Please Don't Eat the Daisies

Bravo, Adam! Mitt i prick!

- Det räcker till några till. - Skynda på. Det är mycket folk därnere.

Vad tyst det är. Vad gör ni?

Vad gör ni med den? Töm den och lägg...

Adam. Adam. Ge den till mamma, älskling. Det är aja-baja.

Adam, tappa den inte, älskling. Ge den till mamma.

Aja-baja. Ge den till mamma.

Adam, släpp den inte.

Det var droppen. George, Gabriel, det blir ingen tv för er ikväll.

- Vad har vi gjort? - Du har inte sagt något om...

...att kasta påsar genom fönstret. Bara inte kärnor och spelkulor.

Förresten, vi släppte inte dem. Det var Adam.

- Jag antar att det var Adams idé. - Cokey-Cola.

Ja, jag vet, älskling. Det var inte ditt fel.

Om de mördade någon, skulle han som sköt hamna i fängelse...

...inte den som kom på idén.

Så det borde vara Adam som blir utan tv.

Om du vill vara rättvis, alltså.

Jag vill inte vara rättvis. Vad säger ni om det då?

Ingen av er får titta på TV, inklusive försvarsadvokaten!

För en gångs skull vill jag klä på mig utan publik.

Hon skulle verkligen skälla på oss om vi stökade till så här i vårt rum.

När jag stökar till städar jag upp det. Stökar ni till städar jag det också.

- Varför gör du så? - Så ögonfransarna ser längre ut.

Varför ska de se längre ut?

Alla vill ha... Grabbar, ni vet att jag ska träffa...

David, sätt ner den. Jag är väldigt sen. Snälla, hjälp mig.

Tänk, att vädja till deras ädla känslor.

- Mrs Mackay. - Ja?

Kanske ska jag ge barnen mat, eftersom barnvakten är ny.

Gå du, och ge henne det nöjet, Maggie. Klockan är över 6. Över 6...?

- Herregud! - Vi ses imorgon!

George, det här är sista varningen.

Äter du tomater i sängen en gång till så får du skrapa bort kärnorna.

- Det säger du alltid, Maggie. - Jag vet.

- Hej då. - Jag tar det.

Jag tar det. Jag sa, jag tar det.

Hallå. Hej, mamma. Jag byter om, för att träffa Larry.

Va? Mamma... mamma, varför lovade du det?

Du vet att Larry bara får två biljetter till premiärer.

Mamma, kritiker ber inte producenter om tjänster.

Tänk om producenterna bad om gentjänster?

Mamma, jag är ledsen, men du får bli arg.

För guds skull, jag är ledsen.

Jag tar det!

Hallå. Ja.

- Okej. Det är till dig. - Vem är det?

Jag vet väl inte.

Hallå. Alfred North, ung producent? Det är din gudfar, knäppis.

Hur är det? Har du premiärnerver?

Jag har inte en nerv. Vi hade just genrep.

Jag har aldrig känt mig så glad och avslappnad.

Det är Larry jag oroar mig för.

Hans första egna recension som kritiker är viktig. Alla läser den.

Oroa honom inte. Låt honom gå på teatern...

...roa sig och skriva vad han vill.

Hälsa att jag känner mig sentimental...

...eftersom min premiär är hans premiär också.

Han höll också ett känslosamt tal om det i morse.

- Sluta! Inte du, Alfred. George. - Vad?

- Inte du, Alfred. - Det är ett gammalt revyskämt.

- Vad är det för fel? - Jag har fyra barn i rummet.

Det är det som är fel. Ut!

Jag måste sluta nu. Självklart kommer vi på festen.

Jag har gått ner tre kilo och köpt en ny klänning till festen.

Okej, jag håller tummarna när ridån går upp. Hej då.

Sluta nu. På en gång. Gå in dit och lek.

- Lek med Hobo. - Han sover.

- Det är allt han gör. Äter och sover. - Tja, han är en hund.

Vad ska han göra, skriva blankvers?

Men Adam då? Prata med Adam för en gångs skull.

Om vadå? Cokey-Cola?

Du skulle nog ha gått ner sex kilo.

Var snäll och hjälp mig, David. Dra upp dragkedjan.

- Förlåt. - Mamma gick just ner ett kilo till.

Fortsätt nu. Hur mycket jag än skriker.

- Okej. Upp? - Ja.

Okej. Tack.

- Så där. Hur ser jag ut? - Sprickfärdig.

Smickrare där.

Öppna är ni snälla. Det är den nya barnvakten.

Var snälla. Skräm henne inte.

Hej.

- Bor Lawrence Mackay här? - Ja, men han är inte hemma.

Vill du prata med mamma? Det är hans fru.

Om hon har tid.

Hon klär sig bara. Kom in.

Cokey-Cola.

- Vad är det för fel på honom? - Inget.

Varför är han inlåst då?

Så han inte ska komma ut.

- Var ni alla inlåsta som små? - Nej, bara han.

Är du mrs Greenfield? Nej, du är inte mrs Greenfield.

Jag är Joe Positano. Är du mrs Mackay?

Du vet, damen i djuraffären vid East 62 Street. Din mamma.

- Ja, jag vet. - Hon tyckte jag skulle träffa din man.

Du förstår, jag kör bara taxi för att tjäna pengar.

