de svagare skördearbetarna städa här.

Vem valde ut henne?

På vägen hem efter det besynnerliga mötet med Martin-

träffade jag Eva för första gången.

God dag!

Ursäkta!

- Ja? - Förlåt att jag tilltalar er så där.

Är inte ni den nya barnflickan på herrgården?

Hur så?

De säger att ni kommer från Treglitz.

- Vem säger det? - Folk.

Jaså?

- Och? - Inget.

Jag vet inte...

Jag är läraren i byn.

Jag tänkte bara...

När jag såg er tänkte jag...

- Jag är från Vasendorf, skräddarens son. - Jag vet.

- Va? - Baronessan berättade det.

- Vad? - Att läraren kommer från min grannby.

Jaha...

Jo, jag trodde...

Det ser ut som om ni är på väg dit.

- Vart? - Hem till Treglitz.

- Är ni på väg dit? - Ja.

Jo, jag tänkte att eftersom ni kör igenom vår by, så kan ni kanske...

Kan ni hälsa till min far och ge honom en fisk?

- Vad? - Han skulle säkert bli glad.

Särskilt nu till helgen.

Ja... hur...?

Jag vet inte. Jag har tyvärr inget att slå in den i.

Inte jag heller... tyvärr.

Vi kan binda fast den med metreven.

På cykeln?

- Det är nog ingen bra idé. - Ja, det var bara en idé.

- Är det er cykel? - Nej, herrgårdens.

- Är det er första lediga dag? - Ja.

Då är ni förstås glad över att åka hem.

Det förstår jag.

Jag har lång väg att åka...

Då så...

Adjö.

Om ni ser min far i Vasendorf så hälsa från mig.

- Jag vet inte vem han är. - Det är sant.

- Jag lärde mig att cykla i dag. - Det verkar ju gå bra.

Var försiktig bara!