Despite the Falling Snow

USA-SOVJET-DELEGATIONEN

- Senatorn, trevligt att träffas. - Trevligt att träffas.

Gick resan bra?

Alexander, alla är där nere nu.

- Katya gör alltid det här. - Självklart.

Jag behöver gå på toaletten. Vi ses där nere.

Direktiv tolv. Ingen i Sovjets delegation får lämnas ensam på amerikansk mark.

Får jag stänga dörren?

Vi ses förhoppningsvis om två år i Moskva. Där är de ju.

Det är en stor stund för oss, Sasha. Jag är stolt över dig.

Dig med.

Jag vill hjärtinnerligen hälsa våra sovjetiska gäster välkomna.

Det jag ser här ikväll ger mig stort hopp inför framtiden.

Så skål för fred och värme mellan våra storartade nationer.

För freden.

Ja, självklart.

- Alexander Ivanov, utrikesdepartementet. - Jackie Haven, utrikesdepartementet.

Jag kan göra kaffe också. - Förlåt mig!

- Gå och byt om. - Gud, vad gör jag?

Jag har instruktioner.

Efter förrätten tar ni er till köket i slutet av huvudkorridoren.

Ta ett djupt andetag.

Det var det här ni ville.

- Det blir ingenting utan min fru. - Håll huvudet kallt.

Trevligt att träffas.

- Hon är inte lika vacker som Katya. - Det är ingen.

- Skål! - Nastrovje!

- Jag älskar dig, Katyuscha. - Jag älskar dig, Sasha.

Kom alltid ihåg det.

Ursäkta.

- Toaletten, kamrat? Till vänster. - Tack.

Sasha, vänta på mig.

- Nej! - In i bilen!

Stoppa dem!

Det är över.

Ni är fri.

Katya, då? Katya, min fru.

- Vi har tappat kontakten med henne. - Nej. Jag måste tillbaka.

- Stanna bilen! Jag måste tillbaka! - Alexander.

Stanna bilen!

Ni kan aldrig återvända.

Det är svårt att föreställa sig att Sovjetunionen inte längre existerar.

Den union som skrämt oss under Kalla Kriget.

Sovjeterna själva har lidit under brutala kommunistregimer.

Nu, efter Glasnost, råder öppenhet och upprymdhet på Moskvas gator.

Resor till Ryssland har blivit lättare...

Det här är vår senaste produkt.

- Godkänt. - Nej, nej, nej.

Du får gärna komma till kontoret ibland. Jag byggde upp företaget för din skull.

Är du redo inför utställningen?

Du ser ut som när du var femton och ljög för mig om en fest du skulle på.

Jag är inte femton längre.

Farbror Alex, jag har bestämt mig för att åka till Moskva.

Jag har slitit för att få en så stor utställning.

- Ryssland är inte säkert. - För dig, men kommunismen är död.

- Jag tillåter det inte. - Inte? Hela min släkt är därifrån.

Du, pappa och faster Katya är därifrån. Jag vill veta vad som hände.

- Alla åkte därifrån. - Utom Katya.

Då dina föräldrar dog när du var liten måste jag blicka framåt.

Framåt, inte bakåt. Det förflutna är dött.

Men du tänker på det. Du tänker på det jämt, men låtsas inte om det!

Jag tänker på jobbet och på dig.

Varje gång du ser på mig ser du Katya. Vad hände med henne?

Jag vet inte.

Förstår du inte? Jag vet inte.

Så. Kan vi äta middag nu?

Jag är inte hungrig.

MOSKVA, 1959

- Tack. - God kväll, sir.

- Ursäkta att jag är sen, Misha. - Upptagen med att styra landet?

Ta i hårdare. Såja.

Allt i Sovjetunionen svarar bättre på råstyrka.

Titta här.

Sasha, det här är inte styrelserummet i Kreml. Jag hämtar något att dricka åt dig.

Han klarade sig nog.

Får jag... Får jag bjuda på ett glas?

- Ja. - Okej.

Två glas?

- Glöm det. - Tycker du om henne?

Hon blir inte din perfekta Kreml-fru, min vän.

- Hennes föräldrar var dissidenter. - Tiderna förändras, Misha.

Vad är det?

Den vackraste flickan i rummet väntar på dig. Ska vi diskutera politik då?

- Påminner musiken om er barndom? - Min mor spelade den på piano.

- Alexander Ivanov. - Katya Grinkova.

- Vad arbetar ni med? - Jag är skoladministratör. Och ni?

Högste assistent åt vice vice utrikesministern.

- Tycker ni om ert arbete? Passionerat? - Jag vill göra skillnad.

- För vem? - För så många jag kan.

Därför valde jag politiken. Min far fick in mig i den karriären.

Hur kan ni hitta er passion i er fars dröm?

Här. Vill ni dansa?

Jag ska gå. Tack.

- Får jag följa er hem? - Min rumskamrat är här.

Men tack, Alexander.

MOSKVAS FLYGTRAFIKSINSTITUT

- Vad har du ätit? - Bara det du kom med från kantinen.

Det kan inte vara det, jag åt samma sak.

- Du ser tilltufsad ut. - Hur kan kvinnor tycka att du är charmig?

