Stranger Things

Jag lovar, jag rörde inget!

Öppnades grinden av sig själv? Var det magi?

Det måste ha blivit nåt fel.

Har jag fattat rätt?

Blev det fel på grinden samtidigt som lastbilen kom hit?

- Tror du att jag går på det? - Jag vet inte vad som hände.

Tänk om det var ett fel?

Fast inte ett som orsakades av oss.

BYGGSATS KORTVÅGSRADIO

Då så, labbråttor. Sätt lite fart.

Vi håller på att få en hel dimension över oss.

Du...

Är allt bra?

Jag vet att planen är helgalen och att tusen saker måste klaffa.

Minst tusen saker går säkert fel, men jag vet att vi klarar det.

En sista fajt och sen är mardrömmen över.

Sen är den äntligen över.

Ser man på.

MAC, det här är Vargarna. Hör ni...?

- Vad gör du? - Jag anropar Kay.

Den haggan har gudskomplex. Hon sinkar oss bara.

Nej.

Vi ska ta fast monstret själva.

DEL ÅTTA: VÄRLDEN RÄTTVÄND

- Klarar de sig? - Lastbilen är snabbare än en Humvee.

Den kör i alla fall åtta km/h fortare.

De hade 6 minuter, 20 sekunders försprång. Det är lika mycket som åtta kilometer.

De klarar sig så här långt, men skiten har knappt börjat.

Erica, svär inte.

Det här är ingen NO-lektion. Man måste få svära.

Så hur känns det?

- Vadå? - Att rädda världen och så där.

Det är fränt.

Riktigt jädra fränt.

Framåt!

Slå in dörren! Gå in!

Robin, säg att det där var ni och inte fler muterade Cujo.

Det var vi. Spara på stressen till senare.

Ja, nej, okej. Det är uppfattat. Jag håller inne känslorna.

Ingen ond planet i rörelse syns till.

Det är bra. Det här kommer att ta lite tid.

Vi delar upp oss. Använd båda stegarna.

Ha inte bråttom. Ta det lugnt.

Vila på plattformarna på vägen upp.

Då så.

Nu kör vi.

Känns det bra?

Var inte rädd. Alla här är vänner.

De ska bara titta på.

Fokusera inte på dem.

Ja, pappa.

Varde... ljus.

Snyggt, Havsörnen. Gå upp till taket.

Var försiktig med sprängdegen. Spräng inte Upp och ner medan vi är här.

Och jag som tänkte vara oförsiktig.

Men du har rätt, det är bäst att vara varsam.

Okej.

Kom ihåg att två lugna knackningar betyder...

- Att Avgrunden rör på sig. - Precis.

Då ska du och din syster vara beredda men avvakta.

Så fort jag får höra att planeten är nära nog,

knackar jag snabbt tre gånger.

Då slår vi till och dödar Henry.

Och vi får hålla tummarna för att planeten stannar, som Dustin sa.

Vad skulle kunna gå fel?

Om nåt skulle gå fel,

måste du lova att inte dra upp mig.

Inte förrän han är död.

Okej, men...

...då måste du lova mig en sak.

Om vår plan otroligt nog funkar, då sticker vi härifrån.

Dr Kay och hennes planer får vi handskas med senare.

Okej?

Det här får ett slut nu.

- Vill du ha? - Ja.

Du...

Det du sa förut på stationen...

Jag är ledsen.

Nej, jag är inte ledsen för vad du sa. Det kom ut fel.

- Nej, inte "kom ut" fel". Herregud... - Det är okej.

Nej, det är inte det.

Jag borde ha funnits där för dig, men jag var inte det.

Jag var väl så självupptagen att jag inte insåg det.

Jag känner mig så dum och...

Förlåt.

Du behöver inte säga förlåt. Du är inte alls dum. Det är bara...

Det tog lång tid för mig att förstå det själv.

Det var nog bra att det blev så här. Jag behövde hitta min egen väg.

Det viktigaste är att jag har dig och att vi fortfarande kan vara vänner.

Vänner? Nej tack.

Bästa vänner.

Okej, kom nu.

Vi har en planet att hinna med.

Varför tar det så lång tid?

