Ailo's Journey

LILLA AILOS STORA ÄVENTYR

Världen är fascinerande.

Vi vet inte varför vi är här, men ändå...

Ändå måste vi stiga upp varje morgon, ge oss iväg -

och hitta vår plats bland alla andra.

Det finns dagar då man bara vill fortsätta sova.

Drömma för sig själv.

Men livet fortsätter och man måste kämpa vidare.

Det finns så mycket vi inte upplevt -

och som vi skulle vilja uppleva igen.

En öm smekning.

Eller ett bultande hjärta.

Det här är Ailos historia.

En berättelse om hur han föddes och växte upp.

Och hur han blev älskad.

April i Lapplands hjärta, i polcirkeln.

I tusentals år har vildrenarna lämnat fjällen efter midvinter -

och vandrat till de trygga dalarna -

där vajorna kalvar.

Här är Ailos mamma.

Ailo är fortfarande i hennes mage.

Hon känner att i dag kommer kalven till världen.

Vanligtvis kalvar vajorna först efter vandringen.

De vet att kalvar som föds i fjällen överlever sällan.

Är världen så upp och ner -

att vajorna inte längre vet när de ska kalva?

Ailos mamma kan inte vänta längre.

Hon måste lämna renhjorden och söka skydd undan rovdjuren.

Det här är Ailo.

I dessa trakter får barnen höra att till skillnad från människan -

måste en nyfödd kalv resa sig på fem minuter -

lära sig att gå på fem minuter -

och på bara fem minuter lära sig att springa och simma.

Det handlar om överlevnad mitt bland faror.

Ibland vet inte den nyblivna mamman hur man ska ta hand om kalven.

Är hon rädd att hon inte kan uppfostra lillen?

Eller skydda den?

Ibland måste man fatta svåra beslut.

Ailos mamma ställs inför det naturliga urvalet.

Ska jag rädda mig själv och gå till hjorden?

Eller ska jag vara en mamma och möta farorna med kalven?

Denna lilla varelse, dess lätta andetag, dess doft.

Mamman har fattat sitt beslut. Hon måste ta hand om den lille.

En vacker dag är den en ståtlig ren i de lappländska fjällen.

Under Ailos första morgon -

träffar han ett annat djur för första gången.

Ekorren tänker bara på en sak - mat.

Den är för kvick för nyfödda Ailo -

men den sporrar honom att resa sig.

Bara som några timmar gammal måste man lära sig använda alla ben.

När man inte är med i hjorden utsätts man för faror.

Din mamma skyddar dig nu, Ailo.

Hon fostrar dig till en stark och modig ren.

Till en riktig lappländsk prins.

I den vilda naturen finns grymma rovdjur.

Men vissa är mindre farliga.

Som den här hermelinen.

Det finns de som är lugnet själv.

Det glider rofyllt förbi som molnen.

Att se på dem lugnar sinnet.

Hermelinen har motsatt effekt.

Hermelinens favoritmat är fågelägg.

Den älskar dem.

Om Ailo vill bli en lugn ren är det bäst att han går sin egen väg.

Den där lämmeln, då?

Fjällugglan knyckte hermelinens mellanmål.

Ugglans favoritmat är lämlar.

Och även hermeliner.

Det är dags att lämna skogen.

Ailo och hans mamma måste vandra genom fjällen under öppen himmel.

Även den här kalven föddes för tidigt.

Den hade inte lika mycket tur som Ailo.

Hälften av kalvarna dör innan de fyllt ett år.

Ailo är bara tre dagar gammal.

Varje steg är en utmaning.

Särskilt när man går i mjuk snö med så här korta ben.

Och hjorden rör sig allt längre bort.

Det finns så klart värre saker än att pulsa i snöslask.

Att ta sig över en iskall strid ström är en av dem.

På fem minuter måste Ailo resa sig.

På fem minuter måste han lära sig gå.

Och på bara fem minuter måste han lära sig att springa och simma.

Resa sig på fem minuter. Gå på fem.

Simma på fem.

Nu måste han antingen gå eller stanna kvar och bli frusen.

Ailo är nära att kollapsa.

Men hans natur låter honom inte ge upp.

Ailo börjar förstå den vilda naturens ordning och faror.

Och hans hjärta slår starkare.

Är detta vad renlivet går ut på?

Korsa strömmar.

Bestiga fjäll efter fjäll utan vila. I en snötäckt ödemark.

Oförtrutet.

Ailos mamma känner till vägen väl. Det är renarnas väg.

Hennes hjord har färdats på den här vägen i hundratals år.

Framför Ailo öppnar sig ett nytt landskap - fjordarna.

De är som havets enorma armar -

som skär fjällandskapet till spetstyg.

