The Rite of Passage (Mała matura 1947)

Längst upp I norr-

- har det varit tre mörka vintermånader.

En hel värld väntar...

...på startskottet.

Vårens solsken.

Sjöstjärnorna är de första som reagerar.

De tar sig till den högsta punkten.

De känner av förändringar I vattnet med sina fotspetsar...

...och lägger sina ägg.

Det enda man har kunnat se av de här sjögurkorna är deras munnar-

men nu kommer de fram.

De samlar in så många sjöstjärneägg som möjligt.

Man kan samla in många när man har tio armar.

Nu stiger sjöpennor från botten för att få sin beskärda del.

Organismerna här måste ta för sig av den här årliga festmåltiden.

Ljuset har nämligen satt igång världens största förvandling.

Brunalgen kelp stiger mot ytan-

med hjälp av sina gasfyllda blåsor.

Inom kort har en undervattensskog växt fram.

Den är full av alla sorters livsformer.

De här gröna haven är väldigt rika på liv.

Men konkurrensen är också hårdare här än I andra delar av havet.

DE GRÖNA HAVEN

Afrikas sydligaste spets.

Här möts två stora hav.

I det grundare vattnet får de sin näring av havströmmarna-

så här bildar kelpen ymniga skogar.

Den skulle knappt synas om det inte vore för sifonen den andas med.

Det är en bläckfisk som väntar på att ett byte ska närma sig.

En krabba duger.

Bläckfisken ger sig efter den.

Sen lägger den sig på lur. Det krävs tålamod när man ligger I bakhåll.

Men bläckfisken delar Sydafrikas hav med många andra rovdjur.

Pälssälar.

Och hajar.

De äter bläckfisk-

om de får tag I en.

Poroderma africanum är experter...

...på att jaga I snårskogen.

Dags att försvinna.

Tyvärr är de här hårdhudade hajarna små nog för att nå in I sprickorna.

Men bläckfisken ger inte upp.

Hon stoppar in en tentakel I hajens gälar.

Det gör så att hajen inte kan andas.

Den måste då släppa taget.

När den inte har nåt skydd-

- gör den här bläckfisken nåt helt otroligt.

Nåt som inte har filmats tidigare.

Hon kamouflerar sig...

...med en sköld bestående av snäckor.

Hon gömmer sig där alla kan se henne.

Hajen känner lukten.

Men snäckorna förvirrar den.

I en skog full av hungriga djur-

- överlever den här bläckfisken tack vare sin list.

Det finns ymniga kelpskogar I hav runt hela jordklotet.

Framför allt I Stilla havet utanför Nordamerika.

Här växer världens största kelp I vidsträckta skogar-

som är flera hundra kilometer långa.

På vissa ställen blir de enorma lövverken 60 m höga.

Snåren som bildas är fulla av liv.

Konkurrensen om utrymme och mat är stenhård.

Det innebär en utmaning för garibaldifisken.

Han ser efter sin sjögräsplätt, som är full av små organismer att äta.

Precis som för alla jordbrukare tar arbetet aldrig slut.

Han tar bort sniglar och andra djur som äter av hans alger.

Oavsett storlek.

Han måste ta itu med alla slags otyg.

De här är nog värst. Sjöborrar kan skrapa av alla alger från stenen.

Piggarna är sylvassa.

Garibaldifisken måste få bort den på nåt sätt.

Men problemet med sjöborrar...

...är att det alltid kommer fler.

När kvällen kommer och det mörknar måste han sluta.

Det är dags att vila, men han måste även gömma sig.

På natten stryker nämligen rovdjur omkring I skogen.

En darrocka. Den kan ge sina byten en elchock på 45 V.

Medan garibaldifisken gömmer sig-

kan sjöborrarna äta ostört.

Det blir ljust...

...och hans sjögräsplätt är full av inkräktare igen.

Sjöborrar kan attackera I svärmar, precis som gräshoppor.

Det kan vara förödande för garibaldifisken och för kelpskogen.

All växtlighet attackeras.

