Helen

"För två och ett halvt år sedan kom helvetet på oväntat besök."

Grattis på födelsedagen!

-Vad tycks? -Herregud...

Grattis! Visst är det fint?

Har du gjort den själv? Den är ju underbar!

Önska dig nåt, mamma.

Hjälp!

Tack, kära du.

Bara en. En kort.

Nu äter vi!

Om jag skjuter dem där ute och anför tillfällig sinnesförvirring-

skulle du då styrka min berättelse?

Skit också! Väckarklockan gick inte igång.

Kom igen, klockan är nästan åtta.

Julie har prov på morgonen. Var är din slips?

Jag kan inte skjutsa henne. Jag har det där dumma fakultetsmötet.

-David! Vakna! -Jag är vaken.

Vakna. Vi måste åka, älskling.

Alla ska dit. Brian kommer tro att jag är feg om jag inte kommer.

Du vet hur svårt det är att boka Claire's så här års.

-Jag trodde att du skulle bli glad. -Du berättade aldrig om dina planer.

-Det skulle bli en överraskning. -Vem har städat?

Jag. - Men jag sa aldrig att du kunde åka bort över helgen.

Dave sa det.

Stämmer det?

-Nån skulle berätta det för dig. -Men jag glömde!

-Du åker inte, punkt. -Tack så hemskt mycket...!

Men tro inte att jag tänker gå på Claire's med er!

Hon måste vara i skolan om sju sekunder. Ni måste åka.

Hallå?

-Kan jag hjälpa dig? -Jag skulle bara...

Vad gör du här?

Jag skulle ställa samma fråga till dig. Ingen ska vara här så här dags.

-Vad gör du kvar här, då? -Går inte du min kurs i musikteori?

Jag får bara inte till det.

Inte en ton jag spelar låter tillräckligt bra.

Det är inte dina toner det är fel på.

Men du måste lugna ner dig.

Var mer uppmärksam på vad som händer mellan tonerna.

-Försök dröja dig kvar i tempot. -Hur menar du?

Förhållning. Tystnad.

Det är där du finner det du söker.

I avståndet mellan saker.

Och du borde inte röka här inne. Säg till när du vill gå.

Då släpper jag ut dig, så slipper du klättra genom fönstret.

Jag kan inte se det komma.

Men jag kan känna det.

Det finns där.

-Hej, Helen! -Hej, Donna.

Så du tror att de drar tillbaka stämningen och skickar en ursäkt?

Filer en fruktkorg.

-Titta, Helen är här. -Hej, älskling.

Rädda mig från honom. Han tror att han är oövervinnlig.

Vad gör du här?

Jag var faktiskt inte alls i närheten men tänkte titta förbi och hälsa.

Men du är så upptagen. Jag borde ha ringt.

-Vi ska äta lunch snart. Följ med. -Ja, gör det.

-Nej, tack. Jag är inte hungrig. -Du måste ju äta. Följ med oss.

Jag borde åka hem och byta om.

-Är du säker? -Ja, jag ville bara säga hej.

-Vi ses sen. -Okej.

-Vi ses, Suz. -Sköt om dig.

Hej, allesammans.

När jag delat ut era essäer ska vi diskutera...

Då ska vi...

Ursäkta mig.

-Jag går och lägger mig. -Sov så gott.

Svara ärligt. Tyckte du om maten?

-Den var otrolig. -Vad nu det betyder.

God natt.

Helen?

-Jag älskar den här bilen. -Det vet jag att du gör.

Tänker du avslöja dina hemligheter för mig?

Vad får dig att tro att jag har hemligheter?

Har du inte det?

Inte för dig.

Vad är det, älskling?

Det är inget.

Jag är bara trött. Riktigt trött, det är allt.

Jag avskyr alltid början på terminen.

Kom, så går vi in.

-Har du ätit? -Ja, Julies första carbonarasås.

Det var läskigt.

Mår du bra?

Varför är du inte i skolan?

Jag har redan varit där.

-Vad är klockan? -Kvart över fyra.

Herregud. Jag måste ha sovit som en stock.

Kan du inte hjälpa mig med matten? Jag måste få det klart innan jag går.

Ge mig en minut, bara.

Ska jag ringa och be pappa hämta mig?

Nej!

Självklart inte. Jag kör dig.

Jag ska inte resa jorden runt, mamma.

-Jag kommer hem om tre veckor. -Jag vet.

Okej.

Åk nu, mamma.

-Hej, pappa! -Hej, hur gick det? Kom hit!

Okej, hoppa in med dig nu.

Kom, pappa! Jag har nåt att visa dig.

-Pappa! -Okej!

Nej, hon borde inte försöka lösa det, utan packa sina väskor-

-flytta med barnen till Kalifornien och stämma skiten ur honom.

Vill du verkligen gå ut med den här kvinnan?

