Burma VJ: Reporting from a Closed Country

Större delen av filmen är inspelad i hemlighet av reportrar i Burma.

Några delar är rekonstruerade med hjälp av de inblandade.

För att skydda dem har vissa namn och fakta ändrats.

När jag tar upp kameran darrar mina händer ibland.

Hjrtat bultar.

Men när jag har filmat ett tag gr det över.

Jag tnker inte p nåt. Det är bara motivet som gäller.

Jag bara filmar.

Det här är mitt land.

Och så här har det varit i mer n 40 r.

Jag minns bara ngra få veckor som var annorlunda.

1988 var jag bara en liten pojke.

Då gick alla i Burma ut på gatorna.

De hade fått nog av militärjuntan.

De ville ha en förndring.

Studenterna ledde demonstrationerna.

De sa vad de tyckte-

-och krävde att generalerna lämnade ifrn sig makten.

Det fanns s mycket hopp.

Vi hade Aung San Suu Kyi som kom till- baka frn Europa för att leda folket.

Men generalerna ville nåt annat.

Till slut lg 3 000 människor döda på gatorna och det var över.

Jag vill kämpa för demokrati.

Men vi får nog göra en långsiktig plan.

Vi kan inte gå ut på gatorna igen och bli skjutna-

för vi har inte fler som kan dö.

De var s modiga-

-men ibland tycker jag att de dog till ingen nytta.

Det finns inget kvar frn -88.

Det är som om allt är glömt.

Aung San Suu Kyi sitter i husarrest mitt i Rangoon.

Hon r i huset, men man kan inte gå dit och prata med henne.

Det är bara...mörker.

Jag mrker att världen har glömt oss.

Därför bestämde jag mig för att bli videoreporter.

Jag kan tminstone försöka visa att Burma finns kvar.

Vi är tvungna att gömma kameran i en väska.Vi kan bara filma korta stunder.

Sen mste vi smuggla filmerna ut ur landet.

Det är ett mycket svårt jobb. Men vi försöker.

RAPPORT FRÅN ETT STÄNGTLAND

Om de ser att jag har en kamera åker jag i fängelse.

Och om folk berättar för oss vad de tänker, spärras de ocks in.

S de hller tyst. Våra reportage är tysta.

P kvällen tänker jag alltid p vad jag gjort under dan.

Jag är lite orolig. ''Vem kan ha tittat?''och såna saker.

Tänk om nån känner igen mig och ser att jag filmar?

Sånt tänker jag på.

Rdslan är så stark hos alla, även hos mig.

Ibland när jag känner så där gr jag till Ko Maung.

-Köpte du den hr kameran till mig? -Den är till dig, min lilla djävul.

Det är mnga av oss i Rangoon-

och vi har alla samma problem.

Men Ko Maung ser annorlunda p saken-

-trots att han suttit tolv r i fängelse.

Han r märklig, han verkar inte bry sig om det.

-Var r zoomen? -Den har du där.

Du kan använda den åt båda hllen.

-Det är vldigt praktiskt. -Du kommer att lska den.

Fan också!

Ko Maung är ihrdig.

Han blir sällan arg eller deppig. Han r stark.

Ibland förstår jag inte vitsen med vad vi gör.

Vi anstränger oss s men ingenting förändras.

Vårt arbete är viktigt.Vi kan inte förvänta oss scoop p CNN.

Det viktiga är att vi berättar sanningen om vrt land.

-Men allting förblir likadant. -Var inte säker p det.

Folk har fått nog. De vill ha en förändring.

Folk är rdda. De har det i blodet.

-Hur lnge har du bekämpat generalerna? -I 19 r.

-Det är länge. -Och just det r poängen.

Du ska lyssna p det Buddha säger.

Var inte för ivrig. Ha tålamod.

Saker och ting kommer att hända, broder.

Informationen och bilderna vi fr från internetreportrar är oerhört viktig.

De talar om för världen vad som hnder. De r världens ögon och öron.

Vijournalister kan inte sköta vrt jobb för vi blir inte insläppta i landet.

''Joshua'' och hans reportergrupp-

-arbetar för Democratic Voice of Burma, en tevestation i exil.

Filmbilderna frn Burma smugglas ut via internet eller av betrodda kurirer.

Reportagen sänds via satellit till Burma som motvikt till regimens propaganda.

Hösten 2007 väckte reportrarna världens intresse på ett stt de aldrig vntat sig.

Jag minns den 15 augusti väldigt väl.

Jag satt p en buss till Rangoon och bestmde mig för att göra ett reportage-

-eftersom stmningen p bussen var underlig, inte alls som vanligt.

Varför r ni så sena?

Jag har väntat i evigheter.

Stll det p ett säkert stlle.

-Biljetten kostar 1 000 nu. -Va? Inte 500?

-Bensinpriset har gtt upp. -Jag borde klaga.

Klaga hos vem du vill. Försök med polisen.

Vad tycker du att jag ska göra?

Den dag som regeringen höjde bensinpriset till det dubbla-

-blev allting mycket dyrare. Det var ett stort problem.

-Jag mste ta henne ur skolan. -Det kommer inte att hjälpa dig.

-Vilken soppa! -Ursäkta, fr jag fråga en sak?

De är fortfarande rädda.Vem är angivare? Vem tillhör säkerhetspolisen?

Men även om de inte pratar vet jag att nåt kommer att hända snart.

Jag knner det.

När jag kom till Rangoon fick jag höra-

-att en känd demonstrant skulle göra en enmansstrejk på en marknad i centrum.

