A Secret Love

Hallå?

-Terry? -Vad?

De ringer från dr Setloneys kontor.

-Ska jag också lyssna? -Ja.

Okej.

Hej, doktorn.

Min kusin, ja.

Det här är hennes kusin som pratar.

Darrningarna är ungefär som förut.

Nej, de är lite bättre nu.

-Okej. Då gör vi så. -Okej, Laura.

Tack för att du ringde.

-Tack. -Okej, hej då.

Hej då.

Jag har darrningar i högerarmen och det gör mig galen.

Vi har aldrig haft problem med hälsan förut.

Men nu plötsligt har vi det.

Vi har kommit till en punkt i livet då man måste ta ett beslut.

Nej, inte än.

Vi måste nog ge upp huset nu. Det är för mycket...

...jobb med det.

Vi har nått en ålder då vi nog måste sälja det.

Det blir en stor förändring.

Vart ska vi ta vägen? Jag vet inte.

Det är nåt vi måste komma överens om.

Nu är vi nog klara.

Vi ska till Edmonton.

Släkten har sagt att det finns fina ställen där

och undrat om vi vill flytta tillbaka dit.

Kylan norröver lockar inte direkt.

Det kvittar var vi hamnar.

Det blir bra om vi får vara tillsammans.

Faster Terry har alltid varit vår klippa, trots att hon har bott långt härifrån.

-Ja. -Du har varit min klippa sen du föddes.

Det är sant.

-Säg till om ni behöver hjälp med nåt. -Vi finns här.

Ni ska hitta ett bra ställe att bo på som passar er båda.

Vi ska försöka lösa det.

-Precis. -Ja.

Vi vet inte hur det blir än.

De har alltid funnits där.

Jag var 13 och du 11.

De har alltid varit faster Terry och faster Pat.

Faster Terry har alltid varit min fasta punkt och funnits där för mig.

Hon tog hand om mig i kaoset som omgav oss.

Faster Terry och jag har en underbar relation.

Hon är nästan som en mamma.

Vi har ett otroligt starkt band.

Jag älskar de andra barnen,

men Diana är speciell.

Hon är dottern jag aldrig fick.

Det var hon som gjorde skillnaden i mitt liv.

Hon var där när jag döptes och när jag tog min examen.

Hon lät mig studera vidare.

Hon lyssnade på mig när jag sa att jag ville bli lärare.

Jag skulle inte vara där jag är idag utan henne, så...

...det är tack vare henne.

Enbart henne.

Jag fick veta att de var ihop först för tre år sen.

Det kändes som om jag levde en lögn.

Jag sa till Pat att jag skulle berätta det nästa gång Diana hälsade på.

När hon kom blev jag väldigt nervös.

Jag såg att hon inte var sig lik och undrade vad det var.

Jag hörde Pat säga till Terry

att hon måste berätta före efterrätten.

Vi åt en god middag utan att jag sa nåt,

och jag blev allt mer nervös för att jag inte ville förlora henne.

Pat sa: "Nu måste du berätta det."

Jag bar in efterrätten

och sa: "Det är nåt jag måste berätta. Vi är homosexuella."

Hon skakade och brast i gråt.

Jag gick fram och kramade om henne och sa:

"Det kvittar."

Hon var underbar.

Jag sa: "Du kan åka hem och berätta för de andra om du vill.

Det kvittar. Det var dig jag ville berätta för."

Nu kan ni berätta era historier.

Den dagen var det som om ett tungt ok lyftes från mina axlar.

Hur länge har ni varit ihop? I 68 år?

-Sextiofem och ett halvt. -Sextiofem och ett halvt.

-Blev du chockad när jag berättade? -Nej, det hade aldrig slagit mig. Jag...

Terry var en stor förebild. Tanken slog mig aldrig.

-Det spelade ingen roll. -Nej.

-Jag älskar dem. -Det kvittade.

Jag ville inte ändra på nånting.

Jag växte upp med en homofobisk, otrogen suput...

Han lärde mig att det var nåt dåligt.

Hennes bror Tom, min pappa, sa:

"Att bli påsatt av en stor svart man skulle få fason på henne."

Han sa det jämt. Nykter, inte full.

Jag sa till Terry att han sagt att hon var lesbisk.

Hon såg på mig och sa: "Nej.

Det är dyrt att bo i USA. Vi är goda vänner som bor tillsammans."

Sen tänkte jag inte mer på det.

EN ORIGINALDOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

FÖR DU ÄR MIN LYCKA

FÖR VÅR KÄRLEK ÄR SANN

LYSANDE, INRE GLÄDJE

DET ÄR SÅDANA VÄNNER

SÅ MÅNGA LYCKLIGA ÖGONBLICK

Jag måste erkänna att jag blev chockad när jag fick veta.

