Scenes from a Marriage

- Jess? Den här vägen. - Oj, ursäkta.

- Vilken tid ska du ta lunch? - Klockan ett?

- Hej. Ska jag ta jackan? - Ja.

Det ser jättefint ut. Jag älskar det.

- Varsågod. - Tack.

- Tack. - Ingen orsak.

Klappa.

- Här. - Och... varsågoda!

Jag ska bara titta till henne.

- Hej. Mira. Trevligt att träffas. - Detsamma. Jag heter Danielle.

- Känns det bra? - Ja.

- Ska vi sätta igång? - Ja.

Mira, du kanske har sett mig på förskolan.

- Jag är barnvakt åt Iris och Sadie. - Jag vet inte.

Jonathan har väl berättat lite övergripande om min studie?

Det är till min avhandling i genusstudier på Tufts-universitetet.

Jag undersöker hur genusnormer påverkar monogama äktenskap.

Okej. Först formaliteterna - vilka pronomen använder ni?

Han, honom, hans.

- Hon... - Hon, henne, hennes.

Toppen. Jag använder också hon/henne.

Då så...

Den första frågan är ganska öppen och ställs till er båda.

"Hur skulle du definiera dig själv?"

- Åh, nej... - Definiera? Beskriva, alltså?

Definiera. Jag är intresserad av beståndsdelarna-

som utgör er självdefinition.

Beståndsdelarna som utgör vår självdefinition...

Ni kan tänka så här:

Vilka utmärkande drag kan ni inte tänka er själva utan?

Intressant. Låt mig fundera...

Det är bättre om du bara säger det som dyker upp.

Okej. Jag är man, jag är judisk.

Konstigt, va? Märkligt. Det var det första jag kom på.

- Toppen. Det är så det ska vara. - Okej...

Jag är pappa till Ava, som är fyra år gammal, som du vet.

Jag är akademiker. Det är en stor del av min självdefinition.

Jag undervisar på filosofiska institutionen på Tufts.

Mer då? Jag är 41, jag är demokrat, jag är astmatiker.

- Definieras du av din astma? - Ja.

Om man lever hela sitt liv under hot om att kvävas, så...

Det blir en del av ens självdefinition.

Okej. Det var inget, älskling. Det är bara intressant.

Är det? Okej, schyst.

Och Mira, hur skulle du...?

Visst. Okej. Jag är kvinna.

- Jag är gift. - Korrekt.

Jag är mamma, jag är 40.

Inte riktigt, men min självdefinition säger att jag är 40.

Jag jobbar i teknikbranschen.

Jag är vice produktchef på Horizon.

De flesta förstår inte vad det innebär, men...

Hon är en höjdare, tro mig.

Mer då?

- Jag är mamma, givetvis. - Det har du redan sagt.

Bra.

Räcker det?

- Finns det inget du vill tillägga? - Nej, det räcker.

Jag undrar till exempel om du vill tillägga något-

- om hur ni delar upp hushålls-och föräldraansvar.

Hon intresserar sig för par där kvinnan är huvudsaklig försörjare.

- Eller hur? - Jag skulle inte beskriva det så...

Förlåt, jag vill inte avslöja din tes.

Hur som helst är det jag som tar hand om Ava under veckorna.

Som akademiker har jag flexibla tider och kan jobba hemifrån.

- Mira jobbar långa dagar... - Jag kompenserar det på helgerna.

Och du kommer hem och nattar, när du kan.

Har det här alltid varit er uppdelning?

Jag tvingades ta extra lång mammaledighet.

Jag sotar fortfarande för det på jobbet.

Mitt företag ska börsintroduceras, så det blir mycket resande...

Det är ingen heroisk uppoffring för mig.

Vår barnvakt Veronica jobbar extra när jag har fullt upp på jobbet.

Det vore kul om jag kunde tjäna lika bra som i teknikbranschen, men...

Det här är en bra uppdelning.

- Det låter som att vi ursäktar oss. - Nej, inte alls.

Vi är stolta över det!

Okej. Nu vill jag höra lite mer om er gemensamma bakgrund.

Ni har varit gifta i nästan tio år. Hur länge var ni ett par innan det?

Drygt två år. Tolv år totalt.

Och hur träffades ni?

Det här borde du berätta. Det blir mer underhållande då.

Kan du berätta hur det här ingår i studien?

Det är värdefullt när det gäller de genusuppfattningar ni hade i början.

Okej, men...

Jag trodde att det här skulle vara flervalsfrågor.

Tyvärr inte.

Okej.

Jag kan berätta. Det är en bra historia.

Du kan avbryta när jag blir melodramatisk.

Vi träffades på Columbia. Vi läste engelsk litteratur-

- så vi tillbringade tre timmar ihop varje vecka i ett litet rum.

Men det fanns ingen möjlighet att... Jag var fortfarande ortodox då.

Jag växte upp i en modern ortodox judiska familj.

Före universitetsstudierna hade jag mest gått i pojkskolor.

Jag hade aldrig rört en kvinna, så det här var ganska överväldigande.

Jag hade min svarta kalott och vita button-downskjortor-

- och såg de här unga kvinnorna springa runt i små linnen.

Särskilt Mira var en berömdhet på campus.

Hon dejtade en medlem i ett känt rockband, som jag aldrig hade hört.

