In Secret

Hennes mamma är död.

Du är hennes faster. Jag vet inte vad jag ska göra med henne.

Jag skickar mer varje månad.

Innan du ens hinner börja sakna mig-

- kommer jag seglandes och tar med dig tillbaka till Afrika.

Flickor i Afrika kanske inte bär skor...

...men det gör franska flickor.

Gör det tyst, Therese.

Din pappa kommer inte tillbaka.

Han kommer tillbaka.

Min bror har aldrig gjort det han har sagt att han ska göra.

Therese, din kusin behöver sin medicin.

Gud ger och han tar.

Han tog Camille-s goda hälsa, men han gav honom dig.

Du är hans skyddsängel.

Var tyst.

- Borde du vara utomhus? - Jag rymde.

Kyss mig, Camille.

Okej.

- Inte på det sättet. - Menar du såhär?

Nej.

Hur menar du då?

- Strunt samma. - Du har fått brev från Afrika.

Din pappas skepp sjönk vid Algeriets kust.

- Vad händer med mig nu? - Din pappa lämnade kvar lite pengar.

Vi kanske kan använda dem till vår nytta.

Åh, min son. Herregud.

Vad tänkte jag? Du borde vara inomhus, det är fuktigt här ute.

Jag mår bra. Du överreagerar.

Camille har något att berätta.

- Vi ska flytta till Paris. - Paris?

- Vilken smutsig stad. - Ja.

Jag har fått ett jobb av inspektör Michaud, en vän till mamma.

Jag kommer att jobba som kontorist på ett stort företag-

och ha ett eget litet skrivbord.

- Det låter härligt. - Jag förstår det inte alls.

Hur ska vita hand om dig om du är borta hela dagen?

Enligt läkaren borde jag anstränga mig och du skämmer bort mig.

Han är en läkare från landsbygden. Han vet knappast...

Du har alltid tagit hand om mig. Låt mig bestämma själv.

Jag måste ta kontroll över vår lilla familj.

Tja...

Jag har velat öppna en liten butik igen.

Där ser du.

Några spets-plagg kan hänga i fönstret och...

- Låt mig ta hand om allt. - Givetvis, mamma.

- Vi åker direkt efter bröllopet. - Vems bröllop ska vi gå på?

Ditt, kära du.

- Vem ska jag gifta mig med? - Camille, såklart.

Therese, vi vet inte ens vem din mamma var.

Oäktingar har det inte lätt.

Det är tur att du har Camille.

Han ser verkligen fram emot detta.

Och då blir du madame Raquin, precis som jag.

I faderns, i sonens och den helige andens namn.

Amen.

Kom hit nu, barn.

Ställ den där.

- "Jag har hittat en fin affär", sa du. - Jag såg den på dagen.

- "En fängslande arkad"? - Den var fängslande.

Therese, låt den unge mannen passera. Han har ett jobb att göra.

- Det är mindre än du sa. - Jag älskar det. Det är vårt nya hem.

- Det är mörkt. - Nu är du orättvis.

Det är sent. Det är fint när solen skiner in.

- Det är hemskt. - Var inte löjlig.

Jag kommer att vara upptagen hela dagen på kontoret-

ni två får muntra upp varandra.

- Ni kommer att ha massor av kunder. - Spännande, eller hur?

Till och med jag kan erkänna att det behöver rustas upp.

Vi hade inte hur mycket pengar som helst att spendera.

Men jag tror att vi kan göra huset fint.

Blommor på fönsterblecken och tapeter.

Och gardiner, såklart. Låt mig visa dig övervåningen.

Okej.

- Vi har mycket plats. - Okej.

- Vad gör du hela dagen? - Du vet vad jag gör.

Nej. det gör jag inte.

- Du går till kontoret. - Sedan kommer jag hem.

- Är du lycklig? - Inte på kontoret.

- Var är du lycklig? - På zoo.

På zoo?

När jag har räknat färdig, är skallen helt tom.

Det är skönt.

Jag låter mina fötter bestämma vart jag ska, sedan följer resten efter.

- Vill dina fötter gå till zoo? - Ja.

Jag vet inte varför, men fyra dagar av fem-

- står jag utanför en bur och tittar på björnarna.

Jag förstår.

Jag får känna marken skälva när de går runt.

Var är min bok? Jag måste ha glömt den på nedervåningen.

Jag är för trött för att läsa ikväll.

Du.

Jag kanske är en björn.

Men det är du inte.

Du är min lilla Therese.

- Vill du ha sockrat grapefrukt-skal? - Nej.

- Camille är aldrig såhär sen. - Mamma!

Äntligen. Jag kommer strax. Fuska inte.

Therese.

Var har du varit, Camille? Har du...?

Jag har med mig en present från ditt förflutna i Vernon.

Du minns inte honom.

- Gör jag det? - Det är Laurent.

Du måste komma ihåg Laurent.

Hans pappa ägde mejeriet bortom kyrkan.