Det kan ha nåt att göra med att tornet är 150 meter högt.

- De hör av sig om nåt går fel. - Ja, jo. Om de inte har dött.

Jag blir hungrig när jag är stressad, så...

- Vill du ha nåt? - Nej.

Okej.

Jo, får jag en...?

Vickie?

Vickie!

Det var som fan.

Det finns inget som dämpar ångest bättre än...

Flummigt, va?

Hej.

Tack.

Okej.

Det är minst sagt spektakulärt.

Det är nästan synd att spränga det.

Gudars skymning.

- Jim, hör du mig? - Ja, jag hör dig.

Jag har goda och dåliga nyheter.

De goda är att teorin stämmer. En enorm planet sänker sig över oss.

De dåliga nyheterna är att teorin stämmer. En enorm planet sänker sig över oss.

- Om hur länge? - Inte länge alls.

Jag hoppas att Stålflickan är nära.

Kom igen, El.

Är det här Vecna i Avgrunden?

Du behöver inte viska, men ja.

Varför dödar vi inte honom här och nu? Han verkar väldigt sårbar.

- Han är osårbar. - Vi måste in i hans medvetande.

- Är vi inte där? - Nej.

- Det är mitt. - Va?

Vänta.

Mår du bra?

Jo, toppen. Som jag har saknat det här.

Hop.

Avgrunden rör sig.

- Är vi nära Henrys hus? - Inte alls.

- Hur långt bort? - Jag är osäker.

- Du sa att du hittar i hans medvetande. - Ja, men det finns sjukt många minnen här.

Vi är som Dorothy i Oz, fast utan den gula vägen.

Allt hänger ihop, men vägarna är olika långa.

- Vi behöver en genväg. - Jaså, tror du?

Kan ni vara tysta? Jag försöker tänka.

- Joyce! Är det om din dumma pjäs? - Jag vill se dig där.

En fredag? Dröm vidare.

Kom. Jag har en idé.

- Är det Joyce? - Ja.

Bakom den dörren smygröker Hop en joint.

Där borta hånglar mr Wheeler och mrs Wheeler.

Vi hinner inte se oss omkring. Vi måste till pjäsen.

Tre, två, ett, nu!

Vi går runt till andra sidan.

Det är ingen här.

Kolla där borta.

Hörni, det ser inte ut att passa.

- Vad menar du? - Spetsen hamnar inte vid sprickan.

Fan, då.

- Om spetsen träffas... - Då rasar tornet.

Det var ju typiskt.

Du, chefen! El måste få stopp på planeten.

Gärna så fort som möjligt!

- Hur fort? - En halv minut?

Vad gör vi?

- Vi väntar. - På vadå?

Tre. Vi måste göra det nu.

Säg nåt! Hur går det?

Jag får ingen kontakt. Jag gav henne signalen.

Det händer inget här.

Vi mosas snart av en planet. Ge henne signalen igen!

- Vi måste gå. - Det här är det enda sättet.

Helvete!

Akta!

Nu!

Steve!

Steve!

Håll ut! Jag har dig!

Vi lever!

Jag trodde att det var kört.

Avgrunden stannade! El fick honom! Jag upprepar, El fick den jäveln!

Ja! Kom igen!

Du kom tillbaka och hämtade mig.

Jag lämnar dig aldrig igen. Inte förrän vi har tagit oss ut allihop.

Monstret är här!

- Ställ er upp! - Jag är inte monstret. Jag kan bevisa det.

Kusten är klar!

Håll den här.

- Hördu! - Ta det lugnt!

- Är du beredd? - Ja.

Var försiktig. Jag har dig.

Okej, nu gäller det.

Herrejävlar.

- Är vi officiellt rymdresenärer nu? - Interdimensionella rymdresenärer.

Sug på den, Armstrong.

Det är över.

- Var är de? - De är med Max.

I säkerhet.

Var är de?

Som sagt. De är med Max.

Långt borta härifrån.

Du tror det knappt, va?

Att de skulle genomskåda dina lögner.

Varför syns vi inte?

Det är inte bara Herr Vadå som har magiska krafter.

Det är därför du tar barn.

För att du tror att de är svaga.

Men de är smartare än du tror.

Och du...