- De var inte särskilt kända. - Du har nog hört talas om Saraband.

- Lucas McRay? - Oj...

- Jag såg Mira som en ganska... - Vadå? Jo, berätta!

Du var så långt ifrån min värld som man kunde komma.

Och jag var förlovad med en tjej som jag växte upp med på Long Island.

Så hur gick det till?

Hon kom fram till mig en dag och...

Det här borde du berätta.

Min teatergrupp i skolan satte upp en pjäs av Bashevis Singer.

En omarbetning av "Fiender, en berättelse om kärlek".

Jag studerade ortodoxa judar och tog skådespeleriet på stort allvar.

Jag gick fram till honom och frågade om vi kunde prata.

- Han såg förskräckt ut. - Skräckslagen.

- Ja, men jag var engagerad i rollen. - Absolut.

Så engagerad att hon klädde av sig naken halvvägs in i pjäsen.

Jag hade redan inlett processen att lämna min religion, men...

Den pjäsen var definitivt en milstolpe.

- Så ni började dejta? - Nej, nej. Det var flera år senare.

Jag bodde här i Boston och smög runt på hennes Myspace-sida.

Jag såg att hon skulle flytta hit och att hon sökte en lägenhet.

Vi blev rumskompisar, och sen utvecklades det.

Vem tog initiativet till det?

- Båda två, tror jag. - Ja.

- Eller hur? - Ja.

Båda.

Jag hade nyligen haft en rad dåliga förhållanden-

- och jag antar att jag var beroende av det, så jag...

...satt fast.

Jag hade ett jobb som jag struntade fullständigt i.

Jonathan var raka motsatsen.

Han var allt som jag ville vara.

Han hade värderingar och ett syfte. - Det är sant.

Det är ironiskt, för det här var när jag fasade som mest för min existens.

När jag avsade min religion levde jag flera år i ensamhet.

Så, när hände det?

Tja, det hände...

- Det var tack vare astman, faktiskt. - Astman?

Vi kom tillbaka från akuten en gång.

Jag hade fått ett allvarligt anfall, och läkaren trodde att vi var gifta.

Vi gillade det-

- så när vi kom hem fortsatte vi den leken.

Sen hände det.

Toppen. Perfekt.

Så...

- Nu vill jag höra... - Det är snart klart.

Vilken är den huvudsakliga faktorn-

- som har gjort ert äktenskap så lyckat?

- Den här får du ta. - Intressant. Intressant.

Kan du berätta om din definition av "lyckat"?

Det betyder att ni fortfarande är tillsammans...

- Låg ribba. - Ja.

Betyder våra tio år ihop att vi sticker ut i statistiken?

Om vi ignorerar de socioekonomiska och etniska parametrarna, ja.

Ett genomsnittligt äktenskap i USA varar i 8,2 år.

Okej, men borde du inte fråga oss först-

- om vi uppfattar vårt äktenskap som lyckat över huvud taget?

Tja...

- Visst, men... - Det där ordet, "lyckat"...

Det symboliserar en bredare kulturell missuppfattning om äktenskapet.

Det har blivit ett slags projekt, nåt man jobbar på. "Vi jobbar på det."

Det är en mångmiljardindustri med självhjälpsböcker-

- parterapi, workshoppar, podcaster, appar, tv-program. En jätteindustri.

Ser du det som ett problem?

Det kanske handlar om min bakgrund, men det är uppenbart att...

Den västerländska kulturen, konsumtionskulturen-

- har avsiktligt skapat irrationella förväntningar-

- om att äktenskapet måste bygga på passion, sex och innerlig intensitet.

Men det bygger på nyhetens behag, så hela konceptet är en villfarelse.

Okej...

Så, hur...

Hur ser ert koncept ut?

Jag tror att vi båda ser äktenskapet som ett medel, inte ett mål.

Vi ser det som en plattform-

- där vi båda kan... som låter oss utvecklas som individer.

Vi älskar våra jobb, och äktenskapet ger oss möjlighet att jobba-

- att uppfostra en dotter och vara del av en familj.

Ja.

Mira, vad säger du?

Ursäkta, hur löd...?

- Det gällde din uppfattning om... - Visst ja. "Lyckat".

Jag håller med Jonathan.

- Vi kommer... - Hej!

- Hej, älskling! - Hej!

- Hej. - Hej.

- Jag heter Danielle. Minns du mig? - Vad är det, gumman?

- Det är slut. - Okej. Ett ögonblick bara.

- Jag sätter på ett till. - Får jag sitta här med min Ipad?

- Vi kommer strax. - Nej, tokstolle. Vi har ett möte.

- Jag sätter mig med henne. - Nej, jag tar det. Svara, du.

- Jag vill få det här överstökat. - Hon sa max en timme.

- Pappa! - Jag ska sätta på det, raring.

- Vad är det? - Det är inget.

Ha det så roligt.

Ett ögonblick bara. Tålamod.

- Ursäkta. - Ingen fara, jag vet hur det är.

Jag är så tacksam för att ni ställer upp.

Det är så svårt att hitta forsknings- deltagare. Särskilt straighta män.

Tur för dig att Jonathan älskar att prata om sina teorier.

Och hur lyder din teori?

Jag ser på det i termer av jämvikt.