Jag älskar faster Terry.

Jag blev bara besviken över att hon inte sa nåt tidigare.

Vi har alla gjort saker, men hur länge har vi levt en lögn?

I över 60 år.

Alltså...

Men nu när jag ser det här... Farmor Rosie dog 2001,

och Terrys och Pats namn står där.

Farmor Rosie anförtrodde sig åt mig.

Hon kallade dem flickorna.

De bodde tillsammans i Chicago, för att det var tryggare.

Hon trodde att Terry skulle träffa nån och gifta sig en dag.

Farmor hade ingen aning.

Det var tufft för mig att få veta, så jag tror inte att farmor hade förstått.

Mamma skulle inte ha förstått.

Hon hade nog sagt upp kontakten.

Pappa och jag pratade mycket.

Jag kom hem efter baseballsäsongen med en flaska sprit från USA,

och så festade vi lite, han och jag.

Vi hade många bra stunder.

Jag tror att han visste. Men han var en förstående man.

Jag älskade mamma, men hon var inte lika förstående.

Och pappa gillade Pat.

Han sa att det var bättre så än att jag hade en man som behandlade mig illa.

Jag vet inte. Jag gråter när jag tänker på pappa.

Han var en sån bra man.

Jag tycker att hennes make Jack borde begravts här.

Terry och Pat ska vara tillsammans.

Det ifrågasätter jag inte, men farfar borde vara här med Rosie,

för han ligger ensam.

Men jag förstår det nu. De har varit tillsammans i alla dessa år

och hållit det hemligt, men de borde gifta sig.

Man ska inte leva i synd.

Det blir en bra eftermiddag. Ni gillar nog stället.

Mer än det första?

Det vet jag inte.

Vi får se vad de har att erbjuda. Stödet är det viktiga.

Ni måste få stödet och omsorgen ni förtjänar.

-Ja. -Om nåt händer med den ena,

måste den andra få stöd.

Oavsett vad.

Tänk om jag blir 106 som farmor?

Då ska jag ta hand om dig. Lita på det.

Jag har inga känslor för Edmonton än...

...förutom för dig.

Det är skillnaden.

Faster Pat har funnits där. Hon har varit snäll mot mig.

Om du vill flytta...

Men jag vet inte om hon är snäll

för att hon känner att hon måste det för faster Terrys skull

eller om hon är snäll för att hon verkligen vill vara det.

Det är bara så det alltid har känts. Det känns inte genuint.

Det känns inte äkta. Det känns konstlat från båda sidor.

-Det blir ett helt nytt liv för er. -Hoppas bara att jag gillar det.

Pat släpper inte in mig. Hon accepterar inte att jag är där.

Det är som en tävling.

Bara en nyans, inte alls mycket.

Båda verkar spela ett spel.

Det blev dålig balans i livet.

Båda spelar för faster Terrys skull.

Det här är standardvarianten med ett sovrum och balkong.

Den är rymlig för en tvåa.

Ja, verkligen.

-Finns det plats för allt? -Inte riktigt.

Där har vi frisersalongen. Vi ska gå in här.

Vi har inga samkönade par här, men däremot en del anhöriga.

Inga boende ännu.

Skulle det accepteras här?

Det tror jag.

Jag vet inte om ni lade märke till det, men alla hälsar här.

Allt handlar om människorna, inte om någons läggning.

Okej.

För vi är ett par.

Det är underbart.

Vi har varit ett par i många, många år.

-Hur många? -Hur många år?

Sextiofem och ett halvt.

Ni var alltså pionjärer på er tid.

-Ja. -Precis. På 40-talet.

Jag tycker att det är underbart.

Vad finns det ledigt nu?

En tvåa. Det är allt.

-Jag vill inte ha den. -Det är kö.

Den är för liten.

-Vi måste sälja huset. -Ja.

Det kan ta ett tag.

-Hur ser marknaden ut? -Inte så bra.

Inte så bra.

Faster Pat sätter käppar i hjulet hela tiden.

Hon vill nog inte flytta hit

för här har faster Terry fler än henne i sitt liv.

Hon har aldrig behövt dela henne med nån annan.

Det är farmor Rosie.

Och där är Brian och Diana.

Vi har en bra släkt.

Vi finns där för varann,

men som jag ser det har Pat hållit Terry borta.

Här är morfar och Paul.

Vad fint.

Jag tror att Terry hade varit närmare oss om det inte vore för Pat.