Seinfeld

Jag ringde i en telefonautomat häromdagen. Pratade för länge.

Lade på luren och gick därifrån... Har det hänt er?

Telefonen ringer. Det är telefon- bolaget. De vill ha mer pengar.

Det är härligt. Man har dem precis där man vill - för första gången.

Man står på gatan, de kan inte göra nåt. Jag låter det ringa en stund.

Låter henne svettas lite. Sen svarar jag: "Ja, hallå?"

"Jo då, jag har pengarna."

"Jag har pengarna här. Hör bara..."

"25 cent. Dem vill du bra gärna ha."

Nej, det behövs bara fler poliser.

Jag struntar i dem. Jag vill se sopgubbar!

Det är viktigare. Sopbilar, soptunnor och sopgubbar.

- Brott är olösligt. Inte renhållning. - De två yrkena borde kombineras.

Skapa yrket polislsopgubbe.

Jag ser alltid sysslolösa poliser. Ta en kvast!

Börja sopa! Sopa, sopa, sopa.

Fånga en brottsling, sopa lite till.

- Ställ upp i borgmästarvalet. - Ingen lyssnar.

- Var är nån? Jag svälter ihjäl. - Här är han.

- Har ni ett bord? - Hur många?

Kommer Tatiana?

Jag måste ringa och säga var vi är. Tur att hon alls vill träffa mig.

- Jaså, jag trodde att allt var bra. - Det var det. Det är... komplicerat.

Vad är det?

- Hur många? - Fyra. Seinfeld.

Fyra. Det tar 5-10 minuter.

- Vad vill ni göra? - Vi går, jag är hungrig.

- Stannar vi, så hinner vi till bion. - Jag ringer Tatiana. Telefonen...

Ursäkta, tar det lång tid?

- Lashbrook, fyra. - Var det elakt?

- Att Ijuga för din farbror? - Jag kan inte komma.

"Plan 9 from Outer Space", stor duk, enda visningen. Jag kan inget göra!

Det är en telefonautomat, man ska inte småprata!

- Ta menyer, så kan vi beställa fort. - Kan inte läsa meny nu. Måste sitta.

Han vet att jag väntar. Han vill bara inte titta.

- Allt ska vara på ett visst sätt. - Jag erbjöd dig kakor hos mig.

Hälsokakor. Jag avskyr de där små fruktosplankorna.

Som folk beter sig! Vad är det med mänskligheten? Vad är det för värld?

- Vad är det? - Hon där ser så bekant ut.

- Mörkt hår, randig blus. - Aldrig sett henne.

Jag känner igen henne. Det här kommer att göra mig galen.

- Förlåt. - Ursäkta.

Såg du? De får ett bord!

- De kanske var här förut. - Nej, det var de inte.

Ursäkta, ska du prata länge? Jag måste ringa.

Ta reda på vad det är.

Ursäkta... Kom inte de just? Jag tror att vi var före dem.

- Hur var namnet? - Seinfeld.

Nej, de var här förut. - Kekich, två.

Ser du hur glada folk blir när de äntligen får ett bord?

De känner sig unika för att de blir utvalda.

- Det är så att man mår illa! - Du är verkligen hungrig.

Hallå!

- Kan jag lita på dig om nåt händer? - Vad?

Om vi börjar slåss.

Ja, jag vill fajtas.

Jag måste ringa Tatiana.

Titta på hans kläder.

Allt matchar. Strumporna, skjortan...

Jag avskyr honom!

- Jag svimmar snart. - George...

- Vem är hon i randigt? - Jag vet inte.

Hon är så bekant!

Det är orättvist med kö. De borde gå efter vem som är hungrigast!

Jag skulle vilja ta mat från nåns tallrik.

Vet du vad - du får 50 dollar om du gör det.

- Vad menar du? - Du går till det bordet...

Tar en vårrulle. Säger ingenting.

Du äter upp den. Säger "tack så mycket"...

...torkar dig om munnen och går. Jag ger dig 50 dollar.

- Vad ska de göra? - De gör ingenting.

De får en historia att berätta resten av livet.

- Ger du mig 50 dollar? -50 dollar.

Det bordet med tre par.

Okej... Jag vill inte gå dit och göra det-

- och sen upptäcka nåt kryphåI, som att jag inte tog senap...

Nej, inga trick.

- Ska jag göra det? - För 50 dollar?

Jag skulle doppa ansiktet i soppan och blåsa.

Kör till.

Håll den. Jag ska göra det.

Det är sjukt, men jag får 50 dollar om jag äter upp en av era vårrullar.

- Ni får 25 om ni låter mig göra det. - Vad?

- Vad pratar hon om? - Vad sa hon?

Berätta vad hon sa. Vad sa hon?

- Vad hände? - Såg ni?

Jag erbjöd dem 25. De fattade ingenting!

- Telefonen är ledig. - Halleluja.

- Ursäkta, jag stod i kö. - Var då?

- Jag har stått här i 10 minuter! - Det går fort.

Jag menade att jag var här först.

Hade du varit det skulle du ha haft telefonen.

Vi lever i ett samhälle!

Vi ska bete oss civiliserat!

Bryr hon sig? Nej.

Visas nånsin den minsta medkänsla för en medmänniskas problem?

- Nej. Nej. Ett rungande nej! - Du...

- Förlåt att det tog sån tid. - Ingen fara.

Hur fastar folk? Brukade Gandhi bli så här vansinnig?

Jag ska titta på rätterna.

Gick min farbror på att jag har ont i magen, tror du?

Ja, det gjorde han väl.

- Vad hände med Tatiana? - Jag borde inte ens berätta...

Efter middagen i förra veckan bjöd hon med mig hem.

Det var ett litet ställe med ett litet badrum...

Det låg precis intill. Inte ens i en liten hall eller i en alkov.

Det fanns ingen... buffertzon.

Så... Vi började nojsa...

Det var första gången och vi tog det lugnt...

Då började jag känna av ett överhängande...

...tarmrelaterat krav...

...vars behov vida skulle överstiga allt i den sexuella sfären.

Jag visste att jag måste sluta. Samtidigt tänkte jag:

Även om jag på något sätt för ett ögonblick skulle kunna...

...dra mig ur våra förehavanden och ge efter för denna ohejdbara kraft...

...så vet jag att badrummet inte ger den avskildhet som behövs.

Det kan bara hända dig.

Så... jag slutade till slut och sa:

"Tatiana, missförstå inte det här, men det är nog bäst om jag går."

Det sa du... efteråt?

Nej. Medan.

- Och sen? - Jag klädde mig och hon stirrade.

Hon kämpade för att ta in denna unika vändning.

Hur skulle jag kunna mildra det? Än värre - jag hade inte tid!

Den enda tänkbara ursäkten hade varit att påstå att jag var Batman.

"Hemskt ledsen, jag såg just Ijussignalen."

Jag ringde i tre dar för att få träffas igen.

Nu väntar hon på mitt samtal, och hon där ringer!

Jag avskyr det här stället. Varför gick vi hit? Jag går aldrig hit igen.

Vem är den där kvinnan?

Minns du när du åt ute för första gången?

Det var så roligt, och man fick mat som man inte hade sett förut.

De serverade en, och det var ett smakrikt och spännande äventyr...