Out Stealing Horses (Ut og stjæle hester)

Om du nån gång hade fått veta hur det gick för mig här i livet-

- så hade du fått veta att det gick bra.

Jag har haft tur.

UT OCH STJÄLA HÄSTAR

Jag har alltid längtat efter att vara ensam på en plats som denna.

Även när jag hade det som bäst.

Jag har bott i Sverige i 42 år. Nu bor jag här.

Om några veckor går världen in i ett nytt årtusende.

Det blir fest och fyrverkeri i bygden. Dit ska jag inte.

Jag ska vara ensam här. Dricka mig lagom full-

- och sova så tungt som det går utan att vara död.

Det ser jag fram emot.

Poker!

Poker!

Poker!

Poker!

- Poker! - Hallå?

Det är du som bor där nere i huset, va?

Jag har flyttat in här.

Svårt att sova när jycken är borta. Det är mycket varg i skogen.

Poker?

Sitt. Stanna där.

Visst du att border collien anses vara världens mest intelligenta hund?

Jo, det har jag hört.

Nu har han börjat ta över. Jag är lite rädd för det.

- Nej, det är ju aldrig bra. - Nej.

Jag har avlivat en hund förut och lovade då att aldrig göra det igen.

Men nu... nu vet jag inte längre.

Jaha? Vad var det för hund du tog livet av då?

Det var en schäfer. Den var inte min.

Det var min mor som såg den först.

Den sprang efter rådjurskid uppe i skogsbrynet

Jag hade sett den i många dar och kiden var livrädda, utmattade.

Till slut ringde mor länsman som sa: "Ja, du får bara ta och skjuta den."

"Det är ett fint jobb för dig, Lars", sa min mor.

Jag hade ju fan inte lust. Jag rörde aldrig den där bössan.

Men jag slapp inte undan. En dag kom rådjurskiden springande mot mig.

Och så kom schäfern. 30 meter bakom.

En stor best.

Jag var säker på att jag träffade, men hunden fortsatte.

Samma fart, samma riktning.

Då sköt jag igen. Då var han nån meter bort.

Då gled han med benen i luften ända fram till mina stövelspetsar.

Sen låg han där.

Med lama ben och stirrade på mig.

Jag böjde mig ner för att klappa honom, men då morrade han.

Och högg efter min hand.

Då sköt jag två skott till.

- Rakt genom huvudet. - Jaha, det var som fan.

Jag var bara 19 år.

Ja, det är ju länge sen nu, men... det där glömmer jag aldrig.

Men då förstår jag att du aldrig vill skjuta en hund igen.

Nej, vi får se.

Vi har ju aldrig hälsat ordentligt.

Trond Sander.

Lars Haug. Med G.

Poker! Gå bakom! Kom.

Tack för sällskapet!

Det var som fan.

Olav kan byta lampan och jag kan beställa nytt glas och spoiler.

- Du kan gå in i butiken så länge. - Tack.

- Du trivs fortfarande? - Ja, det gör jag.

Jag tycker om huset och tycker om att bo här.

Ja, det är väl inte helt enkelt att bli ensam, va?

Det är snart tre år sen hon gick bort. Tiden går.

38 års tvåsamhet slutade tvärt.

Det var jag som körde. Jag känner inte skuld.

Bara saknad.

- Olav tog rast. Vill du ha kaffe? - Ja, det vore gott.

Bara gå in.

- Tack, tack. - Ja...

Hur går det uppe hos dig?

Jag var upp om och såg på det två gånger själv. På visning.

Jag tänkte byta, men jag är väl bättre på att skruva än snickra.

Det är kanske tvärtom med dig?

Nej. Med mig är det nog varken eller.

Men jag har ju gott om tid.

Min far var praktiskt lagd. Jag lärde mig mycket av honom.

Fäder är bra.

Nej tack.

Min far var lärare. Han lärde mig att läsa böcker.

Det var väl i stort sett allt. I alla fall inte särskilt praktisk.

Men han var en bra karl.

När jag gör nåt praktiskt försöker jag föreställa mig hur far gjort det.

En man på 40 år med självförtroende.

Det var så du såg ut när jag var 15 år.

Och du försvann ur mitt liv.

Varför slår du inte brännässlorna, Trond?

Det gör ont.

Du bestämmer själv när det gör ont.

Jag var ju bara 15 år. Stadspojk.

På sommarlov med far som hade köpt torpet billigt.

Fler än en gång sa han inte kunde tänka med kvinnor i närheten.