Varför vill min mamma att du ska träffa min man?

Jag har skrivit en pjäs. Vänta bara tills du får höra min idé.

- Ursäkta mig. Jag har bråttom. - Det är en musikal.

Den är baserad på de två första böckerna i Gamla testamentet.

Bibeln, du vet. Vad tycks om det?

- Häpnadsväckande. - Visst är det?

Nu har jag det. Jag vill få det bedömt.

Lite råd kanske för att förbättra det.

Mr Mackay är ingen författare.

Vem behöver en författare? Jag är en författare.

Jag behöver nån som talar om vad som är fel. En kritiker.

Min man är ny som kritiker.

Men han var professor i dramatik vid Columbia?

Ingen kan väl mer än en professor?

Förresten har jag läst många av hans recensioner av off-Broadway pjäser.

Toppen, allihop. Dessutom så är han renhårig.

När han recenserar så kläcker han inte bara skämt...

...som resten av dem. Han tar det på allvar.

Så är det.

Vad säger du? Får jag träffa honom?

Kom förbi på söndag förmiddag.

Avtalat.

- Hej då, grabbar. - Hej då.

Tala inte om det för honom.

- Låt det bli en överraskning. - Okej.

- Jag är mrs... - Du skrämde livet ur mig.

- Kom in. Du är mrs Greenfield, eller hur? - Jajamensan.

Jag har taxin därnere om du ska nånstans.

Vad sägs om Eighth? Min man är på New Drama Workshop.

Jag slår inte på taxametern förrän du är nere.

Avtalat.

Mrs Greenfield, jag är ledsen men jag måste gå nu.

- Klarar du dig, tror du? - Givetvis.

Jag ser på pojkarna att de kommer att uppföra sig.

In i sovrummet, gentlemän. Jag vill prata med er.

Den här är okej. Håll ett öga på honom när du släpper ut honom.

Cokey-Cola.

Förlåt?

Försök inte med mig, jag såg blickarna.

Försök vara snälla. Krångla inte med maten...

...era bad eller nattning. Okej? - Okej.

Och kasta inte ut något genom fönstren eller ner i toaletten.

- Men om jag känner mig kräkig? - Gör du det?

Nej, men om, och vi inte får kasta...

Ge dig! Lyssna nu... David, lyssna på mig nu.

Innan ni gör något tänk på vad jag sagt.

Men mamma, det låter som om vi var monster.

Det är ni. Men ni har tur, för jag är konstig och älskar monster.

Så, ge mig en puss nu. Puss.

Jag är en pusslös mamma. Det är allt jag är.

Numren där ni kan nå mig är på skrivbordet.

Pojkarnas kvällsmat är i kylen Jag tror det var allt. Hoppas jag.

Mrs Mackay, får jag fråga...

...vad det är för fel på pojken? - Adam?

När jag såg gallren för fönstren och buren, blödde mitt hjärta för er.

- Är han efterbliven? - Efterbliven?

Kunde ni få upp lås när ni var 18 månader? Alla lås?

- Givetvis inte. - Det kan Adam.

God natt.

Det finns många teorier om drama.

Att det ska upplysa folk eller inspirera dem.

Att det ska spegla livet eller förändra det.

Jag tror det kan göra allt detta om det också är underhållande.

Jag anser att teaterns grundläggande syfte...

...från grekiska dramer till cirkus, är att underhålla.

Bravo.

Vi är alla tacksamma mot professor Mackay.

Eller snarare f.d. Professor Mackay eftersom han idag börjar en ny karriär...

...som en av de sju ledande kritikerna på New York Press.

En fråga, mr Mackay.

Framstående kritiker har stort inflytande på teatern och stor makt.

Som deltidsrecensent har ni varit konstruktiv och rättvis.

Tror ni att ni kan fortsätta att vara rättvis som en av de heliga sju?

För mig betyder mitt jobb bara att jag kan tillbringa mer tid...

...med det jag älskar mest: Att gå på teater.

Men ni är inte vilken teaterfantast som helst.

Ni kan nu lägga ner vilken show som helst.

- Och jag kan garantera... - Ett ögonblick.

Ni hoppas på en dålig föreställning. Det är inte det som spelar någon roll.

Det är hur fyndigt ni kan slakta det.

Jag kan försäkra er att varje gång ridån går upp...

...hoppas jag få se något storslaget.

Men jag betalas för att skriva min åsikt.

Så vad kan jag göra utom att skriva ärligt?

Det säger ni nu.

Varför betyder er åsikt mer än andras?

Vem är ni att döma?

Snälla ni!

- Av alla små, nedriga... - De är unga.

Det är svårt för dem att komma in i branschen.

Fast de verkar ganska fientlig lagda mot kritiker.

Jag märkte det.

Är du glad ikväll?

Alldeles varm inombords.

Det är något med att nå toppen i sin bransch.

Även om det bara är botten av toppen.

Och att jag börjar med Alfreds show.

Väldigt tillfredsställande.

- Du är tillfredsställande i de kläderna. - Tycker du?

- Väldigt stilig. Väldigt distingerad. - Tack.

Det kan bli en legend.

Mackay - sågs aldrig på en premiär utan två kostymer.

- Jag lämnar grejerna i er lägenhet. - Du är en ängel, Joe.