Där borta skymtar vårbetet.

Men hjorden, då? Den borde vara här. I botten av dalen.

De klarade det!

Ailo är knappt fem dagar gammal.

Ändå har han lärt sig mycket vid sin mammas sida.

Ihärdighet, mod, självsäkerhet.

Nu har han en hjord. En egen familj.

En familj...

Är hela familjen här?

Nåt fattas.

Kalvarna, förstås.

När Ailo vandrade i fjällen föddes tiotals kalvar här.

Han har fått nya kusiner i alla färger.

De känner inte varandra än, men när vandringen börjar -

kommer de att vara en enda stor familj.

De kommer att kämpa mot kyla, strömmar och snöstormar tillsammans.

Och rovdjur.

En varg har hittat hjorden.

Men den anfaller inte.

Åtminstone inte i dag.

Vargar jagar inte ensamma.

Den kommer att återvända - med sin flock.

Det är tre dagar sen Ailo nådde hjorden.

I dag börjar vandringen mot ett nytt levnadsområde.

Renar jagar inte. De vandrar.

Det har de alltid gjort.

De är Nordens uråldriga vandrare.

Våren kommer. Allt smälter i ett ögonblick.

Vilket passar ekorren.

Den har väntat länge på det här.

Men väntan känns oändlig.

Den första varma vårnatten sveper sig runt Ailo.

Varelsen som närmar sig hjorden blir aldrig mätt.

Den glufsar i sig bara mer och mer.

Tusentals hektar skog.

Maskinerna röjer sina egna vägar för att nå djupare in i skogen.

Vägarna förenar oss människor, men renarna ser dem som murar.

Ett hinder som stör deras uråldriga vandring.

Renarna har vandrat på samma stigar i alla tider.

De har lärt sig rutten av tidigare generationer.

En dag kommer även Ailo att känna till den.

Bara de gamla rutterna inte försvinner.

Det har gått flera veckor.

Ailo är en modig äventyrare. Han vill se och uppleva allt.

Mammas och hjordens närvaro får honom att känna sig oövervinnelig.

Illrarna känner likadant.

De här två ser faktiskt oövervinneliga ut!

Se upp, Ailo. Vargen är inte ensam längre.

Nu har den också en flock.

Två små valpar.

Innan jakten måste flockledaren träna sina småttingar.

Först lär de sig att respektera reglerna och flockledaren.

Man går aldrig någonstans ensam.

Ailo måste vara försiktig -

när valparna börjar jaga på riktigt.

Det lönar sig inte att ströva omkring i närheten av dem.

Den lilla fjällräven hade varit intresserad av nyfödda Ailo.

Men nu är renen för stor.

Den måste hitta nåt annat att äta.

Till exempel en lämmel -

Nordens köttbulle.

Den är ett lätt byte.

Eller den borde vara det.

Och lustigkurren retas där uppe.

Fjällräven hör inte hemma i skogen utan i fjällen.

Den måste vandra i ödemarkerna för att hitta sig en livspartner.

Lätt är det inte. Det finns bara några hundra fjällrävar kvar.

Hans dröm är att bilda familj i fjällen -

där den eviga snön härskar.

Det är äntligen sommar i Lappland.

Här hinner man knappt säga "sommar" innan den är över.

Ailo har vuxit.

Pälsen har blivit mörkare och hornen har börjat växa.

En dag kommer han att vara som den här sarven. Stor och majestätisk.

Då kommer de små att se på honom med rädsla och beundran.

Men för vissa fiender spelar storlek ingen roll.

Hör du det där ljudet?

Hör du de där molnen av små djävlar?

De anfaller från alla håll och driver en till vansinne.

En gång sprang en stor ren ut i vattnet för att slippa dem.

Men myggen gav inte upp. Renen vadade allt djupare.

Ända upp till halsen, upp till öronen...

Den kom aldrig tillbaka.

Renarna flyr undan myggsäsongen, som kallas "räkkä", till fjällen.

Myggen trivs inte i de blåsiga fjällen.

Fjällräven älskar ödemarkens vidsträckthet, kyla och vind.

Den har bytt om till sommarpäls och letar fortfarande efter en partner.

Ser man på.

Är det..?

Det är väl inte..?

Wow... Vilken skönhet!

Å nej...

Ett bakslag.

Makens plats är redan tagen.

Pappan är inte långt borta.

Han jagar säkert mat till sin kull.

Fjällrävar lever med samma partner livet ut.

Renarnas situation är annorlunda.

September. Här exploderar naturen i färg om hösten.

Allt flammar upp i färg.

Det är som naturens festliga avsked -

innan den går in i en svartvit tunnel - polarnatten.