Travis Barker: Louder Than Fear

Trummisen är, tycker jag, universums centrum.

Ingen gungar i takt till sången eller gitarren.

TRUMMIS, MÖTLEY CRÜE

Trummisen får folk i rörelse.

Trummor är lätt att få en känsla för och när man känner musik är det oförglömligt.

Melodier och sånt är bara utsmyckning för själva poängen med musiken...

TRUMMIS, THE POLICE

...vilket är att få fart på skrevet och få folk

att ofrivilligt utföra en offentlig parningsdans, driven av trummorna.

Jäkla gitarrister! Vem behöver dem?

Det är rytmen de dansar till.

Travis har en unik stil.

TRUMMIS, METALLICA

Det är en otroligt fysisk insats.

Alla har sin egen stil. Vissa band har trummisar

som pushar dem.

TRUMMIS, FOO FIGHTERS

Så de är på helspänn.

När jag ser Travis trumma ser det ut som om han spöar upp nån.

Aggression, smärta, ilska, han har känt allt.

Allt han har gått igenom skulle nog få de flesta att rulla ihop sig till en boll.

Men jag tror att högre makter är inblandade.

Att falla från himlen som Ikaros gör säkert nåt galet med ens huvud.

Varje hit är hans sätt att kommunicera sin historia till världen.

Han har en galen historia. En jäkligt galen historia.

Vittnet var 100 meter bort och såg

ett eldklot rulla över motorvägen.

Han såg två män på vägen som brann

och slog på varandra för att släcka elden.

Jag har två på marken med brännskador här borta.

Ring efter ambulans.

FÖLJANDE DOKUMENTÄR FILMADES UNDER NIO ÅR

FRÅN 2017 TILL 2026

NÅGONSTANS I NORDATLANTEN

Jag har inte flugit sen kraschen.

Jag orkar inte ens tänka på det.

När jag tänker på det

får jag hemska flashbacks av olyckan.

Jag pallar inte med det.

Jag vill hålla mig så långt borta från döden

som möjligt.

Jag tar Queen Mary till Europa.

Det är en niodagarskryssning rakt över Atlanten.

Det är bara så jag kan turnera.

Vi vill inte att Travis ska göra nåt farligt,

men det är inte idealiskt för turnén.

Alla i bandet förstår. Alla fattar.

Han kan rutten så väl nu att han vet exakt när de närmar sig Titanic.

Mittatlantiska ryggen

Ibland när det går höga vågor har han flytväst på sig.

Han är så rädd att han ska utplånas från jorden.

Efter ett trauma förändras ens fysiologi,

antagligen av evolutionära skäl.

Minnen blir ofta superkoncentrerade

så de blir väldigt starkt inpräntade och väldigt levande.

Men om traumat är allvarligt nog

kan vi tro att vi är tillbaka i händelsen eller att den upprepas.

Jag har tagit Queen Mary sex gånger nu.

Jag har vant mig vid det och har hittat min rytm.

Jag fokuserar på att träna och spela trummor hela dagarna.

Första gången jag åkte båt tog jag med ett trumset

och satte upp det i ett rum.

Ibland går jag dit.

Jag spelade, blundade och övade samma grej om igen.

När jag öppnade ögonen stod fem gamlingar jättenära

med sitt kaffe och tittade på mig som om jag hörde till underhållningen.

Det var bästa sättet att hålla det privat och inte störa grannarna.

Jag utmanar mig själv att låta som om jag spelar ett större trumset.

Jag älskar att se trummisar bara ge järnet på riktigt små set.

Min favoritjazztrummis kommer alltid att vara Buddy Rich.

Han hade galen talang och var en riktig showman.

Han körde det uppochnedvända trumsolot.

Folk minns hans snabbhet och hur kul han var att se på.

Det är det jag gillar mest med trummisar.

Travis trumset är som Buddy Richs.

En puka där fram, två på sidan,

horisontella, platta cymbaler, inte snedställda.

Det minsta trumsetet, mest kraft.

Vissa har monsterset, medan andra fixar det med mindre.

Enda gången jag hade trumstrid med Trav så gav han inte upp.

"Ge inte upp.

Kör en massa trippelslag."

Jag bara: "Ska du sluta, eller? Fan."

Killen är artist och musiker,

men det han gör är så atletiskt.

Det enda som liknar sättet han spelar trummor på

är en boxare.

Han går in i varje show som om han går in i boxningsringen.

Varje gång han slår på en trumma kommer en del av hans ilska ut.

Travis bär på mycket smärta.

Han slår så hårt han kan, men aldrig i otakt.

Jag kan bara beskriva det som grym precision.

När jag först såg honom spela... Hans hi-hat sitter så högt.

Man vill nå folk långt där ute...

TRUMMIS, PRINCE

...så man måste vara stor.

Hans armbåge kommer att paja, hans rotatorkuff.

Han kommer att få ont på många ställen.

