The Freshman

- Titta där borta! Tyst! - Snälla Dwight, låt bli.

Är du inte klok? Är kepsen inte brandgul nog?

- Försvinn härifrån! - Jag har tillstånd att jaga här.

Har han tillstånd...

Försvinn!

Vi går.

Dwight Armstrong. Min styvfar med betoning på "styv".

Han är jurist, men ägnar sig mest åt Fisk-och naturvännerna.

En grupp däggdjursextremister.

Nästan alla medlemmar ser ut som Dwight.

Pappa dog i en mc-olycka när jag var sex år.

Två år senare träffade mamma den här typen. Det har inte varit så kul.

Dagens jakt hade ändå en viss tyngd.

Det var sista kvällen hemma.

Jag skulle börja på filmskola i New York.

Förstaårselev - det var jag det.

Avskedsmiddagen var en rolig tillställning.

Bara en massa varma känslor.

Dwight gav mig 600 dollar

och ett fast handslag.

- Var ligger tunnelbanan? - En trappa ner. Åt det hållet.

Förlåt.

Ingen fara. Han är helt borta. En skam för staden.

- Gick det bra? - Ja då.

Det såg rätt ruskigt ut. Ska jag hjälpa dig med väskorna?

Tack, jag klarar mig.

Du är inte dum du. Första regeln:

Låt ingen röra dina väskor om han inte är certifierad.

Nu råkar jag vara det, vilket är tur för dig.

Strunta i henne. "Vem är killen som pratar med mig", undrar du.

Victor Ray, direktör för Victor Rays bilar.

- Du ska till college, va? - New York University.

- Bra skola. - Vet du var tunnelbanan ligger?

- Ja, men du vill inte åka med den. - Det vill jag.

Där borta.

I New York finns tre socialgrupper.

De som tjänar en miljard om dagen och nuppar i Trump Tower.

De som bor på Time Square och käkar på trottoarerna.

Och såna som jag som är kittet i samhället.

- Försvinner vi är det kört. - Du menar rika mot fattiga.

Katastrofen närmar sig, det jäser.

Åk med mig. För 65 dollar får du luftkonditionering och lugn och ro.

- Jag har inte råd. - Du får det gamla priset. 50 dollar.

- Inte en chans. - Vad kan du betala?

- Vet inte. - Säg 40. Nästan välgörenhet.

- Omöjligt. 10 dollar klarar jag. - Tio dollar?

För att åka i en välbehållen Bonneville? Jag måste käka.

Jag har inte mer. Men jag kan gå eller ta bussen.

Kör till. Du får åka för 10 dollar. På ett villkor.

Nämn inte priset för nån. Kommer det ut är jag körd.

- Jag lovar. - Okej, kom med mig.

Jag står på en reserverad plats.

Se upp! Självmordsförsök, va?

- Det är större än jag trodde. - Så är det på Manhattan.

Missförstå mig inte, det finns bra grejer i Queens. Kliv ur.

Jag öppnar bakluckan inifrån. Glöm ingenting.

Du anar inte hur många nykomlingar...

Stanna!

Stanna, snälla!

Jag hade varit i New York i nitton minuter och var redan pank.

Börja. Rumskamraten kommer in.

Stig på. Var inte skraj, kom in du.

Jag har dig i det vi kallar halvbild. Väldigt filmiskt.

- Jag heter Clark Ke... - Lite förbryllad... Bra.

Det säljer. Du tänker inför kameran. Det tycker jag om. Jättebra.

- Jag zoomar. Skjortan är inte bra. - Har jag kommit rätt?

Tack! Det får räcka.

Kellogg? Steve Bushak.

Hej.

- Jag går väl till polisen. - Kojak är en påhittad figur.

- Blanda inte in polisen. - Så jag är bara ett offer.

I den här staden är alla offer.

Välkommen till New York.

Jag är djupt rörd.

- Jag förstår, men jag vill bara... - Man kan inte gå här

utan att ha Fleebers "Bildvinklar i film" och "Filmessäer i urval" av.

- Fleeber. - Jag köper gärna era böcker...

De är inte bara "mina" böcker, de är nödvändiga.

Sen finns det andra böcker du måste ha och det blir 700 dollar ungefär.

Avhandlingen ska heta "Hjulen rullar sakta: Form och funktion i "42nd Street"."

Det låter väldigt intressant. Att ta en musikal...

- Be om mer pengar hemifrån. - Min styvfar hjälper mig inte.

Rena Dickensromanen. Blåst av en gatubuse, elak styvfar.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag kan inte köpa böckerna just nu...

Jag är handledare, inte terapeut. Jag bryr mig bara om dina studier.

Uppriktigt sagt har början inte varit särskilt imponerande.

Jag är ledsen, men att vara nykomling...

Kellogg...

Ursäkta, jag måste gå.

Kellogg!

Hallå där!

Du där!

Vänta!

- Hejda honom! - Vänta!

Stanna! Jag vill ha pengarna och mina grejer.

Får jag min grejer annars ropar jag på polis! Lägg av, det räcker nu.

- Var är mina grejer? - Där uppe. Hjälper du mig med kärran?