Sjöborrarna tar sig fram genom skogen, äter upp kelpen-

- och lämnar ett kargt landskap efter sig.

De här sjöborrearméerna har avverkat många kelpskogar utanför Nordamerika.

Men hjälpen är på väg.

Havsuttrar.

Alla andra utterarter lever även på land.

Men havsuttrar lämnar sällan vattnet.

Nyfödda ungar är inte speciellt bra på att simma-

- så mamman ansar pälsen I timmar för att den ska flyta bättre.

Men för att kunna ge ungen mjölk och hålla sig varm-

- måste hon äta motsvarande 30 % av sin kroppsvikt varje dag.

Det löser hon genom att äta skaldjur.

Och sjöborren är en av havsutterns favoritdelikatesser.

Man brukade jaga havsuttrar för pälsens skull-

och de blev nästan utrotade.

Utan dem ersattes många kelpskogar av karga sjöborrelandskap.

I dag är havsuttrar fridlysta.

De ökar sakta I antal, och kelpskogarna börjar återhämta sig.

På vissa ställen finns det så många havsuttrar-

att de bildar enorma klungor.

Såna här klungor har ingen sett på över hundra år.

I Australiens soldränkta vatten-

- har kelpen ersatts av havets enda blommande växt.

Nämligen sjögräs.

De största av de här undervattensfälten-

sträcker sig över 8 000 km².

Överallt I tropikerna patrulleras de här fälten av tigerhajar.

De kan bli fem meter långa.

Och de har kraftiga käkar som krossar det mesta.

De jagar gröna havssköldpaddor.

Sköldpaddorna äter nästan bara sjögräs.

En enda sköldpadda kan äta två kilo sjögräs om dagen.

Men de kan inte slappna av.

Sköldpaddor som är rädda om livhanken håller sig borta från hajar.

Genom att tvinga sköldpaddorna att röra på sig-

- ser hajarna till att sjögräset inte överbetas.

Det gynnar oss alla.

En sjögräsplätt kan absorbera och lagra 35 gånger så mycket koldioxid-

som ett lika stort regnskogsområde.

Sjögräset och hajarna samarbetar alltså oväntat nog-

- för att motverka att klimatet värms upp.

Kampen om överlevnad I haven kan få långtgående konsekvenser.

En gång om året genomgår ett område utanför Australien en förvandling.

Under vinterns första fullmåne-

vandrar en armé fram.

Spindelkrabbor.

I ett år har de ätit I djupare vatten.

Nu marscherar de över sjögräsfälten.

Hundratusentals.

De kravlar över varandra.

De bildar stora högar.

Högarna är nästan hundra meter långa.

De letar inte efter en partner eller lägger ägg.

De kommer hit för att växa till sig.

Precis som alla andra krabbor har de ett hårt skal som inte växer.

De måste alltså bryta sig ut för att växa.

Sen kan det mjuka inre skalet bli större.

Det tar flera dagar innan det nya skalet hårdnar.

Benen är så mjuka att de inte kan använda dem ordentligt.

Krabborna är oskyddade och lever farligt.

En stingrocka.

Den är enorm. Cirka fyra meter lång.

Den vill ha en mjuk krabba utan skal. De är lättare att äta.

Krabborna håller ihop.

Men stingrockan får dem att skingras.

Den här krabban har nyligen lämnat sitt skal och orkar inte hänga med.

Den säkraste platsen är mitt I högen.

Det är därför de har samlats här.

Det är säkrare om man är många.

Men de flesta krabborna lyckas fly.

Inom några dagar kan de återvända till djupet-

- där de fortsätter sin ensamma jakt på mat.

Det här är inte en kyrkogård.

Det är ett tecken på att hundratusen krabbor har lyckats byta skal.

I södra Australiens gröna hav-

- finns många såna här spektakulära djuransamlingar.

Men de flesta djur samlas här av en helt annan anledning.

Fortplantning.

En Sepia apama. Det är den största sepialiknande bläckfisken.

De lever bara I 1-2 år.

När sommaren går mot sitt slut I Australien-

har de en sista sak att göra.