The Edge of Love (The Best Time of Our Lives)

SKYDDSRUM I LONDON UNDER BLITZEN 1940

Vårt land ligger i krig med Tyskland.

Jag står på perrongen vid stationen under Piccadilly Circus.

Många hem har bombats sönder.

Idag evakueras alla skolbarn i London.

-Du är ingen fegis. -Jag vill inte dö.

Varför skulle jag vilja det?

Men du vill väl inte sluta fred nu?

-Du stöttar väl inte det? -Vi har bara ett liv, Anita.

Dylan? Är det du?

Dylan Thomas, eller hur?

-Du kunde ha lyft upp slöjan. -Älskar du mig än?

Lyft på slöjan, Vera.

Se på dig.

-Har du inte blivit värvad? -Jag har inte bara uniform.

Jag sjunger på fabriker och i tunnelbanan.

Jag har alltid älskat din röst. Bland annat.

-Överdriv inte. -Du har inte förändrats.

Det får du inte. Jag tillåter det inte.

Jag hörde dig på radion.

Dina dikter kändes som hemma.

-Var har du fått accenten ifrån? -Du borde ha sökt upp mig.

Om jag får alla mina vänner att donera fem shilling-

-så behöver jag inte sälja mig och skriva propagandafilm.

-Du kan jag skriva dikter. -Ta värvning.

Jag är av tredje graden. Lungorna är härjade som en hora.

Så låna mig fem shilling.

Du kan få en rök, Dylan Thomas. Det är allt.

-Silver är för de ensamma. -Vem säger att jag är ensam?

Vem är mannen som ger dig guld? Vi har ju alltid delat allt.

-Du har aldrig haft något att dela. -Men jag hade delat med dig annars.

Det finns inga som de från trakten, och de man har växt upp med.

De är bäst.

-Du vinner. -Bra.

För evigt och alltid.

Du gör det väl inte? Du försvinner väl inte igen?

jag har längtat bort från den väsande lögnen

och den gamla skräckens rop

den växer alltmer, medan dagen försvinner bak berget, ner i havet

jag har längtat bort från de eviga saluterna

för det finns spöken i luften och spöklika ekon på papper

Det var Dylan Thomas för BBC Home Service.

Hej, vännen.

Talaren ska få kvinnor att gå med i ballongförsvaret.

"Knulla en tysk, så kanske en av våra knullar dig."

-Din talang går till spillo här. -Ska vi ta ett glas?

-Självklart. -Jag är ingen hund.

Det är väl brunetten?

Jag hade en underbar barndom, Anita. Plötsligt dök den upp igen.

Jag kan inte låta den försvinna.

Kommenteringen, Dylan.

vi de sörjande sörjer på gatorna

brända till uttröttlig död

ett nyfött barn med bränd mun

ligger vid graven som dess mor har grävt

dess armar brinner

Lägg av med tragiken. Jag behöver något hoppfullt.

ett lejon i ljusskenet reste sig och lyfte på benet

lejoninnans vrål när han kom över hela frambenet

Jag behöver en text. Dylan!

-Caitlin? -Du kunde inte leva utan mig.

-Var är vår son? -Hackad i bitar i min väska.

Då är polisen ute efter dig.

Låtsas inte att du vill ha honom här.

Du vill inte veta av honom, så jag tog inte med honom.

Jag har aldrig varit pappa förut. Det är inte så lätt.

-Är jag ditt ljus? -Är han i New Forest?

Varför frågar du? Du vet att han är hos mamma.

-Jag älskar dig, Caitlin. -Ge mig en cigg, då.

Jag har slut på dem. Klia mig i huvudet, snälla.

-Var bor vi? -Ingenstans. Försiktigt!

-Klia dig själv! -Kom hit. Kyss mig.

Ursäkta. Ni tappade näsduken.

-Nej. -Jo, precis där.

Den är inte min.

Ta den, så att jag kan presentera mig och bjuda på ett glas.

Jag vill inte ha.

-Men bra försök. -Jag har aldrig gjort det förr.

Du har aldrig blivit avvisad förr.

Tjena, raring.

Dra åt helvete.

-Kräsen. -Du är sen.

Det är hennes fel.

Vem är din väninna?

Irlands drottning, mitt livs kärlek och mitt barns mor, Caitlin Thomas.

Din fru?

Den enda.

-Han har inte sagt något. -Det är inte så konstigt.

Du har väl gjort den själv?

Jag kan nog tycka om dig. Eller också inte.

Då väntar jag på ditt beslut.

Men inte i andlös spänning.

-Har du ett hus där vi kan bo? -Vi är hemlösa barn.