Mina handleder låter en massa. De knakar och knäpper.

Jag har en massa blåsor och sår.

En dag när vi var halvvägs genom vårt set slutade Travis.

Jag tittade närmare och hans hand var ett öppet sår.

Man såg benknotorna.

Han använder Dermabond, som används...

TRUMTEKNIKER

...för kvinnor vid kejsarsnitt.

Och han sätter bara på Dermabond.

Han sätter sig upp...

"Jag mår bra."

Han avslutade spelningen som om inget hade hänt.

Sån är han.

Man brukar titta på hela bandet, men jag drogs till honom.

Han är ett djur.

Trumstrid!

Animal!

Det första som fick mig intresserad av trummor var Animal från Mupparna.

Han var vild och såg alltid ut att ha så kul med trumsetet.

Ingen fattade det.

Jag drogs till Animal.

- Vem är ett djur nu? - Det undrar du?

Han tog kastruller och stekpannor från köket...

TRAVIS PAPPA

...och bankade på dem och min fru sa:

"Jag ska försöka göra honom till trummis."

När jag var fyra fick jag mitt första trumset, med Mupparna på.

Och han bara bankade skiten ur det.

Som barn gillade jag inte att öva.

I den åldern vill man inte göra nåt, bara leka med kompisar.

Jag hade tur som hade ett disciplinerat övningsschema.

Mamma satt med honom när han övade.

Hon spelade in hans trumlektioner, så hon visste hur det skulle låta...

TRAVIS SYSTER

...och vad han skulle göra.

Mamma lärde sig att läsa noter med mig.

Hon kunde spela det jag kunde spela och hon visste

om jag övade eller inte.

Hon sa: "Nej, det där är inte rätt."

Hon var fast besluten att det skulle bli nåt av mig.

Jag var liksom hennes lilla skapelse som hon formade.

Han stod väldigt nära mamma.

Utan mamma tror jag inte att han hade övat och gjort allt

och gått så långt.

TRAVIS SYSTER

När jag växte upp var jag mammas pojke

och pappa var där för att förstärka allt hon sa.

Jag var pådrivaren, hon var hemläraren.

Det var ett enkelt liv.

Pappa byggde vårt hus själv.

Han var Vietnamveteran och stålverks- arbetare som körde en Harley-Davidson.

Han jobbade 60 timmar i veckan så jag såg inte mycket av honom.

Pappa log aldrig. Han var väldigt allvarlig.

Våra kompisar var rädda för honom,

men alla älskade vår mamma.

Hon var en fin kvinna.

Väldigt engagerad i barnen.

Plötsligt svullnade hennes ansikte upp.

I fyra månader behandlades hon som om det var påssjuka.

Först visste de inte vad det var.

Mamma fick diagnosen Sjögrens syndrom,

som angriper lymfkörtlarna.

De sa att hon behövde kemoterapi direkt.

Jag gick till jobbet och när jag kom hem på kvällen sa min dotter:

"Det är nåt fel med mamma."

Ja.

En månad senare dog hon.

Jag var förvirrad, arg.

Det fick mig att ifrågasätta Gud och religion och allt jag hade växt upp med.

Varför skulle Gud göra nåt så sjukt?

ÄLSKAD FRU OCH MOR

Min pappa kunde inte svara på nåt, för han sörjde också.

Vi pratade inte så mycket om det,

jag och mina barn.

Vi tog det som det kom.

Innan mamma dog fick vi veta att pappa hade en annan kvinna.

Det gjorde det ännu svårare.

Han var mycket med henne och kom tillbaka när vi behövde honom.

Jag avskydde honom av uppenbara skäl.

Det fanns ingen stabil person jag kunde vända mig till.

"Det här är svårt för mig."

Jag gömde all smärta och lät den komma ut i trummorna.

Trummandet var min terapi.

Det sista mamma sa till mig var: "Fokusera på musiken.

Bli trummis."

Första dagen i skolan sa jag: "Jag vill vara med i marschorkestern."

Trumsektionen, jazzbandet.

Det var mitt liv.

MEST UPPSKATTADE TRUMSLAGARE

Hur uppfyller jag målet som mamma hade satt?

Travis var en bra grabb, men när hon dog blev han utåtagerande.

Jag tatuerade mig när jag var 15

och pappa sa alltid: "Tatuerar du dig får du stryk.

Du åker ut härifrån."

Så jag var lite omskakad, men samtidigt hade mamma precis gått bort.

I mitt huvud kunde det inte bli mycket värre och jag var rebellisk.

I den åldern brydde jag mig inte ett skit.

Jag blev jättearg.

Jag sa: "En dag kommer du att ångra att du gjorde det här."

Han sa: "Du är en idiot. Du kommer aldrig att få ett jobb."

När han gick ut high school sa jag: "Du får skaffa jobb."

Han sa: "Nej, jag behöver inget jobb.