Catching Killers

När jag kom fram såg jag en grusväg in i skogen.

Jag visste bara att nånstans på den vägen

låg en kropp.

EN NETFLIX-SERIE

Det första jag lade märke till var lukten av förruttnelse.

Kroppen låg på mage, det var mycket blod.

Det var en vit man, omkring 50 år gammal.

När vi vände på kroppen såg vi en logga på ena fickan

och namnet "Troy" sytt ovanför den andra.

- Inget i högra framfickan? - Nej, den är tom.

Det stämde med en rapport om en saknad person

från några dagar tidigare, som bar namnet Troy Burress.

Hur kom han ut dit?

Hur hamnade kroppen där och varför var den där?

Vem hade gjort det?

När jag ser tillbaka på fallet,

anade vi inte hur stort och hemskt det skulle bli.

Troy Burress jobbade som lastbils- förare för ett korvföretag i Florida.

Han planerade att sluta eftersom han vantrivdes så.

Burress var skjuten i huvudet.

Jag var kriminalinspektör och handledare för grova brott.

Och jag rapporterade till intendent Binegar som ledde kriminalpolisen.

Jag är Steve Binegar.

Jag är 63 år gammal.

Jag brukar gå i träningskläder och Foppatofflor.

Min nya vardagsuniform sen jag gick i pension.

- Jag gillar också Foppatofflor. - Ja.

Jag tabbade mig där. Du får lov att…

Jag behöver en teleprompter.

Jag hade runt 50 personer som jobbade i min avdelning.

Det var ett bra jobb, särskilt som jag var 32 år.

Nån sa att jag var den yngsta intendenten

på länspolisen sen 1845, men det vet jag inte säkert.

- Hej! Hur har du det? - Jag mår fint.

Den bilden togs 1998, när jag blev sheriff.

Jag jobbade på länspolisen i åtta och ett halvt år, och på FBI i fyra år.

Jag har alltid graviterat mot jobb som jag kallar "day on, stay on",

där man alltid är tillgänglig.

Jag skulle äta middag med familjen när det ringde på sökaren.

En ny kropp hade hittats i Marion County.

Ett möjligt mord.

12 SEPTEMBER 1990

När jag kom dit såg jag kroppen vid sidan av trottoaren,

nästan ute i ogräset.

RIKTNING ÖSTERUT

Offret såg ut att ha blivit skjuten från olika vinklar.

Som om han hade snott runt för att fly när han blev skjuten.

Det kändes som raseri.

En stor ilska i brottets utförande.

Ärligt talat, när jag går upp hit till brottsplatsen efter 30 år,

så känns det sorgligt att nån miste sitt liv några meter ifrån oss.

Det sköljde över mig.

Det som slog mig var att det inte fanns en bil.

Det var samma sorts scenario som i det andra fallet.

Det var män i medelåldern som hade skjutits flera gånger.

Vi kunde se ett mönster.

Vi skickade inspektör Jarvis till obduktionen.

Sju skott.

Så nån hade dödat i stor vrede.

Han hette Charles Richard Humphreys.

Rättsläkaren sa att han hade blivit dödad med ett .22-kalibrigt vapen.

Troy Burress hade mördats med en .22:a.

Det var samma ammunition,

avfyrad från samma sorts vapen, båda gångerna.

Vi började inse att det kunde vara samma mördare.

Jag jobbade genom natten och hela nästa dag.

Charles Humphreys var en 56-årig före detta polischef från Alabama.

En man som var allt annat än naiv.

De dödade nån som älskade livet.

Och de tog den största delen i mitt liv.

Vi hade Troy Burress.

Och nu hade vi Humphreys.

Vi följde upp ledtrådarna, men vi hade inte många då.

Vi bestämde oss för att

titta på rapporterna över olösta mord i centrala Florida.

Vi upptäckte ett liknande fall i Citrus County, David Spears,

och ett i Pasco County av en okänd man.

Alla offer var medelålders vita män

som körde ensamma i centrala Florida.

I vart och ett av fallen användes .22-kalibriga vapen.

Sex månader innan David Spears död,

hade vi ett annat potentiellt offer i angränsande Volusia County.

Han hette Richard Mallory.

Egendom hade stulits från bilen:

En radarvarnare och en småbildskamera.

De andra offren blev också bestulna.

Vi märkte att förarsätet i bilarna hade dragits fram så långt det gick.

Men offren var mellan 1,78 och 1,95.

De skulle inte köra bil med sätet så långt framdraget.

Jag kom ihåg en händelse den fjärde juli i Marion County.

Vi hade hittat en bil nära Orange Springs

som tillhörde en saknad man som hette Peter Siems.

Bilen hade blivit skadad,

och förarsätet var framdraget, som i de andra fallen.

Vi hittade ingen kropp i det fallet

men två vittnen hade sett två kvinnor lämna bilen.

En var kort och väldigt kraftig.

Den andra var längre med blont, axellångt hår.

De stack bakom kyrkan i skogen.

Den långa blondinen hade ett ärr i pannan.

Och hon var blodig.

Vi lät en konstnär skapa fantombilder av kvinnorna.

Vi visste inte vad kopplingen var.