- Du skojar. - Festen är över. Jag lurade dig

och nu har rättvisa skipats. Hjälp mig.

- Har du mina pengar? - Akta, det är blött på golvet.

- Ger du mig inte pengarna nu... - Det skulle jag hemskt gärna göra.

Emellertid närmar vi oss ett mycket känsligt ögonblick.

Tragiskt nog spelar jag.

Jag satte alltihop på en häst.

- Förlorade du mina pengar på en kuse? - Tveksamt om det var en häst.

- Herregud... - Det var en vettig satsning.

Jag hade en chans på fyra. Men vi torskade. Kläderna finns kvar.

- Jag går till polisen. - Varför säger du så?

Det här är ingenting för polisen.

Inte? Att stjäla är väl fortfarande olagligt här i staden?

- Det beror på omständigheterna. - Skitsnack.

- Om jag skaffar dig ett bra jobb, då? - Visst, det kan du säkert.

Jag menar allvar... Äh, glöm det förresten.

Vad är det?

Det vore oansvarigt... så mycket pengar.

- Vad är det för jobb? - Jag borde inte erbjuda dig det.

Men nu känner jag mig klämd mellan skuldkänslorna inför dig

och skyldigheterna mot familjen. Jag erbjuder dig ett jobb

som min systerson skulle ha. Utmärkt för en student.

Flexibla arbetstider och bra pröjs.

Min syster kommer att skjuta skallen av mig.

Ska jag stjäla bilar?

- Ska du vara cynisk... - Du snodde allt jag ägde.

Gör inget du inte vill. Jag erbjuder bara en möjlighet.

Vill du tjäna pengar

så dyk upp där klockan två i morgon.

120 Hester Street, Old World Social Club.

Det är för min farbror Carmine. En stor man. Han är släktens hjärna.

Ser man på. Stå inte där, kom in.

- Jag visste inte om det var här. - Jo då. New Yorks bästa kvarter.

Min farbror väntar på dig. Så ja.

- Där borta står han. - Din farbror?

Säg inget om mitt spel är du bussig. Jag åker bara på spö.

Jag frågade hur det var. "Tack, bra", sa han.

- Hej. - Det här är min vän Clark från Kansas.

Vermont.

"Det gläder mig mycket att få träffa dig", säger han.

Milda makter...

Jag vet vad du tänker. Väldigt likt. Han är äkta vara.

- De byggde filmen på honom. - Tillhör han maffian?

Nej, han gör affärer, importerar saker.

- Vilket nylle, va? - Otroligt.

- Det här är min farbror Carmine Sabatini. - Det här är Clark.

- Du sa aldrig ditt efternamn. - Kellogg.

Som flingorna. Som frukostflingorna.

- Er likhet med Gud... - Var så god och sitt.

Tack.

- En nöt? - Nej tack.

Inte för mig heller, tack.

- Har du druckit italienskt kaffe? - Nej.

- Vill du ha lite? - Varför inte.

Inget för mig, tack.

"Två espresso", säger han.

Det är väl inte Mussolini där på bilden?

Inte är det Tony Bennett.

Några av klubbens äldre medlemmar har, vad ska jag säga

- satt upp den av sentimentala skäl. - Sentimentala...?

- Gamla tider, du vet. - Gamla tider, sådana de nu var.

Som om du satte upp en bild på Beatles ungefär.

- De var före min tid. - Du förstår vad jag menar.

Visst. Den sitter inte där av politiska skäl.

- Inte är det politiskt inte. - Absolut inte.

Min brorson säger att du är från Kansas.

- Vermont. - Vermont är

som de flesta andra stater.

Det viktiga är att vi är amerikaner.

Eller hur?

- Bra, Lorenzo. - Det betyder tack.

Jag vet.

Riktigt italienskt kaffe. Det är inte som vanligt kaffe.

Det är starkt så jag tar lite socker.

Det mildrar...

Det mildrar en smula. Kanske lite till.

Drick det i ett svep.

Man får hår på bröstet av det.

Förklarade min brorson vad jobbet går ut på?

Det är bäst om du förklarar.

Det är inte svårt, men det måste göras rätt. Som allt annat.

Klockan ett i morgon står det en bil parkerad utanför klubben.

- En... - Vad var det nu? - En Sedan De Ville.

- En Cadillac. - Just det.

Den ska du köra till godsterminalen på JFK.

Hämta ett kolli adresserat till Larry London.

Kör det till Cherry Hill i New Jersey. Det är allt.

- Tar det hela dagen? - Högst tre timmar fram och tillbaka.

Det beror på hur trafiken flyter.

Det kan gå kvickt eller så fastnar man i nån tretimmarskö

med picken i handen.

Jag behöver nån som kan använda skallen

och som inte blir nervös vad som än händer. Förstår du?

- Ja. - Bra.

För denna tjänst får du 500 dollar.

- 500 dollar? - Fattar du varför syrran är skitsur?

- Upprörd. - Du gör en tusing i veckan.

- Tusen dollar i veckan? - Minst två resor i veckan.

Går det bra kan det bli mer.

Så mycket hade jag inte tänkt mig.

Jag vet inte...

- Vad vet du inte? - Vänta. Låt honom tänka.