- Jag drack för mycket igår kväll. - Du kastade dig över Alexander.

- Jag har inte sett dig sådan förr. - Inte nu heller. Du inbillar dig.

Du vet vad du ska göra. Var försiktig.

Kom igen, skynda på.

Kom igen.

- Vad hände? - De kom tillbaka.

- De glömde sina cigaretter. - Jag organiserar en ny överlämningsplats.

Tills dess kan vi diskutera Alexander.

- Han har en användbar position. - Då kan väl du...

Han skulle förstå. Men med dig vore det annorlunda.

Katya, du riskerar livet som kurir. Det är dags att göra mer.

Om du verkligen vill hjälpa amerikanerna.

Bra.

Börja långsamt och lär känna honom först. Få honom att lita på dig.

MOSKVA, 1992

- Är allt klart till ikväll? - Jag hoppas det.

- Någon vill intervjua dig. - Vem?

Marina Rinskaya. En av våra bästa politiska reportrar. Mot korruption.

- Vad vill hon mig? - Hon är snällare mot dig än sina offer.

Varför är en politisk reporter intresserad av konst?

- Kanske av samma skäl som du. - Jaså?

Jag tycker att konst beskriver något som vi inte alltid kan sätta ord på.

Var är dina verk?

Hej.

Den är hänförande.

För ett ögonblick trodde jag att det var du.

- Men det måste vara Katya. - Hur visste du det?

Jag känner till din farbrors historia. Är han inte här med dig?

- Intervjuas jag om arbetet eller släkten? - Varför inte både och?

Vad sägs om middag? Om du inte har någon med dig.

Nej, jag är ensam. Jag har inte träffat rätt kvinna än.

God morgon.

Vad är det, Svetlana?

Hur kan vi slänga de här läroböckerna för att de hyllar kamrat Stalin för mycket?

Visst är det otroligt?

Han skadade knät. Han får lära sig att inte springa när han ska gå.

- Gör det ont? - Ja, fröken.

Det här kanske svider lite.

Förlåt.

- Vill ni verkligen inte hellre undervisa? - Tack, fröken.

Rena, unga sinnen, redo att fyllas av pliktkänsla.

Jag tycker om kontorsarbete.

Jag är glad att du kom.

- Hur många bor det här? - Bara jag.

Jag har tänkt mycket på det du sa kvällen då vi träffades, om drömmar.

Jag kan inte tänka mig så många möjligheter-

- men måste jag välja något annat än politik, så blir det matlagning.

Hitta nya smaker och konsistenser.

Är det viktigt? Det är ju bara njutning.

Jag har aldrig ätit sådan mat förut.

När jag växte upp såg jag bara mat som bränsle.

- Var växte du upp? - Här i Moskva.

I många olika lägenheter med olika familjer.

Vad hände med dina föräldrar, Katya?

Samma sak som hände många familjer. De var anti-stalinister och öppna med det.

- Blev de straffade för sina åsikter? - Det blev alla.

Och vad har du för åsikt nu?

Nu är jag en stolt kommunist.

En mans brott negerar inte en hel ideologi.

Hur gammal var du?

Elva.

Jag är så ledsen, Katya.

- Katya, jag följer dig hem. - Nej, tack.

Yuri. Yuri.

- Mamma! - Yuri!

- Pappa! - Katya!

Pappa! Mamma!

Det var Marina som berättade om dina verk. Utan henne hade du inte varit här.

- Jag måste se den igen. - Rekommenderade du mig för galleriet?

- Jag trodde att mina meriter tog mig hit. - Nadia fattar sina egna beslut.

Jag rekommenderade dig efter att ha sett dig i tidningen.

Har ni amerikanska tidningar här?

Vi har det mesta om man vet var man ska leta.

Vad tycker din farbror om att du är här?

Ja, glad är han inte.

Men jag vill ta reda på mer om Katya för min egen skull.

- Varför? - Hon var spion.

Du kan behöva hjälp.

KREML I MOSKVA, 1959

- Det är bara illa när ni är trött. - Och kapprustningen när jag är pigg.

- Vad säger läkaren? - Att det ingenting finns att göra.

Och nu är läsning ett problem.

Om fem år kan jag inte se handen framför ansiktet.

Jag behöver din hjälp. Läs de här ikväll och berätta för mig imorgon bitti. Okej?

Jag har inte rätt säkerhetsklass för de här akterna.

Vem kan jag annars fråga, Sasha?

- Vem är flickan du har träffat? - Jaså, menar ni Katya?

- Vi har bara setts ett par gånger. - Fyra.

Föräldrarna skjutna som dissidenter, brodern for till USA och återvände aldrig.

- Hon förtjänar att dömas på egna meriter. - Så modernt av dig, Sasha.

Hon var med i pionjärbrigaden vid skolan och fördömde fadern i skrift vid anmodan.

Hon har inte gjort ett enda felsteg.

- Var det allt, sir? - Jadå.

STATSARKIVET I MOSKVA

Se er för!

Går det bra?

- Vi har stängt. - Jag har bokat extra tid.

Jag ska berätta för min dotter att jag har träffat er. Vi läser alla era artiklar.

Vi behöver 1961, KGB.

30 minuter.

Skulle de verkligen ha dokumenterat det som hände Katya?