The Bridge (Bron/Broen)

–Rasmus? –De är på Raffinaderivej.

–Här finns en nerlagd betongfabrik. –Och Emil och barnet?

–Jag såg dem inte. –Stanna där du är.

–Invänta förstärkning. –Okej.

Byt om.

Mamma sa alltid att min pappa var en prins på ett slott i Frankrike.

Som tomten. Först tror man ju.

Sen inser man att han inte finns.

Snälla...skada honom inte.

–Såg du vart de åkte? –Han sköt mig.

–Du hade ju väst. –Det gör ganska ont ändå.

–Såg du bilen? –En Peugeot Partner, silverfärgad.

Registreringsnummer?

Den var svensk. Den var...

Henrik.

Annika Melander har vaknat. Vi åker dit.

"Invänta förstärkning." Hur svårt kan det vara att förstå?

Förlåt. Jag...

–Vi bodde i samma fosterhem. –Vi vet. Berätta vad som hände.

Jag skulle till Göteborg. Vi möttes. Vi har inte setts på flera år.

Jag hade tid att ta en kaffe, och så...vaknade jag i det där rummet.

–Ingen hade det bra där. –Det var inte det jag frågade.

Nej, jag...

Jag behandlade honom som jag behandlade alla andra.

Hur så?

–Jag gjorde inget. –Han försökte sätta dit dig för mord.

Jag vet inte varför.

–Var jag anmäld försvunnen? –Nej.

Claes anmälde mig inte försvunnen?

Nej, han verkade mest lättad.

Vi behåller bevakningen. Han hade byggt en exakt kopia av källarrummet.

Vi har hävt avspärrningen.

Jag hade en tavla i mitt rum.

En kopia av en amatörmässig konstnär som med rätta är helt bortglömd.

Men den tavlan var det enda vackra i mitt liv.

Du tror att jag överdriver.

Jag fantiserade om hur det såg ut där inne.

Den kunde innehålla allt. Vad som helst kunde hända där.

Och nu är vi där. I tavlan. Vad magiskt det är.

Vill du hålla honom?

Sen kom det där psykfallet Morten Anker, och jag fick veta vem du var.

Konstintresset. Att det var ärftligt...

Då var det som att allt dog.

Förstår du det? Jag ville göra det du älskar fult och förvrängt.

Jag hoppades att du skulle se det. Du är ju konstkännare, för fan.

Varför såg du det inte, pappa? Var det inte bra nog?

Det var inte bra nog.

Huset säkrat! Det är tomt.

–Vi lät honom gå två gånger. –Han var inte misstänkt.

Det var ändå ett misslyckande.

Saga! Henrik! Kom. Jag skannade signaturen och fick fram det här.

Claus Arnesen, dansk konstnär. Har målat tusentals landskap.

–Titel? –"En riktigt fin dag" från -93.

–Var är den målad? –Vet inte. Han verkade i hela Norden.

Han bor på Saltholm, mellan Malmö och Köpenhamn.

–Telefonnummer? –Jag skickar det.

Linn Björkman? Jag kommer från Rättsmedicinska i Lund.

Det gäller en tavla.

–Har du en minut? –Är det viktigt?

–Kan jag skicka en bild? –Håll mig underrättad.

Han har målat hundratals tavlor med samma titel. Han har ingen dator.

Vi måste åka dit.

Jag har varit rädd varje dag sen jag var fem.

Ingen ska behöva uppleva det.

Jag straffar inte. Jag korrigerar misstag som begåtts.

Res dig.

Res dig!

Upp med dig. Upp med dig!

Saga Norén, länskrim Malmö. Henrik Sabroe, Köpenhamnspolisen.

Saga Norén, länskrim Malmö.

Det var jag som ringde. Känner du igen den här?

Nej, de är inte där.

BABYN GNYR

BABYSKRIK

Stanna!

Saga ringde. Vi tror vi vet var de är. Saltholm.

–Gå upp! –Nej.

Då skjuter jag dig, så får du aldrig veta vad som händer med lillebror.

Ta på snaran.

Bara om man har makt. Maktlösa kan aldrig välja. De får bara finna sig.

Håll honom så länge du är vid medvetande. Sen släpper du honom väl.

Du och jag tillsammans inne i en tavla.

En riktigt fin dag...

Han dödade Hans!

Jag sköt dem. Jag var tvungen.

Jag kände inte nån av dem. Förutom Morten, lite grand.