Coral Reef: Magic of the Indo-Pacific (Korallenriff: Magie des Indopazifiks)

DEN FANTASTISKA VÄRLDEN I DE ASIATISKA HAVEN

Omringad av några av världens vackraste öar

ligger koralltriangeln i Stilla havet.

Mellan Filippinerna, Nya Guinea och Indonesien

finns en förunderlig och fantastisk undervattensvärld.

I det klara vattnet lyser fiskar och koraller i olika färg

med gemensam kraft.

Längs kusten och på grunt vatten brer ett enormt landskap ut sig

uppbyggt bit för bit av små varelser under miljontals år.

Imponerande.

De uråldriga formationerna når ner till havsbotten.

Varje kubikmeter av korallrev

är hem åt otaliga arter av djur och växter.

Här fann evolutionen en unik plats

där stora, små, farliga och besynnerliga djur

även lever i dag.

De är utbredda inte bara i koralltriangeln,

men även i många andra delar av världen.

Nästan ingen annanstans kan man beundras över det man kan se här.

Alla arter lever i perfekt harmoni med varandra.

Det som förr var en torftig sandbotten

är i dag symbol för variation och naturens överflöd.

Så följ med på en resa i korallernas universum.

Korallernas magiska värld består av hundratusentals djur.

En sån stor mångfald i naturen finns bara på få ställen i världen.

Stora barriärrevet vid Australiens kust är nog det mest kända korallrevet.

Men i vattnen mellan Indonesien, Filippinerna och Nya Guinea

brer koralltriangeln ut sig med den största marina mångfalden.

5,7 miljoner kvadratkilometer täcks av det här havsparadiset.

Det är hemvist för 3/4 av alla korallarter.

I Karibiska havet finns inte ens tio procent av alla koraller.

Den mångfalden gör koralltriangeln till ett otroligt undervattenslandskap.

Vattnen utanför kusten är inte bara omgärdade av gigantiska formationer,

men även bebodda av flera tusen havsdjur.

De varma vattnen här är den perfekta miljön

för små och stora, köttätande och fredliga fiskar.

Även andra havsdjur bor i koralltäckta skrevor,

åtskilliga hålor och utskjutande tång.

Om arterna är okända, blir mångfalden ännu mindre.

Över 2 000 olika arter av korallfisk lever i triangelns färgstarka rev.

Hawaii, känt som ett naturparadis med stor artrikedom,

har inte ens 500 arter.

Stilla havets unika miljö har inte bara dragit till sig mycket vanlig fisk,

men även presenterat helt nya arter.

Deras vetenskapliga namn och endemiska art

förgyller revet och gör det unikt.

Vägen till att revet blev vad det är i dag har varit lång och mödosam.

Ursprunget till den färgrika undervattensvärlden

döljer sig djupt i geologins historia.

Koralltriangeln gränsar till världens mest aktiva vulkanområde,

eldringen i Stilla havet.

Den enorma vulkankedjan med sina skorstenar och kratrar

sträcker sig från Sydamerika till Alaska och därifrån till Japan och Nya Zeeland.

Men bara ett fåtal av dessa vulkaner står på fast mark.

Merparten finns på havsbotten.

Det är här de tektoniska plattorna glider in under varandra

och smälter samman med jordmanteln.

Det konstanta utflödet av mineraler och annat under miljontals år

har skapat de tusentals öarna längs eldringen.

Nära koralltriangeln bildades ett flertal öar efter utbrotten

genom långsam pålagring av vulkanklippan.

I det grunda vattnet runt öarna kunde korallerna,

med sin skönhet och mångfald av fiskarter, bosätta sig i området.

Koralltriangelns skönhet är oomtvistad

och beror på de perfekta förhållandena för havsdjur av alla slag.

De utgör basen för omkring 120 miljoner människor

som lever av fiske och andra tillgångar på angränsande öar.

En av de mest kända invånarna i korallrevet är anemonfisken.

Anemonfisk är en specifik underart,

men bara ett fåtal av de många arterna kallas clownfisk.

Trots det blev anemonfisken känd som clownfisken av nästan alla,

inte minst på grund av den lilla animerade clownfiskpappan

som söker efter sin son.

Den lever nästan hela sitt liv i och runt en anemon.

Havsanemonens tentakler ger den lilla krabaten

ett välkommet skydd mot rovdjur och jägare.

I gengäld tränger den modiga fisken bort andre gynnare,

såsom fjärilsfiskar och filfiskar, som gillar smaken av havsanemon.

Många tror att havsanemoner är växter, men de är djur.

De kan till och med förflytta sig. Det är dock mödosamt för djuret

som är djupt förankrat och fångar mat i vattnet med tentaklerna.

Mestadels befinner sig stimmen av anemonfisk

mitt i det färgrika korallrevet.

Vad gäller undervattensströmmar utgör revets varierade landskap

ett naturligt skydd mot naturens krafter.

Då anemonfisken simmar dåligt är säkerhet nåt den värderar högt.