- Herregud. Ja, lille Laurent. - Ja.

- Det var innan du flyttade in. - Det var längesedan.

När jag var liten, var en sommardag...

Börja inte prata om sommardagar, då dör vi av svält.

- Kan du mata den här oxen? - Ja, givetvis.

Lille Laurent. Du kan stanna, eller hur?

- Det gör jag gärna, tack. - Han jobbar också för företaget.

Herregud.

- Han vill säkert spela domino. - Perfekt.

Torsdagskvällar är alltid spännande här.

Det skämtas mycket, speciellt inspektör Michaud.

Och hans son, Olivier, är fantastisk. Kom, du måste träffa alla.

- Gärna. - Släck ljusen, Therese.

God kväll.

Välkommen, Laurent. Olivier.

- God kväll. - Min fru, Suzanne.

- Varsågod, min vän. - Angenämt, inspektören.

- Snyggt. - Bra spelat.

Kan du öppna ett fönster, Therese? Det luktar gas.

- Det är troligtvis jag. - Givetvis inte.

Jo. På grund av en utredning-

- jag inte kan berätta om, var jag tvungen att åka till bårhuset idag.

Det var varmt. Doften sätter sig i kläderna.

Jag klarar inte av lukten. Ursäkta mig.

- Therese. - Strunt samma. Hon kommer strax.

- Grapefrukt-skal? - Ja, tack.

När jag var en ung polis, som min son-

- åkte jag aldrig till bårhuset. Där gick gränsen.

Skicka mig gärna till tjuvar och kriminella, obeväpnad.

Jag har varit på bårhuset flera gånger.

- Varför det? På grund av ett vad? - Nej, med mina konstnärs-vänner.

- Du målade inte, eller hur? - Jo, tyvärr.

Medan min pappa gav mig pengar för att han trodde-

att jag tänkte bli advokat.

- Var du duktig? - Nej, men jag gillade livsstilen.

- Med "livsstil", menar du... - Han menade det han sa.

- Nu släpper vi det. - Men varför var du på bårhuset?

- Vi stod och målade av kropparna. - Fanns det inga varmare modeller?

- Bevisligen inte. - Varför slutade du att måla?

Min pappa kom till min studio en dag och min naken-modell öppnade dörren.

Min pappa blev så chockad att han klev bakåt-

och ramlade ner för trapporna.

- Blev han skadad? - Nej, men jag blev det.

Innan han nådde marken, var alla mina pengar borta.

Jag har inte pratat med honom sedan dess.

Var du inte beredd att svälta för konsten?

- Ser jag ut att svälta för min konst? - Nej, inte direkt.

Nej.

- Therese. - Jag öppnar fönstret.

- Vad står på? - Ingenting. Luften kommer.

- Kan du inte sätta dig? - Nej, jag har huvudvärk.

- Laurent kan ta illa upp. - Jag gillar inte honom.

Han luktar som ett djur. Jag känner det härifrån.

Du vann igen, Grivet.

Jag har försökt, men jag kan inte tänka mig det.

Vad?

Att stå där med en palett och en pensel...

- ...medan en kvinna klär av sig naken. - Kan du inte det?

- Therese! - Jag hade knappt vågat titta.

Det finns många saker att fästa blicken vid.

- Min hand hade darrat. - Therese!

- Borde du inte...? - Rör dig inte.

Förlåt.

En kund måste ha råkat gå in i butiken.

- Jag hade blivit hypnotiserad. - Modellen är också hypnotiserad.

Tittar du på hennes ansikte?

Och jag tittar på hennes kropp.

Jag försöker att höra vad kroppen säger.

- "Jag måste kissa"? - Kanske det.

Kroppen säger andra saker också.

"Älska mig", antar jag.

Min första modell var en vacker, rödhårig tjej.

Jag märkte snabbt att det var hennes naturliga hårfärg.

Det enda problemet var att denna vackra varelse var helt döv.

Jag kunde inte säga vad jag ville.

Jag fick forma henne som en skulptör-

bit för bit.

En eftermiddag ville jag att hon skulle sära mer på benen.

Jag tänkte flytta hennes knän med händerna, men jag var för klumpig.

Sedan rörde jag insidan av hennes lår-

med toppen av min pensel.

Där huden är len som grädde och varm.

Jag bara snuddade vid henne med kamel-hår.

- Gjorde hon som du ville? - Ja, det gjorde hon.

- Vad sa hennes kropp till dig? - "Rör vid mig igen med penseln."

- Ropade madame? - Ja, för fem minuter sedan.

Är den färdig?

- Det är en tavla, inte en stek. - Konst tar tid, mamma.

- Låt mig titta bara. - Nej.

Men jag kanske dör innan den är färdig.

Det tvivlar jag på. Alla vi lär dö innan du dör.

Vilken hemsk tanke.

Mamma, jag poserar.

Vad stilig du är.

- Kom nu, Therese. - Rör dig inte.