The Handmaid's Tale

Tidigare...

Jag uppmanar dig att ge Fred en ordentlig begravning.

Jag fick dem att säga ja.

-Hur då? -Genom att inte vara kvinna.

Vad fin du är, kära du.

Tror du att jag får besöka Esther om paret Putnam väljer henne?

Jag vill inte få en tjänst.

Se till att Anföraren gillar dig. Då blir du gravid snabbare.

Jag vill lära känna dig lite bättre. Vill du ha choklad?

Jag behöver er hjälp att få Hannah.

-Nu igen? -Hon behöver mig och sin pappa.

-Gör hon? Hon har ett jättebra hem. -Det är inte hennes hem!

Jag älskar dig.

Vill du inte träffa din dotter istället för att fråga om henne?

Det är bara en önskedröm.

Om du spelar din roll ett tag kan vi hjälpa varandra.

Du bryr dig inte om mig. Du utnyttjade mig.

Hjälp mig, nån!

Gode Gud! Janine!

Du skickade ett finger till henne! Hur hjälper det vår familj?

Det ger oss inte Hannah.

Jag ville visa att det var jag.

Mår du bra?

Vad hade hon på sig?

Jag minns inte.

Jag såg det.

Jag ringde hjälplinjen för flyktingar.

Jag kom inte fram. De blir nog nedringda.

-Vad var det för färg? -Vem fan vet?

Och vad fan gjorde Mark med Serena?

Hon har säkert gjort upp med amerikanerna.

Helvete!

Vad hade hon på sig? Vad fan var det för färg?

Jag vet inte. Jag har aldrig sett den förut.

Plommonfärgad. Lila.

-Ja, lila. Vad betyder det? -Jag vet inte.

Jag vet inte, men det är nåt annat än rosa.

Hon är ingen liten flicka längre.

Fan.

Nick var där. Jag kan prata med honom.

Vi kan inte kontakta honom utan Tuellos kansli.

Det finns en grupp vid gränsen.

Med kvinnor. Det är inget officiellt, men...

Jag har hört att de lyckats få fram meddelanden till folk på andra sidan.

Va?

När fan tänkte du berätta om...

Jag tänkte inte säga nåt, för de verkar självmordsbenägna.

De är traumatiserade flyktingar som du inte ska umgås med.

Det avgör inte du.

Okej, jag ber om ett möte. För Hannahs skull.

Det blir bara du och jag. Inga män är tillåtna.

Lily? Det är jag som är Moira.

June Osborne.

Jag trodde att du var längre.

Det får jag höra ofta.

Vill du att jag skickar ett meddelande?

Om du kan. Till en Anförare.

-Okej. I Boston? -Ja.

Gillar han Jezebel's?

-Nej, han... Nej. -Det var synd.

Vi har ett par tjejer på stället i Boston.

Men det finns andra sätt.

Jag hann utöka vårt nätverk lite innan Ögonen avslöjade mig.

Jag är en av kvinnorna som du bytte mot Waterford.

Förlåt att jag inte gjorde det tidigare.

Jag förstår inte hur du klarade att få ut oss.

Och alla barnen.

Jag hade tur.

Så säger kvinnor alltid när de har gjort nåt enastående.

Följ mig.

-Vems vapen är det här? -Familjen Brodericks, från D.C.

Anförare Christopher Broderick. Inte illa.

Han var vänlig som tog sig tid.

Det var ingen dålig uppvisning i går.

Inte konstigt att ledarskapet är tacksamt. Väldigt tacksamt.

Det är en lättnad att Fred äntligen får den respekt han förtjänar.

Jag hoppas att jag inte har ställt till det för dig på hemmaplan.

De kan inte vara nöjda med dig efter allt det här.

Du fick dispens att begrava din make i hans hemland.

Hur du valde att göra det angår inte oss. Officiellt.

Du är bara här för att erbjuda beskydd.

Det är vårt sätt att be om ursäkt för det olyckliga missförståndet-

-när Anförare Waterford skulle förflyttas till häktet.

Och det är naturligtvis inte så att du samlar på dig information-

-att föra vidare till amerikanerna eller kanadensarna.

Inte alls.

Du borde ändå inte stanna för länge.

Hotellmartorna kommer att avlägga rapport.

Oroar du dig för ditt rykte?

Jag vill inte att nån ska få fel uppfattning.

Okej.

Då ska jag lämna dig i fred.

Jag eskorterar dig till Anförare Lawrence senare.

Man kan inte vara nog försiktig. Vi är nära ingenmansland.

Det här är Moira och June Osborne. Båda var i Boston.

June låg bakom Änglaflykten.

Kom. Vi meddelar min kontakt.

Vi undviker Gileads övervakning med satellittelefoner-

-men det är en långsam process. Det kommer ta ett tag att nå fram.

Vad är det här?

