From - First Season

-Detta har hänt... -Jag håller på att gå sönder.

De springer aldrig och vet att vi inte kan ta vägen nånstans.

Schackbrädet börjar ta slut.

Jag önskar att du fick sörja men alla här behöver dig.

Du måste leda dem hem. Annars har hon dött i onödan.

Jag har fått darrningar i händerna så klockan har börjat ticka.

Men jag har en idé som kan funka.

Om den gör det, så kan jag se till att alla kommer hem igen.

Nåt saknas här, men vi kan inte se det än.

Jag behöver nåt att skriva med. Vi ska ju ställa alla frågor.

Jag sitter inte och accepterar världen för vad den är!

Jag ska ta reda på vem som ligger bakom det här.

Jag tycker om dig. Det som händer nu kommer att rädda alla.

-Var är mamma? -Du gör det för hennes skull.

-Släpp honom. -De lovade att han är den sista.

-Spring, Ethan! -Du förstår inte!

-Nathan? -Nathan, snälla!

-Var är hon? -Hon sprang in i skogen.

Om hon återvänder tar vi hand om henne.

-Och om hon inte gör det? -Då är det omhändertaget.

Kaos och tro.

Det är tvetydigheten av vår existens ända från födseln.

Inte enbart i den här staden.

I hela världen. I våra liv.

När vi öppnar våra nyfödda ögon-

-så möter vi ett kaos vi inte vet hur vi ska förstå.

Hur reagerar vi på det? Vad är vårt första läte?

Vi gråter.

Vi bönar och ber efter svar-

-innan vi ens kan sätta ord på frågorna.

Det är så vi inleder resan i den här världen.

Skräckslagna. Förvirrade.

Så vi letar, kämpar och stapplar oss fram genom kaoset.

Vi letar efter tecken på att det nånstans finns en mening-

och ett syfte med allt.

Och en dag finner vi vår tro.

Vår tro att vi alla ingår i världen-

-och utgör en del av Herrens outgrundliga plan.

I tron förstår vi att kaoset är meningen.

Det är i vår kamp och vårt letande som vi hittar vårt syfte.

Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta-

och lita inte på ditt eget förstånd.

Amen.

Alltid trevligt att se nya ansikten.

Jag kom förbi för att ge dig de här.

Vi har packat ihop den andra familjens saker. De verkar vara dina.

Ja. Hur mår Ethan?

Han är...rädd och förvirrad.

Han förstår inte varför Sara ville skada honom.

-Har nån sett till henne? -Inte sen hon sprang till skogs.

Jag följde efter, men mina knän är inte vad de brukade vara.

-Kan hon vara vid liv? -Hon överlevde knappast natten.

Har du skrivit ner bibelcitaten ur minnet?

Ja. Ord för ord. De har satt sig.

Vad ville du egentligen komma och fråga mig om, Tabitha?

Hur vet vi om nåt är verkligt?

Jag menar... Det låter galet, men är vi döda eller lever vi?

Spelar det nån roll? Låt säga att vi är döda.

Då är vi fast i en plågande skärseld. Vad gör det för skillnad?

Vi skulle ändå vara fast och leta efter en väg för att ta oss hem.

Allt som förändras är hemmet vi letar efter.

Ja... Jag är väl inte den första som ställer den frågan?

Jag har haft tillfälle att jobba på svaret.

Men om det är till nån tröst så var ni redan här före olyckan.

Du lever, Tabitha. Din familj lever.

Så du kan stryka den frågan på listan.

Ja. Hej då.

Vi måste prata.

-Mår du bra? -Jadå.

Jag har bara svårt att förstå det.

Sara var alltid så omtänksam och snäll.

-Hur hanterar din mamma det? -Det är jobbigt.

Sara hade blivit dottern hon aldrig fick.

Jag har tänkt på det du sa om att få slut på schackbrädet.

-Jag var upprörd. -Men behöver inte ha fel för det.

Nånting förändras. Som att nåt försvinner.

Talismanen fungerade i husbilen precis som den gör i husen.

Enda anledningen till att vi inte har begett oss längre in i skogen-

-var för att vi inte visste om talismanen skulle skydda oss.

Så jag samlar förnödenheter.

Jag tar en talisman med mig och går ut i skogen för att se...

Du... Vänta, Kenny.

-Gå inte när jag pratar med dig. -Tänker du gå ensam?

-Ja. -Och hur långt går du?

Så långt jag kan ta mig. Jag gör det för att hitta vägen hem.

-Poängen är väl att vi tar oss hem? -Helt ärligt?

Det finns ingen poäng med det längre.

Men om du har bråttom att dö så borde du göra det.

