The Go-Go Boys: The Inside Story of Cannon Films

När jag var tio var jag den smalaste pojken i Tiberias.

Folk sa:

"Menahem, när han går på gatan ser man honom inte."

Så jag blev spelevinken i klassen.

Jag var rolig och berättade historier.

Jag tog några foton från mammas bibliotek

och gjorde en rulle, som en toarulle.

Jag började förbereda spännande historier som jag hittade på

baserade på den här primitiva filmmaskinen.

Jag satte upp små annonser i skolan

där det stod att på lördag morgon klockan tio

kommer en film skapad av Menahem att visas.

Ingen kom.

Så jag tänkte: "Vad ska jag göra för att få dem att se mina filmer?"

Sen kom jag på en idé.

Och den har jag haft med mig hela livet.

Man måste betala publiken. Jag satte upp en ny annons:

"Den som vill komma och se min film får en penny."

Och det blev fullsatt.

Kan jag sätta mig? Ja, tack.

Menahem, får jag fråga dig: Hur blir man filmmakare?

Gör inget annat.

Om du älskar film

och vill bli filmmakare

så måste man ge sig själv åt filmen.

Man måste...

glömma sitt andra liv.

Man måste...

drömma om filmen, stjäla pengarna

döda sin faster, ta hennes pengar och göra filmen.

Tagning!

Det här är Menahem Golan

en ung teaterregissör som gör sin debut inom filmen

med sin första film "Eldorado".

Du pratar franska. Du går härifrån till andra sidan.

Golan hävdar att han inte vill göra konst

och att hans gud är publiken.

Han vill göra filmer som de gör i Hollywood.

Menahem Golan har fått "David's Harp," en israelisk "Oscar"

för bästa regissör för filmen "Eldorado".

Han garanterar att vi får höra mer om honom.

En dag fick jag ett samtal från farbror Shmulik, Yorams pappa.

"Menahem, kan du hjälpa mig med Yoram?"

"Han vill inte gå i skolan."

"Han sitter i kassan och säljer biljetter."

Yoram är min kusin.

Så jag sa:

"Skicka honom till mig, till Tel Aviv"

"så ska jag se vad jag kan göra."

Okej.

Vi börjar om.

Jag vill börja från början. Från början?

Ja, jag vill veta hur det började för dig.

När jag var tre byggde min pappa en biograf.

Och det var nog mitt öde

för sen kommer jag ihåg att jag var ute och hängde upp affischer

och när jag var sex, sju satt jag redan i kassan.

Varje fredag i tidningen

fanns stora annonser med bilder från filmerna.

Jag klippte ut dem, delade upp dem och sålde.

Jag lekte med dem, som Monopol. Jag lekte att jag sålde film.

Och jag tjänade pengar!

Yoram kom till Tel Aviv.

Han började jobba med mig på mitt företag Noah Films.

Då producerade jag "Sallah Shabati"

och gav Yoram jobbet att distribuera den.

Jag kände att han kunde distribution på ren instinkt.

Att arbeta med nåt som var ens hobby

och att få det som jobb, bättre än så blir det inte.

Jag ska döda dig! Jag ska döda allihop!

Jag minns en sak.

Vi hade en provvisning för våra vänner

kollegor från branschen.

Kishon står upp. Yoram står upp. Vi ser på filmen.

Tystnad.

Tårar rinner på Kishons kinder.

Han sa: "De skrattar inte."

"De skrattar inte."

Jag sa: "Tålamod."

"Vi provar på en riktig publik."

Filmen hade premiär på biografen Hod.

Så fort den började hördes vrål av skratt.

Det var den första som nominerades för en Oscar.

Det var succé. Grattis.

Efter succén "Sallah Shabati"

arbetar Menahem Golan med en ny film.

Den här gången en Hollywoodfilm på engelska med amerikanska stjärnor.

Filmen heter "Destination Kairo."

Sen producerade Menahem filmen "Destination Kairo".

Och han samarbetade med Nordamerika

för nästan ingenting, 75 000 dollar.

Och filmen kostade mer än en miljon dollar.

Jag sa: "Hur ska vi få tillbaka det?"

Misstaget var att filma på engelska.

Till och med de israeliska skådespelarna pratade engelska.

Kom igen, Jabar, imorgon är en annan dag.

Och en israelisk skådespelare som pratar engelska...

pratar med brytning. Ta dem.

Filmen var en katastrof, ett misslyckande.

