The Terror

TERMINAL ISLAND SAN PEDRO, KALIFORNIEN 1919

När Yoshida-san visade mig det här fotot tänkte jag:

"Hur kan jag ha sån tur?"

Yuko... Du är bedårande.

Furuya-san... Det är en sak jag borde...

Det kan kännas otäckt först, men det blir snart spännande.

Det är ingen fara.

Vi är gifta nu.

Jag måste berätta en sak.

Jag...

Jag är ledsen. Jag tänkte skriva till dig.

Berätta före resan, men...

Men du lät bli. Du kom hit utan att säga nåt.

Du trodde att du kunde lura mig.

Vi kan säga till alla att det är ditt barn. Det blir ditt barn.

Vad tror du om mig? Tror du att jag är dum?!

Förlåt mig! De sa att "Hideo är en bra karl".

"Han är förstående och snäll."

Jag ber dig, förlåt mig!

Snälla!

Jag bad om en hustru.

Ingen hora!

Snälla, Hideo! Låt mig förklara!

- Det finns inget att förklara! - Snälla!

Du är besudlad, ett ruttet äpple. Vad skulle du själv göra?

Förlåt mig! Jag ber dig! Jag har ingen!

Hideo-san, snälla!

Snälla!

ETT ÅR SENARE

LOS ANGELES, KALIFORNIEN

Vänta lite.

Du gjorde det rätta, mitt barn.

Barn kan inte växa upp på gatan.

Ett ögonblicks svaghet, och så katastrofala följder.

Vad är en kvinna värd om hon inte kan uppfostra sitt eget barn?

Inte försörja det.

Mitt barn?

Är det nåt som bekymrar dig?

Nej. Jag funderar bara.

Ja.

Jag brukade också komma hit.

För att fundera.

På livet.

Jag brukade tänka att det måste vara fridfullt där under ytan.

Att alla sorger och bekymmer

skulle följa med tidvattnet ut i havet.

Men lita på en kvinna som har levt i många år.

Smärta måste inte sköljas bort. Den bleknar bort med tiden.

Nej, du missförstår mig.

Jag vilar bara på vägen hem.

God morgon, mitt barn.

Du har sovit riktigt bra.

Vad hände?

Jag minns att jag var under ytan...

Jag räddade dig från en olyckshändelse.

Jag minns inte hur jag kom hit.

Snart nog, med lite tur, kommer resten också att blekna bort.

Men du är trygg nu, mitt barn.

- Här. - Tack.

Ditt hem... Det känns som hemma i Japan.

Ja, jag har lagt många år på att bygga mitt lilla hem.

Ät nu. Du måste återhämta dig.

Då äter vi.

Förlåt. Jag var visst utsvulten.

Din ande hungrar efter återhämtning.

Är det där Yotsu Hanabishi?

Det är min släkts familjevapen.

Jaså? Vilket sammanträffande.

Kom. En läkande kropp behöver frisk luft.

- Vad... vackert. - Inte ett blad sitter snett.

Det är fantastiskt.

Jag visste att du skulle se skönheten.

Han har inte tagit nån paus alls idag.

Ja, han är arbetsam.

Har han varit här länge?

Så länge att jag inte minns.

Men kan det finnas en bättre trädgård att sköta?

När du hittade mig på bron...

Mitt barn! Jag bad dig att inte tänka på det.

Du sa också att du stod där själv en gång.

Du tänkte... på hemska saker.

Mer behövs inte sägas.

Jag ville bara...

...vara en mor...

...ta hand om... och älska...

Mitt barn!

Du var på väg att förstöra sanden.

Förlåt.

Du har blivit trött.

Nu vilar vi.

God morgon, mitt barn.

Du har sovit riktigt bra.

Är det nåt fel?

Nej, inte alls.

Så vackert hår. Som silke.

Är den gångbron ny?

Varför undrar du?

Den är inte riktigt färdig.

Hår som ditt kräver ordentlig omsorg.

Förlåt. Jag känner mig yr.

Vänta så ska du få en sak.

- Visst är den fin! - Den är alldeles för fin.

Struntprat.

Den passar perfekt.

- Den är din. - Du är allt för generös.

Hjälp mig!

Snälla!

Hjälp!

Hjälp mig!

Jag försökte varna dig, mitt barn.

Hjälp!

Här, mitt barn. Jag ska rädda dig.

God morgon, mitt barn.

Du har sovit riktigt bra.

Du är väl jättehungrig.

Var är jag?

Ta det lugnt. Ät din frukost.

Var är det för fördömt ställe?

Är det inte uppenbart? Det är paradiset.

Jag minns inte hur jag kom hit, hur jag kom upp ur vattnet.

Det är klart. Du har aldrig varit borta.

Men var inte rädd. Du är trygg nu.

Nej... Jag kan inte vara här! På en sån här plats...

- Jag är mamma! - Inte längre.

Vi har varandra nu.

- Nej... Nej! - Du är rädd.

Jag känner till den rädslan.

En omättlig hunger efter upprättelse.

Prästerna kallar det onnen.

Men jag kan hjälpa dig. Vi kan vara lyckliga här.

Nej! Jag är mamma! Jag måste tillbaka!

Du är död!

Allt är förlorat. Borta.

Mitt barn...

Jag känner till smärtan också.

Jag gör det.

Men den trubbas av med tiden.

Jag har gjort ett hemskt misstag.

Mitt fina barn...

Jag kan vara din mamma nu.

Nej. Du är en demon!

Otacksamma hora!

Du valde det här!

Du gick självmant till bron.

Jag varnade dig, men du struntade i det och slängde dig i vattnet.

Jag räddade dig från sanden.

Ska jag slänga tillbaka dig? Tillbaka i djupet!

Jag har väntat.

Jag har väntat så länge.

På dig.

På en alldeles egen.

Yotsu Hanabishi...

Min släkts familjevapen.

Vår släkt.

Nu förstår du.

Vi är från samma släkt.

Bara mitt eget blod kan komma hit.

Även så här långt efteråt.

Det här är vårt paradis.

I evighet.

Nu måste du äta, mitt barn.

Du behöver blir stark.

Det måste finnas en utväg... Det måste...

Det finns ingen utväg...

...mitt barn.

Vart skulle du ta vägen?

Nej. Du tar i för mycket.

Jag förstår.

Munkarna säger att för att bemästra kalligrafi

måste man låta bokstäverna flyta som andningen.

En perfekt kopia av Yotsu Hanabishi.

Ja. Jag blev ganska tagen av den.