Jag har packat allt som ska till förrådet.

Vad gör du?

Titta.

Det finns ingen tråd i kabeln.

Jag skalar kabeln för att komma åt tråden, men det finns ingen.

Det är ingen riktig kabel. Och stickkontakten...

Titta.

Samma sak med uttagen. Lamporna borde inte lysa.

Hallå? Berg-och-dalbana-killen. Jag behöver hjälp.

-Knackar du inte? -Har du också upptäckt kablarna?

Du är aset som kunde ha dödat oss.

För det första så körde jag inte.

Min äldsta vän slapp inte undan med ett ömt ben, så vi kan vara kvitt.

Vill ni leka mamma, pappa, barn eller åka hem?

Jag har en idé.

Det finns inte ett enda exemplar av bibeln i stan.

I bokhyllan på fiket-

-finns det ett dussin Robert Ludlum- och Judy Blume-romaner.

Men inte världens populäraste bok.

Du undrar nog vad du gör här.

Du har gjort så avskyvärda saker.

Enligt stadens regler väntar lådan.

Nathan berättade om rösterna.

Ingen fara.

Sara...

Tänk om jag vet att trots alla dina hemskheter-

-så kan du ändå hjälpa alla i stan och göra nåt gott.

Nathan skulle nog vilja det. Eller hur?

Ja.

Bra.

Så fina. Du har ett öga för sånt.

Jag hittade dem arrangerade så här.

De låg på trappan utanför huset.

Då verkar vi ha ett floristspöke här.

Kom. Det är tvättdag.

Aj! Satan!

Folk är dumma som lämnade de viktigaste delarna.

Alla är inte dumma. Batteriet är borta.

Då måste vi tillbaka till stan. Jag ska bara ta kabeln här. Kom igen!

Vad gör vi här? Du kunde ha tagit kablar från bilarna i stan.

Min vän, det här är en topputrustad Audi Q5 med delar från...

Vågar du hoppas att en rishög duger?

Nu blir det vetenskap!

God morgon. Det här ska till förrådet.

Hon är inte här och kan inte göra illa dig.

-Lovar du? -Jag lovar.

Kom.

Var ska jag...?

Oj! Så många grejer.

-Du... Rör inget. -Varför inte?

-Det här har tillhört andra. -Som har bott här?

Jaha.

-Som ensamma drakens grotta. -Jaså?

Kromenockeln var i regnbågshimlen och hittade ensamma drakens grotta.

Den var full med saker ingen ville ha.

Men den ensamma draken såg det som sin skatt. Och vet du vad?

I en av högarna fanns kartan över regnbågshimlen.

Draken gav den till kromenockeln och då var hon inte vilse längre.

-Vi kanske hittar en karta här. -Det kanske vi gör.

-Mamma? -Ja?

Vad är det?

Inget.

Här är det. Här borta.

-Det funkar inte. -Det gör det visst.

Höjden räcker inte. Vi får ingen signalstyrka...

Vi ska bara testa nu. Du har väl ritat nöjesparker?

En av oss skapade ett företag värt flera miljoner-

-och den andra säkerhetstestade tekoppskarusellen.

Vet du vad? Du kan göra det själv.

Nej, vänta! Förlåt.

Det är svårt att prata med andra när man är smartast.

-Jag behöver faktiskt din hjälp. -Gör du?

Antennen måste sitta högt och det där är det högsta trädet.

Jag kan inte för jag är höjdrädd.

Så jag ska klättra i ett träd?

Ja.

Att du inte gillar mig är helt okej.

Men om det finns minsta chans att det här fungerar-

så vill du väl ta reda på det?

Ja, det vill jag.

Okej.

Skicka upp kabeln.

Är du här, Kristi?

Sheriff Boyd?

Kristi. Jag bara... Jag såg dig inte där uppe.

-Är allt som det ska? -Du och Kenny känner varandra väl.

Hur mår han?

Tja... Jag tror att han har haft det rätt jobbigt sen...

Precis.

Han verkar försöka vara personen folk vill att han ska vara.

-Visst. -Som ditt biträde.

Jag vet att han verkligen inte vill göra dig besviken.

Jag vet. Jag vill inte pressa honom för hårt.

-Han måste kunna leda. -Får jag vara helt ärlig?

Du förbereder honom att ta över om du nånsin skulle...

Nu när han sörjer behöver han ingen sheriff - han behöver en pappa.

Fan också.

-Förlåt. -Nej, det är inte du. Det är jag.

Om man inte lär sig av sina misstag så upprepar man dem.

-Jag ville inte... -Nej, inga ursäkter.

Tack, Kristi.