The Blue Planet

Synk av Mattiask57

DEN BLÅ PLANETEN

Det finns en kraft som är så stark att den kan förflytta världshaven.

Det är en utomjordisk kraft.

Månen är tillräckligt stor för att utöva dragningskraft på jorden-

fast den ligger 380 000 km bort.

Medan månen kretsar kring jorden utövar den sin dragningskraft.

Kraften drar till sig enorma mängder havsvatten...

...det stigande tidvattnet.

TIDVATTEN

Floden Amazonas i Brasilien.

Ibland samverkar månens och solens dragningskraft.

Detta får häpnadsväckande konsekvenser.

En tidvattenvåg från havet tvingas 300 km inåt landet.

Detta är en enorm tidvattenvåg - en "bore".

Så stora tidvattenvågor är sällsynta-

-men månens tidvattenbildande kraft kan ses på världshaven varje dag.

Fundy Bay i Nova Scotia.

Här finns världens högsta tidvatten.

Det påverkar livet i havet genom att det blir gott om föda.

Tillgången på föda drar till sig några gigantiska middagsgäster:

Knölvalar.

De är dock inte sillens största fiende.

Detta är sillvalar.

Med sina 70 ton är de jordens näst största djur-

-men de är så strömlinjeformade att de är snabbast av de stora valarna.

Snabbheten och den enorma storleken-

-gör sillvalen till en utmärkt jägare.

Fundy Bay drar till sig mycket fisk.

På sommaren jagar så många som 500 storslagna valar här varje dag.

Det finns mest föda där tidvattenströmmarna är starka.

Valarna följer därför tidvattenvågen inåt bukten i jakten på fisk.

Deras rörelser följs av flockar av gulnäbbad lira.

Medan valarna dyker efter fisk, tar allt fler fåglar hand om rester.

Högvattnet skapar stor tillgång på föda, men inom kort vänder det.

På sex timmar kommer 100 miljarder ton vatten att flyta ut ur bukten.

Vattennivån sjunker med 15 meter-

-och frilägger stora områden av dy och sand.

Platsen förefaller vara ofruktsam och i avsaknad av liv.

Sanden är i själva verket full av mikroskopiskt liv.

Meiofaunan livnär sig i sanden och påverkas inte av lågvattnet.

Men livet i miniatyrvärlden är inte bara en dans på rosor.

Spökkrabban i norra Australien jagar meiofauna.

Den centimeterstora spökkrabban arbetar i en rasande fart.

Den stoppar sandkornen i munnen, filtrerar fram meiofaunan-

och sparkar undan resterna.

Krabban rensar alla sandkorn inom en meter från sin håla.

Mycket övning för naturens bästa klacksparkare.

Krabborna arbetar snabbt, för de kan bara sålla när sanden är fuktig.

Otroligt nog rensar de hela stranden på ett par timmar.

Sen återvänder de till sina hålor och inväntar nästa tidvatten.

När det är lågvatten pågår märkliga saker i vattnet.

Dessa musslor begraver sig under sanden.

Misslyckas de med detta exponeras de för luften och dör.

Lyckas de däremot gräva ner sig kan de vänta nere i sanden.

Inte ett ögonblick för tidigt.

Sydöstra Alaska i juni. Om fyra timmar ska en stor strand-

blottläggas av lågvattnet.

Björnarna är hungriga.

Så här års är det inte lätt att hitta mat på land.

Den mat som finns här ligger begraven under sanden.

För en hungrig vuxen björn är detta dock inget hinder.

De känner lukten av musslor och gräver fram dem.

De visar prov på fingerfärdighet när de öppnar musslan.

Björnungen provar också lyckan - men det går inte så bra.

För de vuxna björnarna varar dock måltiden så länge det är lågvatten.

Table Mountain i Sydafrika.

Varje dag lämnar vågorna kvar strandfynd...

...och detta djur känner doften av ruttnande fisk.

Tidvattnet för med sig doften i bränningarna.

Snäckor känner doften och kommer fram ur sanden.

De måste skynda sig.

Snäckorna måste få tag på maten innan tidvattnet för bort den.

Snäckorna är dock långsamma och tidvattnet snabbt.

Detta är emellertid inga vanliga snäckor.

De kan surfa.

De rider på vågorna mot stranden-

-men alltför snart ligger fiskarna för långt upp.

Utan vatten riskerar snäckorna att tappa doftspåret-

-men så länge stranden är fuktig kan de ändå följa det.