Han är en enda stor kliché.

Han ligger med varje assistent och ljuger för Louise i över tre år.

Sen skyller han på henne för att hon inte har ställt upp.

Som att det är hennes fel att han ligger runt som en löpande hund.

-Är det inte bara tikar som löper? -Vad gör hannarna då?

Deras tillstånd är konstant.

Exakt när förlorade vi förmågan att föra ett civiliserat samtal?

-Ursäkta mig. -Det var inte jag som tog upp det här.

-Det gjorde jag inte. -Jo, du refererade till...

Vi tror att livet kan vara perfekt och lider för att det aldrig är det.

De å andra sidan tror att livet alltid går att förbättra.

Ska vi sänka förväntningarna så att de redan är uppfyllda?

Nej, men resa till Europa oftare.

Du behöver ju inte åka tillbaka, David. Hans liv är redan perfekt.

-Han älskar sitt liv. -Är inte det motbjudande?

-Nån borde stämma mig. -Det kunde vara en utmaning.

Är du kvar där inne, Helen?

Helen?

Ursäkta, har du sett min fru?

Helen? Helen!

Vad fan är det frågan om? Vad gör du här?

-Förlåt. Jag mådde inte bra. -Hur är det med dig?

-Nej, det är inget. -inget?

Du försvann utan ett ord till oss.

Förlåt. Jag borde ha sagt nåt.

Det har ingenting med dig att göra, David.

Finns det nån annan?

Finns det?

Handlar det här om att du misstänker mig för att knulla runt?

Nej, självklart inte.

Vad är det, då? Vad är det som är så hemskt att du inte kan berätta?

-Förlåt mig. -För vad?

Förr visste jag allt om dig, Helen.

På gott och ont, minns du det?

-Tala med mig, älskling. Vad är det? -Sluta, snälla!

Sluta förhöra mig, snälla.

Helen?

Herregud...

Helen!

Gud! Helen!

-David? -Hej, älskling.

Mr. Leonard. Er fru har inga fysiska skador.

-Jag har meddelat dr Barnes. -Ni sa ju att det inte var nåt fel.

-Ni får vänta på dr Barnes. -Hon var ju nästan medvetslös!

Problemet verkar vara psykiskt.

-Vad tusan talar ni om? -Det finns inga fysiska orsaker.

Det här är ju... Jag vill ha ett andra utlåtande.

Jag är det andra utlåtandet. Var snäll och vänta på dr Barnes.

Lider ni av sömnlöshet eller övertrötthet?

Hon har inte sovit en hel natt på ett tag, men har alltid sovit lätt.

Har ni känt er nere nästan hela tiden i mer än två veckor?

Helen?

Nästan.

Har ert intresse för nästan allt i ert liv minskat?

Har ni gått ner eller upp i vikt utan att ändra er kost?

Hon har gått ner en del i vikt.

Har ni svårt att koncentrera er eller tänka klart?

Kan ni svara på mina frågor, Mrs. Leonard?

Har ni varit här förut?

Nej.

-Har någon förskrivit er... -Ja.

Ursäkta?

Jag har varit här förut.

När då?

Tolv år sen.

-Hur länge har ni varit gifta? -Sju år.

Ni kände alltså inte till den här tidigare episoden?

-Hur kunde jag missa det här? -Vissa kan dölja det mycket väl.

Ni skulle träffa några av tokarna vi har på självmordsvaket.

Jag skriver ut antidepressiv medicin och Ativan mot ångesten.

De antidepressiva tar minst två veckor för att verka.

För en del är biverkningarna obehagliga men de minskar efter 2-4 veckor.

-Vilka sorters biverkningar? -illamående, sömnighet, svettningar.

Förstoppning, diarré, nedsatt syn, muntorrhet.

Se till att hon inte dricker och hon måste ta medicinen regelbundet.

Helen är en... lycklig, framgångsrik kvinna.

Hon älskar sittjobb. Hon älskar sin dotter.

Er fru är inte olycklig, Mr. Leonard. Hon är sjuk.

Kom så åker vi hem, älskling. Kom nu.

Helen...

Snälla.

-De hjälper inte. -Det är förtidigt att säga.

-De gör det bara värre. -Det ska vara tillfälligt.

Tack.

Varför har vi aldrig pratat om det här?

Du vill inte höra om det.

Prova så får du se.

Jag kan inte.

Förlåt mig.

Jag vill att du hämtar böckerna åt mig och avbokar lunchmötet med Lucas.

Säg också att jag vill skjuta upp rättegången.

-Vad behöver du de härtill? -Gör det bara!

Skicka dem till min hemadress, är du snäll.

-Vad står på, David? -Jag måste ta ledigt ett par dagar.

Jag också när det här är över. Det är vi förtjänta av.

-Jag menar nu. -Vänta nu...