Alla vi har lyckats få ut. Många av dem åtminstone.

Det är otroligt.

Bli inte för imponerad.

De här har vi förlorat under åren.

-Jag beklagar. -Jag med.

Alla som jobbar för Mayday vet vad som står på spel.

-Mayday? -Ja.

Finns Mayday i Kanada?

Mayday finns överallt.

Hur har ni undvikit att åka fast?

Vi har ingen flagga eller nåt. Bara små utposter som den här.

Ibland familjer. Vanligt folk. Folk som försöker göra gott.

-Finns ni längs hela gränsen? -Ingen aning.

Det är säkrast så, för alla.

De flesta i min krets är kvar där inne. Jag var en Marta.

Vi fick ut informationen genom det här stället.

Mayday skickade vapen och sprängämnen som vi kunde ställa till det med.

Om man åkte fast och allt var kört försökte de åtminstone få ut en.

Det var mitt Mayday.

Vi trodde att vi hade hittat på det.

Vi trodde inte att det var på riktigt.

Vi trodde att vi hittat på det för att vi var tvungna.

Då tillhörde du också Mayday.

Hur som helst. Som sagt kommer det ta ett tag att nå din Anförare.

Mrs Waterford och mr Tuello. Den dynamiska duon.

-Anförare Lawrence. Välsignad kväll. -Nu är den det. Dina vänner väntar.

Du är hedersgästen.

Spioner är tyvärr strängt förbjudna. Ta inte illa upp.

Nej då, inte alls.

Men ni kanske hinner med en pratstund lite senare.

Vi har mycket att prata om.

Visst.

-Serena. Jag beklagar sorgen. -Tack, Anförare Mackenzie.

Du känner visst min fru?

-Ja, lite grann. -Trevligt att ses igen.

Jag beklagar omständigheterna.

Det är en tröst att ha gett honom det avsked han förtjänar.

Gud välsigne honom.

Vi hade förstås föredragit att ge Fred en rättvis rättegång.

Anförare Lawrence försökte ordna det.

Det var hemskt olyckligt att ms Osborne kom emellan.

-Vet ni om det? -Hon hade aldrig klarat det ensam.

Som vi förstår det fick hon en hel del hjälp.

Amerikanerna. Det är märkligt.

Deras minskade status-

-borde tygla deras udda förkärlek för politiska mord.

Men det är väl tradition.

Rose.

-Mrs Mackenzie. -Fint att se dig.

Vi missar inte chansen att träffa Rosie, eller hennes nye make.

Tack så mycket.

Du känner väl redan Anföraren, Serena?

Ja, Nick är en gammal vän.

-Jag har inte träffat mrs Blaine. -Säg Rose, mrs Waterford.

Min man talar om er med stor respekt.

Så det gör han? Hur hittade ni två varandra?

Vi träffades för några månader sen. Nick var i D.C. i affärer.

Det var kärlek vid den tredje galan vi sågs på.

-Jag tycker om att prata med Rose. -Så fint sagt.

Och vilken tur ni hade som fann nån ni passar så bra ihop med.

Jag känner mig välsignad.

Till barnet.

Gratulerar.

Det är bara en tröja. Ursäkta knutarna.

-Jag är usel på att sticka. -Du skulle se den första.

Det ska ingen behöva göra.

Jag uppskattar ansträngningen.

Middagen är klar. Ska vi?

Gode Gud!

Hon förtjänar inte det här.

Du vet att hon inte förtjänar det här!

Jag vet att Du är missnöjd med mitt beteende ibland.

Jag har tappat humöret.

Jag har gjort val.

Jag har gjort val.

Jag försökte...

...beskydda mina flickor.

Det förstår Du väl?

Snälla, straffa henne inte.

Straffa henne inte för att lära mig en läxa.

Jag ska vända på det! Jag kan vända på det. Det ska jag.

Jag ska göra saker annorlunda.

Jag ska göra saker annorlunda.

Det lovar jag. Det lovar jag.

Snälla.

Jag läste några rapporter i morse.

Vi får ett väldigt positivt gensvar på begravningssändningen.

En imponerande första visning.

Vi borde testa en ny exportstrategi till Europa...

Det diskuterar vi på rådsmötet i morgon.

Joseph, du tråkar ut damerna med jobbprat.

Jag ber om ursäkt. Om det är till nån tröst tråkar jag ut mig själv också.

När du gifter om dig kan nån styra samtalet vid middagsbordet igen.

Män är inte så skickliga på det.

-Jag tänker inte gifta om mig. -Vi får diskutera det senare också.

En ensamstående man har ingen plats inom ledarskapet.

Det var så roligt att få träffa Agnes i går.

Jag är verkligen tacksam för att er familj reste hela vägen hit.

För att visa vår aktning.

Och ärligt talat, för att tala om vår gemensamma fiende.