In This Very Moment (Milchwald)

Kom nu.

Lea, mamma kör oss hem.

Jag trodde att du skulle hämta oss efter skolan.

Jag vet, jag är sen.

Jag tänkte att vi skulle kunna handla och äta där.

Kan du inte åka själv?

Nej, jag kan inte åka själv. Ni måste följa med, för ni behöver prova kläder.

Men jag vill inte följa med.

Lea, vi har en överenskommelse, eller hur?

Det var med pappa.

Jag vill inte bråka med dig... Snälla, spänn fast dig.

Men jag följer inte med!

Lea!

Du har sagt till pappa att du har slutat röka.

Konstantin, känner du till den här?

Broder Jakob, broder Jakob

Sover du?

Sover du?

Hör du inte klockan? Hör du inte klockan?

Ding ding dong...

Du är inte vår mamma, du behöver inte sjunga med oss.

Ding ding dong

God dag, era pass, tack.

Kan du inte stänga av den där?

Jag vet inte hur man gör.

Ge den till mig, jag vet.

- Det är min klocka! - Men jag vet hur man gör, det gör inte du.

Men sluta nu!

Du sa att vi skulle åka på en kort shoppingtur.

Det är inte långt kvar.

- Sluta nu! - ”Sluta nu!”

- Sluta! - ”Sluta!”

”Sluta!”

- Okej, det räcker nu! - ”Okej, det räcker nu!”

”Okej, det räcker nu!”

- Jättekul. - ”Jättekul.”

Jag måste kissa.

- Jag måste verkligen. - Ja, eller hur.

Jag behöver verkligen! Jag kissar på mig snart!

Okej, ut!

Ut, båda två!

Stäng dörren!

Sylvia!

Sylvia!

Lea!

Konstantin!

Kom, vi åker!

Lea, Konsti, kom!

Lea, Konstantin, snälla, kom nu.

Vi ska åka!

Jag vet att ni är där.

Kom!

Jag åker nu.

Jag åker, på riktigt!

Lea!

Lea!

Lea, Konstantin!

Ja?

Nej, allt är bra.

Jag har varit och handlat.

Bra.

Vi ses sen.

Helvete!

Du, jag hittade en groda!

Usch, äckligt!

Äckelpäckel!

Han är söt.

Kom nu!

- Vad är det för fel? - Jag har honom.

- Du dödade honom. - Han skulle ha blivit överkörd ändå.

Det är inte sant.

Han var redan död. Titta!

Det finns inget på min sko.

Jag skojade bara, det var inte din groda.

Hörru, Konsti...

Vänta!

Josef?

- Är inte barnen hemma? - Nej.

Hallå.

Jag vill ligga med dig.

Jag hade inte märkt att du har börjat röka igen.

Jag ska borsta tänderna.

Josef?

Vad?

- Vad är det? - Jag ska hämta nåt att dricka.

Det här är fru Grellmann, Konstantins och Leas lärare.

Herr Mattis, era barn kom inte till idrottslektionen.

Nästa gång, måste ni meddela oss om något har hänt.

Och för sakens skull, så är mitt nummer 0162-59 25 86.

God dag.

Varför gick de inte på gympan?

Ja, fru Grellmann, det här är Josef Mattis-

Leas pappa.

Jag hörde ert meddelande nyss.

Nej, jag har ingen aning.

Jag hör av mig.

Var har du varit? Var var du när...

Edgar, är din mamma där? Tack.

Fru Weil?

Det här är Josef Mattis. Ni har inte råkat träffa mina barn idag?

Idag.

Nej...

Har de inte dykt upp?

Alltså...

Ni hör av er, eller hur?

Tack.

- Vad gör du? - Vad tror du?

Jag ska leta efter dem.

Ska jag följa med dig?

Nej, stanna här, ifall någon ringer.

Josef!

Stick!

- Lea! - Försvinn, din fegis!

Du är alltid så rädd! Pappa har sagt att du är lite efterbliven.

Det är inte sant!

Du kan inte ens knyta dina skosnören.

- Dessutom är du en skvallerbytta. - Du skvallrar ju alltid till pappa!

- Jag berättar bara när Sylvia gör nåt fel. - Andra gånger också.

När du kissade i sängen så berättade jag för att du kissade på pappas kudde.

Det är inte sant.

Jo, jag såg det själv.

Det är inte sant!

- Har nån ringt? - Nej.

De skickar hit två poliser strax.

Vart ska du?

Jag ska ta på mig nåt annat.

- Vänta, sa barnen nåt idag? - Nej.

Har ni bråkat?

- Nej, allt var som vanligt. - Om allt var som vanligt...

- Var var du när fru Grellmann ringde? - Jag var och handlade.

Men lyssnade du inte av meddelandena på telefonsvararen?

Det är ju ändå alltid bara meddelanden till dig.

Barnen är borta och du beter dig som om inget var fel?

Du är en kvinna, och de är dina barn också nu.

Du har ingen aning om vad som händer här.

- Gå och fixa nåt att äta åt oss. - Men det är ju nån där!

- Nej då. - Och om det är det då?

Jag bestämmer.

Gå nu.

- Släpp mig. Hjälp, Lea! - Tysk?

Stå still. Nu är du rädd för mig, va?

- Stanna här, annars... - Släpp mig!

Lägg allt på det här bordet.

Allt på bordet nu!

Är det allt?

Inget kvar i fickorna?

Sätt dig.

Sätt dig.

Var inte rädd.

Det var bara ett litet skämt.

Och nu...

Nu ska vi äta nåt. Du är hungrig, eller hur?

Vill du ha?

Kom, var inte rädd.

Här finns det mat.

- Vad heter hon? Lisa? - Lea.

Lea.

Lea, kom. Din kollega är också här och äter.

Snart finns det inget kvar.

- Jag heter Konstantin. - Konstantin?

Hej Konstantin.

Jag heter Kuba.

- Och plötsligt var Sylvia borta. - Sylvia?

- Vem är Sylvia? - Vår mamma.

Inte vår riktiga mamma.

När var det?

I eftermiddags.

Jag brukade också sticka.

Förr.

Konsti.

Upp med dig.

Ta på dig skorna.

Ja, hallå? Kan jag få prata med Marion?

Ja, jag väntar.

Hallå, Marion.

Inte så bra, nej.

Ja, det kan jag. Nej.

Okej.

Hej då.

Ja, det är jag igen. Hör på, jag ville... Va? Ja.