För oss var det den första filmen vi förlorade pengar på.

Vad heter du? Gissa.

Jag vet inte. Gissa.

Ester? Miriam?

Mazal? Nej!

Jag vet inte.

Jag var med i "Dizengoffs kommandotrupp".

Efter pjäsen sa Menahem Golan till mig:

"Jag gör en film med dig!"

Jag sa: "Okej."

"Kom till mitt kontor imorgon!"

Jag gick in på kontoret, hela jag skakade.

Jag såg ett domstolsföreläggande

och Menahem pratade i telefon med sin fru.

"Rachel..."

"Rachel, lugna dig."

"Ta med radion till grannarna."

Min fru... Jag skilde mig nästan. Skojar du?

Jag sålde huset tre gånger. En gång sålde jag kylen, det är sant.

Men om du frågar mig om jag måste sälja min lägenhet

för att göra "White Flags", så gör jag det.

Men jag har ingen lägenhet längre.

Har ni nåt mindre dyrt?

Det är det billigaste.

Jag kom till Menahem och han hade problem.

Jag tog alla mina sparpengar sen min Bar mitzvah.

Jag skrev på med honom på banken

och vi blev partners, lika delar.

Mizrahi, det finns en gud.

Mizrahi, det finns en gud!

Sen började vi göra en serie

med succéer, massor av pengar.

Antalet spelfilmer har ökat.

Menahem Golan gör för närvarande en film...

Den nya israeliska filmen "Eight in the Footsteps of One"

av Menahem Golan hade premiär.

Menahem Golans film "Margo Sheli"...

Premiären av "Dalia Vehamalahim".

"Tuvia Vesheva Benotav", "The big break."

Premiären av den israeliska filmen ägde rum i Jerusalem...

Shoshana...

Igår föreslog jag skilsmässa. Det menar du inte.

Han sov över. Det här är Eliyahu.

Vad heter du i efternamn? Carasso. Jag känner honom.

Vad vill du ha? Vad älskar du?

Det här?

Skrik inte. Jag kan inte göra det här längre, Sammy.

Ger han inte upp?

Han vill att Mike ger upp.

Jag väljer projekt.

Yoram tog hand om finanserna.

Han gjorde sitt jobb perfekt.

Jag var väldigt stolt över honom.

När man jobbade med Menahem var han pappan

och jag var barnet.

För honom förblev det så.

Han accepterade inte att jag växte upp.

Sluta oroa dig. Vi klarar oss.

De kompletterade varann.

Till och med när de pratade med en tredje part

avslutade de varandras meningar. Det var ett ostoppbart tåg.

Trevlig helg!

Vi redovisar inte för varann.

Det har vi aldrig gjort.

Aldrig.

Vi är mer än bröder. Vi skriver varandras signaturer på checkar.

Yoram och min far var gifta, i princip.

Om en av dem köpte en blå Chevrolet

köpte den andra en grön.

De var samma person för mig.

De skulle inte klara sig utan varann.

Denna kväll lutar vi oss tillbaka...

Nu får ni vara tysta och lyssna på Haggadah.

"Vi var slavar under farao."

"Gud befriade oss med en knuten näve och en utsträckt arm."

Det här är för barnen.

James Coburns agent...

Jag ringer upp. Nej, han vill prata med dig.

Ta en paus. Jag är mitt i seder.

Jag återkommer.

Affärer mitt i seder. Det har aldrig hänt förut.

De spelade "snäll polis, elak polis".

Menahem sa: "Vad du än vill".

Och Yoram sa: "Nej, aldrig!"

Menahem sa: "Honom jag vill ha!"

Jag såg på dem fram och tillbaka

och jag visste att de redan hade bestämt hur mycket jag skulle få.

Mitt på dagen i kasbahn när marknaden var öppen...

Gick jag runt med huvudet högt...

När vi filmade "Kazablan" tog Menahem in massor av folk

för ett stort nummer, "We all know". Massor av tonåringar.

Och han sa: "De kommer att vilja ha din autograf."

"Sitt i husvagnen."

"När du hör inledningen kan du komma ut, så börjar vi."

Så det gjorde jag.

Jag gick ut bland hundratals ungdomar, men ingen tittade på mig.

Ingen alls!

Han kanske hade sagt åt dem.

Han kanske hade skrämt dem med sitt skrikande.

Tystnad!

Han hade tagit dit tre skolor med arabstudenter från Jaffa.