Normal People

Din berättelse var så vacker.

Det var som att höra dina innersta tankar.

Ett underbart, hemligt liv som du har tillgång till.

Jag är så avundsjuk.

Tack...

för att du läste den.

- Vad ska du göra med den? - Jag vet inte.

Du borde skicka in den till tidningen.

- De gillade din senaste. - Jag vet inte.

Jag vet inte om den duger.

Nu tigger du beröm. Den är lysande.

Önska dig något.

Den ser jättegod ut. Tänk att du bakade den!

En perfekt flykt från uppsatsskrivandet.

Jättegulligt. Det hade du inte behövt.

Håll tyst och ät tårta.

- Fick du fina presenter? - Jättefina, tack.

Vad gav du henne?

En bok med Frank O'Haras dikter.

- Hur som helst... - Jag älskar den.

Fick du något fint av familjen? En sportbil eller en ponny?

- Vad menar du? - Jag tänker på min egen önskelista.

- Födelsedagar är inte deras grej. - Okej.

Tårtan är jävligt god.

En födelsedagshälsning?

Ja, från mamma.

Ingen gratulation direkt.

Vad står det?

"Skicka mig nycklarna till lägenheten i Dublin så fort du kan."

Jag beklagar.

Det är okej.

Var det skönt?

Ja, jätteskönt.

Bra.

Ombyggnationen av postkontoret till stadshus-

och tullkontoret till tågstation-

-på grund av intressebrist och byråkratisk tröghet.

- Vem? - Connell?

Vad vill du göra ikväll?

- Titta på film. - Låter bra.

Jag kanske tar en simtur till.

Jag kan köpa mat och komma förbi senare?

Fint.

Har vi förvandlats till gifta 50-åringar?

Kanske det.

Jag älskar det.

Hade våra förstaårsjag hatat dem vi blivit?

Jag borde ha förstått.

Mitt förstaårsjag hade blivit häpen.

"Titta, hon är nöjd!"

Jösses.

- Är du okej? - Ja.

- Jag fick just ett mejl. - Från vem?

Från vem?

Det är...

Det är ett universitet i New York.

De erbjuder mig en plats på masterkursen i kreativt skrivande.

Jag visste inte att du hade ansökt.

Grattis. Det förvånar mig inte.

Jag är bara lite förvånad över att du inte nämnt det.

Det kändes så osannolikt.

Jag var generad.

Ärligt talat, så...

ser jag fortfarande upp till dig, och jag...

vill inte att du ska tro att jag har storhetsvansinne.

Jag vet inte ens varför jag sökte. Det var inte min idé.

- Vems idé var det? - En av mina lärares.

- Det är fantastiskt. - Kan du tänka dig mig i New York?

Ja, det kan jag faktiskt.

Jag kan inte ens...

Det känns...

Det här är ingen bra tid att åka tvärsöver jorden-

-och bosätta mig i en stad där jag inte känner någon.

Jag kunde knappt gå på stan i Dublin för ett par månader sedan-

utan att få panikångest.

Hur ska det gå i New York?

Släpp det ett tag.

Det är fantastiskt att du kom in.

Bestäm dig inte just nu.

Jag ska inte åka.

Okej.

Vi måste förstås tacka Connell...

för att han visat sig vara-

-tidernas skickligaste jävla redaktör.

Det leder mig osökt in på att vårt senaste nummer-

-släpps i morgon, och vi är oerhört stolta.

- Jag har gjort helt grym bål. - Den är livsfarlig!

Drick nu!

- Marianne? - Ja?

Får jag fråga en sak?

Julen.

Vad är det med den?

Vill du fira med oss?

Jag vet inte. Snällt att du frågar.

Lorraine skulle bli glad.

Det vet du inte.

- Vad är det? - Det var hennes idé.

Snällt av henne.