-Jag har bara ett rum. -Då bor vi hos hennes syster.

Tack, matros.

En fru är en petitess?

-Inget ska komma mellan oss. -Herregud...

-Vi är ju själsfränder. -Sluta.

Sluta prata om mig.

Det finns en telefon där jag bor.

Vill ni något, så har han mitt nummer.

Vad betyder det när hon ler?

Jag vet inte.

Gud hjälpe oss, det är visigoterna från Wales. Din syster är här.

Har du strypt tyskar?

Du låter de andra pojkarna leka vidare med sina pistoler.

-Är det vad du kallar poesi? -Ge oss en säng, så låter vi er vara.

Ibland kan jag klara mig på en öl hela kvällen. Men bara ibland.

Jag beställer, men du betalar, Vera. Stötta en svältande poet.

Du är ingen poet. Du skriver filmer om ballonger.

-Det är krig. -Du har förändrats.

Jag hjulade iförd korsett i ett fönster när jag var hungrig.

Du har aldrig gått hungrig.

Det var en demonstration. Det kan du nog inte slå.

Han förföljer mig.

Vilken tur man kan ha. Titta här.

-Du orsakar kaos. -Vad ska man med trosor till?

Vill du ha roligt med ett par showgirls?

-Tre till. Här får ni. -Han gör sig av med konkurrensen.

William Killick.

Vera Phillips. Trevligt att träffas.

Rom till alla? Fyra rom, tack.

-Hjular du? -Kanske på stranden.

-Då tar jag med dig dit. -Du verkar ha annat för dig.

Jag behöver havsluft.

-Jag vill sitta på stranden med dig. -Förstår du inte en avvisning?

-Har du cigg? -Jag gillade din uppvisning.

-Gjorde du det? -Ja.

-Hallå... -Jag är ingen häst.

Vill du rida med?

När man sjöng på stationen kom polisen och jagade bort en.

Jag kommer gärna igen.

Det är en fri värld.

Hur går det med romen? Vi riskerar att dö av törst.

Jag älskar inte uniformer. Och jag gillar inte nyfikenhet.

Jag frågade bara.

Jag kunde ha frågat om du är ute efter min make.

Hjärtesorg ser jag i en uniform.

Jag vill inte förlora den jag älskar.

Älskar? Blir du inte ensam?

-Jag har mitt arbete. -Jag ville bli dansös.

Du är en sån där.

Nej då.

-Gud, nej! -Du är en sån.

En som aldrig har kommit över sin första kärlek.

Det är klart.

-Har du inget hyfs? -Jag sa bara...

Att du kan gå själv.

-Jag är en fin flicka. -Jag rör dig inte.

-Titta inte på mig heller. -Okej.

Nej, gör inte så!

Vad har du emot mig, Vera Phillips?

-Du kan vara död imorgon. -Man ska leva medan man kan.

-Får jag aldrig se dig igen? -Självklart inte.

Jag vill ha ficklampan tillbaka.

Varsågod.

-Släpp inte ut ljuset! -Ditt livs ljus.

Den måste torka av fötterna först.

Cat?

-Den lilla hunden måste gå ut. -Skäll någon annanstans.

Kom igen, Catty...

Har du en dikt till mig?

Du har inte betalat för den förra.

Jag är inget låneinstitut, Dylan.

Vad tror du att det här är?

Det kan vara kludd, eller en limerick.

Det är möjligt.

bland de som dog i gryningen fanns en man på hundra år

-Är det upplyftande? -Vill du höra?

Vill du?

Vill du höra?

Du är tung.

när dagen grydde över kriget

tog han på sig kläderna, gick ut och dog.

låsen gapade stort när explosionen blåste upp dem

han föll ner där han älskade...

-"Levde". -Va?

Nej, det står "älskade".

Du kan inte läsa din egen handstil.

Han är hundra år. Han minns inte att han älskat.

Det är ju jag som har skrivit det. "Han föll ner där han älskade."

Det är väl mitt?

Det du skriver.

Alla mina ord. Och varje hjärtslag.

-Allt är till dig. -Till mig?

Kom här.

Kom.

Upp ur sängen och kom och se vad han har gjort!

Dylan, din stygga hund.

Vet du vad det är?

Det är djuriskt.

Nicolette, jag...

-Är Vera Phillips hemma? -Ett ögonblick.

-Hej, raring. -Dylan?

det var en hjälte som hette Killick

som vandrade upp på en kullick

han stod bredbent och kom på för sent

att han borde ha kräm på sin pillick

-Vad är en "pillick"? -Nu är du dum.

-William har säkert en fin. -Du ska inte träffa honom igen.