De hugger sedan in med makabert välbehag.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Snart tvingar solens hetta dem att gömma sig i sanden-

och invänta nästa tidvatten.

Storbritannien i februari.

Dessa kustsnäppare väntar ivrigt på lågvattnet.

När lågvattnet kommer, söker ryggradslösa djur skydd under dyn.

De har sina skäl.

Vadare är bra på att leta föda i dyn.

De har olika form på näbbarna för att kunna fånga olika ryggradslösa djur.

Med dessa redskap plundrar de den blottade havsbottnen.

Men om några timmar vänder åter tidvattnet.

Snart är det för djupt för vadarna, och djuren i dyn är åter trygga.

Under ytan kan inkommande tidvatten skapa starka strömmar.

Skäddor är experter på att driva med strömmen.

De är formade som en flygande drake, vilket gör att de kan glida fram.

I Newfoundland på Kanadas östkust-

-följer många skäddor med strömmen till grundare vatten.

De ska jaga ryggradslösa djur, som kommer fram när vattnet är tillbaka.

I det grunda vattnet finns det gott om mat.

Någon har noterat vad som försiggår.

Men fiskgjusen kan inte dyka så djupt.

Är det mer än en meter djupt klarar sig skäddan.

Att söka sig in på grunt vatten är riskfyllt.

Den här fisken begraver sig i sanden vid minsta tecken på fara.

Men när vattnet sköljer in igen, och kusten är klar-

vågar sig tobisfisken ut.

Efter sex timmars väntan i sanden är de hungriga.

Till skillnad från skäddan ger de sig iväg utåt.

De söker sig till öppet vatten-

-där strömmarna samlar ihop deras föda - plankton.

I tusental strömmar de mot de ställen där det finns rikligt med föda-

-och där de helt enkelt suger i sig plankton från vattnet.

Om de simmar alltför långt ut-

-riskerar de att stöta på rovfiskar som lever på djupt vatten.

Pigghajar - små hajar.

Tobisstimmet har uppenbarligen simmat alltför långt ut.

Tidvattnets effekt kan bli en annan på en klippig strand.

Här på Vancouver Island i Kanada-

-steker solen på den blottade klippan.

Det är i princip omöjligt att gömma sig under marken-

-så dessa musslor och långhalsar utsätts för solens hetta.

De kokar bokstavligen i sina skal.

Sjögräset torkar ihop.

Det kan dröja flera timmar innan vattnet återvänder.

Varje månad förändras tidvattnets storlek och styrka.

Högst tidvatten uppstår när solens och månens dragningskraft samverkar.

Det händer omedelbart efter nymåne...

...och en gång till efter fullmåne.

Detta kallas springflod.

Då blottläggs havsbottnen som normalt är täckt.

För tvättbjörnarna innebär det en chans till en festmåltid.

En hona ger sig iväg med sina ungar.

Springfloden gör att de kan komma längre ner än vanligt.

Med sina känsliga tassar letar de efter ett lämpligt byte.

I det extrema lågvattnet kanske de hittar något extra.

Vad kan väl vara bättre än en röd krabbtaska?

Fast man riskerar att bli nypt.

För att fånga stora krabbor krävs erfarenhet.

Mamman har fångat ett byte.

Men ungarna lär sig snabbt.

Den som inte kan fånga själv, kan ju alltid tigga.

Alltför tidigt täcker tidvattnet tvättbjörnens matbord.

De ryggradslösa djuren välkomnar det-

-men i hårt väder drabbas de av vågornas kraft.

Även när det inte är vågor skapas starka krafter under ytan.

Mellan de små öarna utanför Vancouver Island får vattnet fart.

Medan vattnet stiger flyter det allt snabbare-

-och snart viker sig den 30 m långa tjurkelpen för strömmen.

De är böjliga, varför de klarar sig bra-

-men på vissa ställen är strömmen extra stark.

Det här är Nakwakto Rapids.

När tidvattnet vänder kommer vatten från fjordarnas 100 mil långa kust-

-att söka sig ut genom en lucka som är mindre än 1 km bred.

Inom några minuter har strömmen fått fart.

Snart forsar vattnet förbi i närmare 30 km/h.

Tidvattenströmmar är inte alltid skadliga.

Vid Poor Knight Islands i Nya Zeeland råder svagt tidvatten-

-vilket gör platsen lämplig för stingrockor.