Stal de bilen? Det visste vi inte, men om vi hittade dem

skulle vi kunna få svar.

Vid det laget hade vi fem döda

och en saknad person inom loppet av fyra månader.

Insikten att det kunde gälla en seriemördare kändes enorm.

Vi hade inte utrett det förut.

Det var nu vi insåg att vi måste öka trycket på utredningen.

Vi kontaktade dussintals polismyndigheter.

Det blev tydligt att vi behövde samarbeta.

Vi visste att alla offer hade skjutits med en .22:a

med kopparmantlad hålspetsammunition.

Räfflingen från pipan, som gör att kulan snurrar,

såg likadan ut: vriden åt höger.

Det är nästan som ett fingeravtryck för kulan.

Samma vapen hade använts i alla de här morden.

Det är ett mindre vapen med mindre rekyl,

vilket betyder att en mindre, svagare person kan nyttja den.

Vi började luta åt misstanken

att det mycket väl kunde gälla en kvinna.

En kvinnlig seriemördare.

Det gick några veckor,

och vi hittade mr Humphreys bil.

Ett kvitto upptäcktes under förarsätet på bilen.

Det var från en rastplats i Wildwood, vid Interstate 75 och County Route 44.

Vi gick in och pratade med kassörskan.

Vi frågade om Charles Humphreys och visade ett foto av honom.

Hon kände inte igen honom eller mindes att han varit där.

Sen visade vi henne de två fantombilderna.

Hon sa: "Jag har sett dem. De köpte nåt och gick."

"Men tjejerna var lite jamsiga så jag lade märke till dem."

Det var en fenomenal ledtråd, för nu hade vi en koppling

till två kvinnor som var knutna till ett försvinnande,

och som kunde ha varit inblandade i Charles Richard Humphreys död.

Men vi hade fortfarande inga namn,

så vi fick försöka ta reda på vilka de var.

Vi den tidpunkten skedde ett nytt mord:

På Walter Gino Antonio.

KROPPEN HITTADES I DIXIE COUNTY 19 NOV 1990

Hans bil hittades.

Nummerplåtarna var borttagna och förarsätet framdraget.

Han dödades med samma slags vapen och ammunition.

Nu hade vi sex mordoffer och Peter Siems kunde vara ett sjunde.

Mördaren färdades i en cirkel runt oss

och dumpade kroppar och bilar vartefter.

Det var som en krutdurk.

Vi kunde inte låta det fortsätta. Vi måste göra mer.

Vi bestämde oss för att ge pressen fantombilderna.

Om inte annat så för att skydda allmänheten.

Men vi underskattade hur stort medieintresset skulle bli.

De frossade i det som pirayor.

Upplysningarna som vi har fått kommer från olika scenarier.

Det var det mest uppmärksammade som jag hade varit med om.

Det vet vi inte ännu.

Från första stund insåg de nyhetsvärdet.

Det kan vara första gången i brottets historia

som seriemorden har en kvinnlig prägel.

De huvudmisstänkta är två unga kvinnor.

De låtsas vara nödställda vid vägkanten

för att sedan bli männens död.

Vi vet inte hur de misstänkta kommer tillräckligt nära våra offer

för att…

…komma förbi den naturliga försiktigheten med främlingar.

Hon kanske erbjuder en sextjänst eller ber om hjälp med nåt.

Floridas förare stannar inte för nån,

i synnerhet inte kvinnliga liftare.

Det är otäckt…

…att veta att nån gör nåt sånt.

Jag får gråa hår av att bära vapen och vara orolig för att buras in.

Men jag blir hellre haffad med det än råkar på kvinnorna utan.

JAKT PÅ FLORIDAS SERIEMÖRDARE

Trycket sköt genom taket.

Det var otroligt.

När vi gick ut med bilderna gick telefonerna genast varma.

Vi fick in över 400 tips om vilka bilderna föreställde.

Fyra av de 400 förslagen gav oss goda upplysningar,

och de nämnde samma personer: Tyria Moore och hennes flickvän Lee.

De beskrev Tyria Moore som den korta, kraftiga individen.

Hennes vän Lee var den längre blondinen.

Det var fantastiskt att äntligen ha nåt konkret att gå på.

Nästa dag fick vi en ny ledtråd från en kriminalare i Port Orange.

Han hade fått ett tips från en hemlig källa om vilka de kunde vara.

Källan sa att de hade bott på Fairview Motel i Port Orange.

Utredarna åker till Fairview,

pratar med receptionisten och visar fantombilderna.

Hon tittar på dem och säger: "Jadå."

"De tjejerna bor ofta här."

"De vill alltid ha rum åtta."

Den långa blondinen som kallades Lee,

registrerade sig under namnet Cammie Marsh Greene.

Ett namn vi inte hört förut.

Hon bodde i Holly Hill utanför Daytona Beach.

Vi kollade upp det och hon var inblandad, hon hade inte bott på Fairview.

Nån hade använt namnet och antagit hennes identitet.

Sen hörde vi med pantbanker.

Vi visste att offren hade blivit bestulna

och vi ville ta reda på om nån med de namn som vi hade,

hade pantsatt några artiklar.