Rangoon r hårdbevakat.

Där är fullt av civilklädda frn statsmakten.

Det kommer inte att ta mer än 2-3 minuter innan han grips.

Det var dags för vr grupp att anvnda all kraft.

Vi bestämde att alla skulle gå dit.

Vi gick dit och spred ut oss-

och allt hände framför ögonen på mig.

Folket lider! Regeringen gör ingenting!

G ut på gatorna och protestera!

Kyaw Kyaw filmade det här. Jag blev av med mitt band.

Jag blev för ivrig och följde efter dem.

Där är jag- i vit skjorta och med svart vska.

Jag sg att de kastade upp demonstranten på ett lastbilsflak.

Jag sprang fram till lastbilen. Jag var tvungen att filma det.

-Då hör jag nn skrika... -Där är en kamera.

Det var jag. Och de fick mig.

De tog mig till ett säkerhetspoliskontor och förhörde mig.

Hur hade jag ftt kameran? Varför filmade jag dr? Massor av frågor.

Jag förklarade att jag lånat den och var dr av en slump.

De sa: ''Vi tror inte p dig.''

''Vi behåller kameran och bandet. Du kan gå.''

Jag var lttad, men visste att jag inte skulle låta mig luras.

Varför slppte de mig? Säkert för att följa efter mig och se vad jag gjorde.

Samarbetar jag med nn? Hur arbetar vi?

Alla såna saker.

När jag berättade det här för vr organisations ledning-

sa de:''Du gr inte säker i Burma.''

''Vi vill att du kommer tillThailand.''

Men jag svarade inte p deras mejl. Jag struntade i deras order.

Jag vet att nt kommer att hnda.

Om jag missar chansen att filma nu-

-fr jag vänta i 20 r till. Sånt här händer nästan aldrig.

Så jag fattade ett beslut:

''Det kvittar vad som hnder mig. Jag gör det!''

Var är du? Har du träffat kvinnan än?

Jag är vid busshllplatsen. Det verkar hnda på andra sidan gatan.

Var är du? Jag hittar dig inte i den hr trängseln.

Nu ser jag det. Det r precis framför mig.

Det ser ut som om hon tagit med sig ngra vänner som skyddar henne.

Några dar senare fick jag höra att Su Su Nway-

-som är mycket berömd för sitt mod, skulle demonstrera.

Det kan bli en större demonstration om hon gör nt riktigt bra.

Så vi var tvungna att göra den känd. Som vanligt spred vi ut oss.

Oroa dig inte,jag har fått med allt.

Då var det gjort. Men var försiktig.

Här finns massor av agenter. De fr inte ta bandet.

Vi kämpar för hela folket. Kom med oss, allihop!

Gorillorna kommer!

De gjorde allt för att ta henne men folk skyddade henne.

Det var ett stort ögonblick för oss och ett fiasko för dem.

De gjorde en massa brutala saker inför alla och vi kunde dokumentera det.

Dra ut honom!Ta honom!

Hjlp honom. Dra tillbaka honom!

Nej, nej, era svin!

Vi filmar det här och polisen filmar oss.

De spelar in mig och jag spelar in dem-

så att vi kan visa vem som är vem.

Ta henne!Ta henne!

Vi filmar allt. Fram med kameran bara...!

Taxichauffören säger:

''De är vldigt modiga. Det gör mig glad.''

Det här är inte normalt. Man pratar inte politik med nån man aldrig träffat förut.

Men vid den tidpunkten visste vi vad som skulle hända.

Rörelsen bara växer.

Hr redigerar vi klippen som vi ska skicka till Oslo.

Några timmar senare ringde en vän.

Bilderna visas p CNN och BBC.

De visas om och om igen.

Att nn visar sina åsikter offentligt i Burma är ytterst ovanligt-

-och en utmaning mot landets hrdföra militärregim.

Den största utmaningen p tio år, säger somliga.

Democratic Voice of Burma, eller DVB, använder satellitteve och kortvågsradio-

-för att sprida nyheten om protesterna över världen och nu även inne i Burma.

Cirka 30 reportrar arbetar i hemlighet p fältet.

Deras filmer smugglas ut ur landet med stora risker för de inblandade.

Det var fantastiskt att se att vra filmer visades över hela världen.

För första gngen kände jag att vi faktiskt kunde uträtta nåt.

Men jag visste ocks att jag inte kunde stanna i Burma längre.

Så jag gick med på att ka tillThailand ett tag.

Chiang Mai,Thailand i början av september 2007

Vi tror att det blir fler demonstrationer-

och att folk ansluter sig till rörelsen.

Jag ska vara det centrum-

som sprider nyheterna över världen.

Jag var väldigt olycklig över att sitta på kontoret och svara i telefon-

-och ringa och mejla till Burma och instruera folk.

Jag ville vara ute p fältet.

Eftersom jag är här kan jag inte göra Rangoon-jobbet t er.

Jag stannar en månad, sen åker jag tillbaka.

Men jag behövdes där-

-och jag började göra förberedelser för våra kameramän i Burma.

Burmarainbow är ansluten.

Joshua: Ring mig. Burmarainbow:OK.

-Hej! -Hör du mig?

-Mycket bra. Hur många kameror har ni? -Sammanlagt fem.

Hur är det nya kontoret?

-Det är lugnt och säkert. -Hur är det med affären mittemot?

Där finns det bara tv äldre människor.

Vi har ett problem. Våra kameror fungerar inte s bra.

Vi har reparerat dem tv gnger. Objektivet hakar upp sig.