Frantz

- De vita, tack. - 20 pfennig.

Tack.

Vilken sötnos.

Ursäkta mig? Vet ni vem som har lagt blommor på graven?

- Vilken? - Frantz Hoffmeisters grav.

Just det.

- Det måste vara utlänningen. - Var kommer han ifrån?

Ett franskt mynt...

- Har han lämnat blommor på graven? - Ja. Rosor.

- Vet ni vem han kan vara? - Nej.

Kanske en fransk vän från före kriget.

Säg inget till Hans.

Hur är det med honom?

Han har inte lämnat arbetsrummet.

Det är svårt för honom.

För oss alla.

- Gör det fortfarande ont? - På kvällarna när jag har gått mycket.

Ni kan snart dansa igen. Fransmännen fick inte ert ben.

Tack, doktorn.

Ni har inte kommit till våra små möten på flera månader.

Jag älskar Tyskland. Men jag älskar min son mer.

Jag förstår.

Men måste vi godta nederlag?

Och förödmjukelsen? Ni delar ju vår längtan efter en stark, mäktig nation.

Ni är här för ert ben, herr Kreutz.

Fortsätt med behandlingen i en vecka. Det borde ordna saken.

Det var något annat jag glömde tala med er om.

- Det handlar om Anna. - Anna?

Hon har ingen familj, och hon älskar er som en far.

Jag vet att hon var förlovad med er son-

men jag vill be er om hennes hand.

- Älskar hon er? - Det kommer hon att göra.

Anna? Herr Kreutz vill prata med dig.

Med mig?

Kom in.

- God dag. - God dag, Anna. Slå er ner.

Hur går det med era studier?

- Jag avbröt dem. - Det var synd.

Jag tappade lusten.

Vi har alla förlorat människor som stod oss nära.

Men vi måste leva vidare. Vi måste bygga något nytt.

Ja. Det var det Frantz skrev i sitt sista brev.

Jag vet hur ni känner.

I så fall skulle ni inte vara här.

Med mig kan ni glömma Frantz.

Jag vill inte glömma honom.

Hur är det med dina patienter?

De vanliga förkylningarna.

Det är vår.

- Går du på balen på lördag? - Nej.

- Det finns nog äntligen nya kläder i stan. - Vem skulle jag gå med?

Med herr Kreutz.

Han vill bara ditt bästa. Vem kan det vara?

En patient, så här dags?

Stig på.

Hur var namnet?

Rivoire. Adrien Rivoire.

- Ni kommer inte härifrån? - Nej.

- Var kommer ni ifrån? - Paris.

- Fransman? - Ja.

Tyvärr, jag kan inte behandla er.

- Jag måste prata med er. - Nej. Gå, är ni snäll.

- Jag är inte sjuk. Jag vill bara... - Tyst!

Varenda fransman är min sons mördare.

Försvinn härifrån.

Ni har rätt, doktorn.

Jag var också soldat, och jag är också en mördare.

Hans?

Kanske i Frantz rum?

Hans?

Vad sa fransmannen?

- Känner du honom? - Nej. Jag såg honom på kyrkogården.

- Kyrkogården? - Han har besökt Frantz grav två gånger.

- I morse grät han. - Vad har han berättat för dig?

Ingenting.

Jag vägrade att behandla honom.

Men Hans... Han är säkert en vän-

som Frantz lärde känna i Paris.

Kan ni säga mig om den här mannen bor här?

Ja, men han är tyvärr inte inne.

- Letar ni efter någon? Säkert mig. - Nej.

- Ser ni till att han får det här? - Överlåt det till mig.

Jag vet att jag retade upp er i går, men vill ni gå på balen med mig på lördag?

Dr Hoffmeister har inget emot det.

Jag är inte på danshumör. Adjö, herr Kreutz.

- Vem är brevet till? - Fransmannen.

- Är du säker på att han kommer? - Jag hoppas det.

Om bara inte Hans hade skickat iväg honom.

- Menar ni att Hans kommer ner? - Jag hoppas det.

Herregud, nu kommer han.

Välkommen.

- Jag är Frantz mor. - God afton.

Anna-hon är som en dotter för oss. Frantz fästmö.

- God afton. - God afton.

Jag såg er på kyrkogården. Jag lämnade brevet på värdshuset.

