Plan A

Tänk om jag sa till dig att din familj hade mördats.

Försök tänka dig det ett ögonblick.

Dina bröder, systrar-

föräldrar-

dina barn.

Alla mördade helt utan anledning.

Fråga nu dig själv:

Vad skulle du göra?

TYSKLAND 1945

Mamma, det står en farbror där ute.

Hämta din pappa. Spring nu!

Pappa, det står en farbror där ute.

En till tiggare? Har han tagit nåt i trädgården?

Max? Är det du?

Roligt att se dig igen.

Ruth och Benjamin...

Har de kommit tillbaka? Är de här?

Någon?

Varför avslöjade du oss?

Huset är mitt nu.

Vart tog de dem? Vart tog de dem?!

Bort från min mark.

Att kriget är slut betyder inte att vi inte får döda judar längre.

BASERAD PÅ EN SANN HISTORIA

Ger de döda dig ingen ro?

Men om du inte är ibland dem måste du ha gjort nåt gott i ditt liv.

Eller nåt väldigt, väldigt ont.

Alla döda. Allihop. Men inte jag. Inte Avraham.

Får jag berätta en hemlighet för dig?

Han är precis här. Döden!

Jag fångade Döden. Jag mötte honom i lägret en natt.

Han kom för att ta mig! Jag hörde honom andas i mitt öra.

Men han anade inte vem han hade att göra med.

Jag vände mig så fort jag kunde och fångade honom i den här säcken.

Man kan fortfarande höra honom andas i den.

Och nu...kan ingen döda mig!

Tyst!

Det här var vår synagoga.

Jag gifte mig här. Jag hade min sons bris här.

Vi måste ut ur detta jäkla land.

Jag har hört om ett flyktingläger med många judar vid Tarvisio.

Därifrån skickas de till Palestina. Israels land.

Om din familj fortfarande lever, så är det där de är.

Följ med mig.

Stanna, stanna! Nej, nej!

Kött.

-Avraham? -Nån grillar kött.

-Vänta! -Jag sa ju att jag inte kan dö.

Avraham! Vänta!

-Vänta! -De har mat.

Avraham!

Avraham!

Snälla.

Det är ingen fara.

Du är okej.

Vi är judiska brigaden i den brittiska armén. Ingen vill dig illa här. Lugn.

Max! Max!

Jag ska rädda dig!

Snart är vi i Tarvisio. Du kanske får veta nåt om din familj där.

-Tack, sir. -Michael.

Jag har befälet över dessa vildar. Och...den där pajasen där borta...?

Han har befälet över oss.

Vi är från Palestina. När britterna sände hit oss var kriget nästan slut.

Britterna tycker om sitt te och att sova.

När de väl sover kan vi göra vad vi vill mitt framför näsan på dem.

Vem gjorde det här? Vem gjorde det?

Galna judar.

Okej, killar, nu jobbar vi fort. Vi har inte hela dan på oss.

Farbror? Hördu. Jag ska hjälpa dig. Kom här. Sätt foten där.

Lyssna på mig, farbror. Flyktinglägret är där borta.

Snart är du hos dina bröder och systrar i Palestina och kan börja om.

Jag måste hitta min familj först. Min son och fru. Ruth och Benjamin.

Kan du hjälpa mig? Snälla.

De måste vara här. Fråga britterna. De kanske har en lista eller nåt.

Jag kan inte göra så mycket. Jag är ledsen.

Lycka till.

Max, de har sängar. Riktiga sängar! Titta! Där inne i tältet.

Det luktar mat! Det är helt otroligt!

Där hemma hörde vi rykten. Om dödslägren.

Vi trodde inte på det.

Vi borde ha gjort nåt. Vi borde ha hjälpt er.

Men vi gjorde ingenting.

Ta på dig skorna.

Du måste se det här.

Ni måste ge oss samtliga uppgifter.

Grader, adresser, datum, orter!

-Nånting? -Snälla, jag har inte gjort nåt fel.

Jag har aldrig dödat nån.

-Du var kontorist? Fyllde i papper? -Ja! Ja, bara kontorist.

Ge oss namnen som vi behöver. Grader, adresser, datum, orter.

-Nej! Ni dödar mig när ni har dem! -Solen går snart upp.

Han måste bekräfta våra källor.

Låt oss avsluta det här.

-Snälla! Visa nåd. Jag har barn! -Hur många?

-Vad? -Michael, kom igen.

Fråga honom om barnen. Prata med honom om hans familj.

Okej. Låt oss göra det tyst och stilla.

Gör som vi säger, så klarar du dig.

Ge oss bara uppgifterna vi behöver så träffar du snart din familj igen.

-Hur många barn har du? -Tre.

Men jag har inte settt dem på länge. Jag saknar dem så mycket.

-Vad heter de? -Franz, Heinrich, Lise.

Är hon yngst? Det är okej, titta på mig.

Du kommer klara dig.

Släpp loss honom.