Det var därför jag fick vara med. Men inte min syster eller mor.

Senare har jag tänkt att du kanske inte menade alla kvinnor.

Hej, Jon.

- Har du stått här länge? - Jag kom nu.

- Vi ska ut och stjäla hästar. - Ja, jag vet.

Hej, Jon.

- Vad är det med Jon? - Jag vet inte.

Jag borde förstått att det var nåt speciellt med Jon den morgonen.

Nåt i sättet som han rörde sig på.

Det enda jag la märke till var att han inte hade med bössan-

som han alltid gick och drog på.

Så ja. Kom igen. Så, så, så.

Så. Så.

Så. Så. Så ja.

Så ja.

Och hopp!

- Vart ska vi? - Jag ska visa dig nåt.

Titta.

Tänk att nåt så litet ska bli levande och flyga iväg.

I morse när du var ute med Jon...

Ja?

Vad höll ni på med då?

Vi skulle ut och stjäla hästar.

Vi skulle inte stjäla dem. Bara rida.

Hur var det med Jon?

Vill du höra vad de pratar om i butiken?

Dagen innan

Han hade varit på jakt som han brukade.

Så kom han på att hans mor var iväg och besökte bekanta.

Och hans far var i skogen.

Och han hade lovat att passa tvillingbröderna.

Odd? Lars?

Odd? Lars?

Odd! Lars!

Odd! Lars!

Lars!

Lars!

Jag måste hämta din mor. Så får du passa Lars så länge.

Det klarar du väl?

Hej, hej! Då var vi hemma igen.

Han hade inte berättat det.

Hela den långa vägen genom skogen, bara de två.

Men han hade inte sagt nånting till henne.

Var är Odd?

Så nu vet du det.

Beklagar.

Sannerligen, sannerligen säger jag eder:

Den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig-

- har evigt liv och kommer icke under någon dom-

- utan har övergått från döden till livet.

Fader vår... som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden.

Jag minns att jag tänkte på hur det var att mista livet så tidigt.

Jag visste att det inte kändes. Var man död så var man död.

Men i den pyttelilla sekunden strax innan...

Kände man det då? Att det var slut?

Ryssarna bombar mål i Tjetjeniens huvudstad Groznyj.

Tre dagar med ryska bombningar har skapat en flyktingström.

Nedräkning till möjligt kaos. Civilförsvarsmyndigheten...

Nu är jag plötsligt säker. Lars är Lars.

Lars som sköt sin bror.

Även om jag sist såg honom när han var en pojke på kanske tio år.

Det förändrar inget. Jag är säker på att han inte kände igen mig.

Jag pratar ju svenska nu också.

Fyra dagar hade gått sen begravningen.

Och jag hade inte sett Jon sedan då.

Varje gång han inte var där kände jag en våg av lättnad.

Då skämdes jag.

Och så försvann han ut ur mitt liv.

Jag såg honom aldrig igen.

Hon var allvarlig och lite svullen runt ögonen. Men inte förkrossad.

Hon var bara några år yngre än min egen mor.

Det lyste om henne. Som om jag såg henne för första gången.

Tack för att ni kom på begravningen.

Var det på grund av det som hade hänt?

Kunde nåt sånt få henne att bli självlysande?

Jag stirrade i marken och gick iväg.

Helvetes skugga.

Vi kanske bara ska ta lite åt gången? Lite nu och lite nästa år?

Det är jag som bestämmer när mitt timmer ska huggas.

Franz!

Franz!

Jag tar livet som det kommer. På rak arm.

Vill du ta en dusch?

Först!

Kom igen!

Ska du bara stå där?

Din far tar en risk. Hugga timret mitt i sommaren och inte i vinter.

Det är ju fullt av sav. Det kommer att sjunka.

Det är lågt vatten. Undrar om timret kommer fram till Sverige.

Men vill han göra det nu så vill han göra det nu.

Kom igen då!

Lugn, lugn.

Han hade förlorat en son.

Men jag minns inte om jag tyckte synd om honom.

Jag kände då för första gången ett stänk av bitterhet mot min far.

Och det kändes som att nu skulle ingenting bli som förut.

Det var ju själva fan.

Vad var det du sa?

Det var ju själva fan, sa jag.

Det som hände i dag...

Det var onödigt.

Jag borde ha stoppat det långt innan.

Så som vi höll på så måste det ju gå galet till slut.

Det var mitt fel.

Jag lägger mig snart jag också.