Får jag? Er rock...

Det här är min man. Honom har ni redan stiftat bekantskap med.

God afton.

Stig på.

Slå er ner. Ni har säkert mycket att berätta.

Hur gammal är ni?

24.

Frantz skulle ha fyllt 24 i februari.

- Ni talar bra tyska. - Jag klarar mig.

Och ni kände Frantz?

Ja.

Från Frankrike?

Ja.

Från hans sista resa dit?

Förlåt.

Vi tackar er för era tårar och för blommorna på hans grav.

Det är rörande för oss att få prata med en vän-

- som kände honom väl och som kommer ihåg honom.

Jag säger inte det för att jag är hans mor.

Anna också.

- Vi skulle ha gift oss till hösten. - Hans favoritårstid.

Verlaine skrev en dikt om hösten Frantz lärde mig den.

På franska.

Vi förstår hur svårt det måste vara att prata om honom.

Det måste vara svårt för er att träffa hans familj.

Tänker ni alltid på honom?

Ja.

- Och ni glömmer honom aldrig? - Hur skulle jag kunna det?

Ursäkta min man. Han älskade Frantz så mycket.

Han var vår ende son. Han önskar att han själv kunde ha dött i stället.

Jag med.

- Kan ni berätta hur ni två träffades? - Ja!

- Första gången. - Och sista gången.

Hur var han sista gången då ni såg honom?

Den sista gången?

Den sista gången som jag såg honom...

- Var han lycklig? - Lycklig?

Glad.

Var det i Paris? Före kriget?

Ja.

Det var i Paris.

Jag hämtade honom på hans hotell-

och vi gick till Louvren.

Som vänner.

Det var en härlig dag.

Han var glad över att se tavlorna.

Det var jag också.

Vi stod länge och tittade på Manets tavlor.

Jag kommer ihåg...

Jag kommer ihåg att han tyckte om en specifik tavla.

En tavla som föreställde en blek ung man...

...med huvudet lutat bakåt.

I kväll kändes det som om Frantz var hemma igen.

- Gud välsigne er. - Tack.

Tack för i kväll.

Du gav dem lite tröst.

- Inte herr Hoffmeister. - Jo.

Det var bra att ni kom.

Jag vet inte det.

- God kväll. - God kväll, Adrien.

HÄR VILAR FRANTZ HOFFMEISTER 12. infanteriregementet

Det finns ingenting under blommorna.

Ingenting?

De begravde honom i Frankrike. Anonymt, med andra soldater.

Vi känner bara till hans dödsdag.

Ibland tror jag att Frantz inte är död och att han ska komma tillbaka.

Jag är säker på att han hör oss.

Klagande lång Violernas sång

Av höst som klagar, sårar mitt bröst Med sin ensliga röst

Blek som på bår Då timmen slår

Minnes jag åter Det som en gång var

Och jag gråter

Bort jag går I blåst som slår

Och bärs än hit, än dit, Som ett dött, förvissnat blad.

Ni har en fin accent.

Vi pratade ofta på franska. Vårt hemliga språk.

Frantz älskade Frankrike.

Men han berättade aldrig om er.

Vad var det mellan er två?

En kvinna?

Nej.

Vad var det då?

Bara vänskap.

Jag hade glömt bort det här.

Ljudet av bladen i vinden.

Det är det jag älskar med våren.

Den här vägen.

- Kom ni två ofta hit? - Ja.

Det var här Frantz friade till mig.

Innan han åkte till kriget.

Hur träffades ni?

- Sa han inte det till er? - Nej.

I en bokaffär när vi var studenter.

Han letade efter fransk poesi... och jag efter tysk poesi.

Han frågade vem min favoritpoet var.

Rilke, svarade jag.

Och han sa Verlaine. Han kunde ha berättat för er om mig.

Jag var avundsjuk på hans studier i Frankrike. Jag kunde ha följt med-

- men han föredrog nog att vara ensam. Borta från sitt land och sin familj...

Han lovade att vi skulle åka dit på vår smekmånad.

Han skulle visa mig Paris.

Eiffeltornet, Louvren, de stora boulevarderna...

Jag är varm. Vill ni ta en simtur?

- Vi har inga badkläder. - Vad gör det? Kom.

Det känns skönt.