Menash.

Bernhard, Peter?

Bernhard, Peter. SS-Sturmscharführer.

Han gömmer sig inte så långt härifrån. Två hus från stadskärnan.

-Paul Heller? -Paul Heller...

Det är hopp.

Om man ger nån minsta känsla av hopp så gör de vad som helst.

Överstelöjtnant Arnulf Karl begick självmord förra månaden.

-Det är allt jag vet. -Nåväl. - Menash?

Josef Krauss, vi finner dig skyldig till medverkan och delaktighet i mord-

på oskyldiga män, kvinnor och barn.

-Våra bröder och systrar. -Jag gjorde det ni bad om!

-Vi dömer dig härmed till döden. -Herrn? Ni lovade.

Jag gav er alla namn! Ni lovade!

Tack. Jag ville att du skulle se det innan du åkte.

-Vad gör ni med alla namn på listan? -Det finns ingen lista.

Max. En konvoj åker härifrån i morgon.

Jag ser till att du följer med den.

Var är de?

Bara säg det.

Mina grannar. De låste in oss i stadshuset i tre dagar.

Din Ruth var där med mig.

Efter de tre dagarna kom soldaterna och förde ut oss i skogen.

De tvingade oss att gräva.

När vi var klara ställde de upp oss längs diket.

När de fick slut på patroner använde de sina knivar.

När de var trötta begravde de oss bara levande.

Sista gången jag såg Ruth kramade hon Benjamin och skyddade honom.

Jag...jag lyckades på nåt vis fly in i skogen.

De sa till mig att nästa dag så rörde marken sig fortfarande.

Och några av dem levde fortfarande. Men efter en stund slutade det.

Jag är hemskt ledsen. Jag är hemskt ledsen.

Kom, herrn. Räck mig din hand.

Jobba fort nu.

Kom igen nu. Jobba fort.

Vad gör du? Kom!

-Jag kan inte. -Va?

Den här jorden är förbannad. Indränkt i vårt blod.

-Du måste härifrån, börja om på nytt. -Det kan jag inte.

Följ med mig. Snälla du.

Vänta.

Jag behöver den inte i Palestina. Öppnar du den tar den över din själ.

Håll den alltid stängd.

Så där ja.

Kom igen! Kom igen, sätt lite fart!

-Varför sitter du inte på flaket? -Listan. Jag måste vara med om det.

Lyssna på mig! Prata aldrig om det där igen.

-Vill du att vi alla ska fängslas? -Lyssna.

Jag känner dessa människor, namnen på listan. Jag vet hur de tänker.

-Jag kan hjälpa er. -Åk då. Vi behöver dig i Palestina.

Nej, jag vill ha min hämnd.

Jag förtjänar det. Michael, jag förtjänar det.

Allt du får se sker under radarn. Britterna får inte veta nånting.

Vi har bara två regler. 1: Vi verkar aldrig när barn och familj är med.

2: Vi ska alltid ha mer än en källa till uppgifterna om de misstänkta.

Vi är brittiska militärpoliser. Jag måste tyvärr be dig följa med.

Menash.

-Ett brännmärke. -Där SS-blodgruppstatueringen satt.

-Vilket sammanträffande. -Jävla jud...

Vi förklarar dig skyldig till att ha deltagit i mord på oskyldiga.

Vi dömer dig till döden.

Känner du igen den här mannen?

Han var block 11-chef i Majdanek.

Vaktchef i Dachau-lägret.

I januari -41 sköt du två judiska familjer som gömt sig på vinden.

-I våra bröder och systrars namn... -...dömer vi dig härmed till döden.

-Herr Greiser? -Det är ingen här. Kom. Vi går.

-På väg till Sydamerika som vännerna. -Vi måste ha två källor. Det tar tid.

-Kollade du i ladan? -Ja. Ingenting.

Så hängde de folk i lägret.

De lämnade dem hängande så här tills de föll isär.

Nån hann hit före oss.

"Nakam"...

Nån lämnade ett meddelande till oss.

Bruno Langendorf, tar du ansvar för dina handlingar?

Ingen är oskyldig. Inte jag. Inte ni.

Fortsätt gräva!

Cigarett?

Max, får jag fråga dig en sak?

Jag vill bara förstå.

Ni var så många i gettona, i lägren.

Och hur många vaktade er? 50? 100?

Ni var flera tusen. Varför gjorde ni inget?

Ni bara gick allihop i en lång rad in i döden.

Varför gjorde ni inte motstånd?

Ni såg dem ta era barn, er familj och ni bara...gjorde ingenting?

-Varför slog ni inte tillbaka? -Menash, sluta! Låt honom vara nu.

Det räcker.

Seså. Gör det.

-Nej, sluta. Nej, Max. Sluta nu! -Han gör det.

-Han sticker! -Spring åt höger! Där borta!

-Han är där! -Spring åt vänster!

Vart tog han vägen?

-Var är han? -Inget här.

Max!