Nästa invånare som slingrar sig över sluttningar och korallängar

är inte lika säregen som den skygga anemonfisken.

Att tillbringa merparten av sitt liv i en anemon

skulle aldrig falla en anthiinae in.

De bildar några av de största stimmen i korallreven i hela välden.

Hundratals, kanske tusentals, av dessa djur slår sig ihop

för att jaga plankton, de flesta småfiskars föda.

De enorma stimmen ger omedelbart revet en orangeröd färg

och består av många mindre grupper.

De få hannarna leder stimmen, men merparten är ändå honor.

Det beror på att alla anthiinae föds som honor.

Det är stora skillnader mellan könen vad gäller storlek och teckning.

Vetenskapen kallar det könsdimorfism,

men våra ögon uppfattar bara de unga honornas orangeröda färg i stimmet,

så vi kan inte urskilja könsdimorfismen.

Honorna stannar i haremet tills hanarna dör.

Sen blir den starkaste honan till en hane på bara några dagar

och påtar sig ledarskapet för haremet.

Könsskifte är inte ovanligt för korallområden.

Det har hjälpt många arter att överleva evolutionen.

Nästan outtröttligt simmar stimmen genom revets varierade landskap.

De monumentala formationer har vakat över havet genom tiderna.

Som en del av havsbotten verkar revet vara en del av jorden sen dess skapelse.

Men som andra djur var korallen väldigt liten i begynnelsen.

Grundpelaren i det enorma korallrevet är ett enda polypdjur,

det lilla nässeldjuret.

Tillsammans med små alger ingår de i en symbios.

Medan polypdjuren ger algerna,

de så kallade zooxantheller, en säker livsmiljö

förser algerna polypdjuren med energi med hjälp av fotosyntes.

När algen påbörjar fotosyntesen ombildas koldioxid till glukos.

Resultatet är användbar energi som utgör revens livsuppehälle.

Men särskilt på natten söker korallerna andra födoämnen.

Mikroskopiskt plankton fångas av korallernas korta tentakler

och fungerar också som energikälla.

Men korallernas förmåga att utvinna kalk ur havsvattnet

är viktigare för uppbyggnaden av ett så stort rev än att fånga plankton.

Aragonit fälls ut i botten av korallerna

och utvidgar korallernas skelett lite i taget.

Stenfisken uppskattar de nya möjligheterna att ligga på lur.

Stenfiskar är en liten underart av strålfeniga fiskar.

Ansiktet domineras av en bred och flat mun.

Huden är oregelbunden och mångfärgad.

På revets sluttningar samlas dessa jägare

och avsöker omgivningen för möjlig föda.

Vad gäller simning kan de inte hävda sig mot sina bytesdjur,

därför kamouflerar de sig efter sin omgivning.

Som namnet antyder liknar stenfiskar i hög grad stenar eller klippblock,

och de gillar att förklä sig till stenar.

På grund av revets bottennära och ojämna struktur

hittar stenfisken många gömställen.

Dessa fiskar kan vara farliga för människor.

Deras taggar innehåller ett mycket smärtsamt gift.

Men eftersom dessa jägare simmar dåligt, sker det sällan olyckor.

Till skillnad från sin klumpiga släkting rör sig drakfisken graciöst

genom korallvärlden.

Med sina lätta, fjäderlika bröstfenor ser den både elegant och hotfull ut.

Drakfiskens många strimmor och taggar är inte bara prydnader.

De suddar ut dess konturer

och fungerar som en sorts kamouflagedräkt.

Den är en av revets farligaste jägare.

I likhet med stenfisken är drakfisken känd för sitt gift.

Fenorna utöver hela drakfiskens kropp innehåller gift.

Det är extremt smärtsamt, men inte livsfarligt för människor.

Men drakfisken använder inte sitt gift för jakt.

Den döljer sitt gift ifall andra rovdjur såsom muränan skulle angripa.

Om drakfisken måste försvara sig,

riktar den sina giftiga fenor mot fienden.

I de flesta fall driver den tillbaka motståndaren.

De späda fenorna är inte bara för syns skull.

De är avgörande för överlevnad.

Inte alla drakfiskens släktingar har lika späda fenor

eller samma eleganta ryggfena.

Drakfiskens breda fenor liknar vajande flaggor

när den glider genom rev och landskap.

Den är inaktiv merparten av dagen

och håller sig undan andra invånare i korallhavet.

Kroppen är inte gjord för hög fart. Den utnyttjar mörkret

för att närma sig sina byten.

Men det lever ännu mer exotiska djur i mörkret

i korallrevets djupa avkrokar.

Sargassoulken är inte en av de mest eleganta eller vackra gelikar.

Framför den gröna och grumliga bakgrunden försvinner den.

Likt en överviktig variant av den landlevande kameleonten.

Men det finns andra varelser som föredrar ljusare färger.

Sargassoulken är en sällsynt gäst i revet.

Den föredrar havsbotten på ett par hundra meters djup.

Men när den är där uppför den sig som pegasusfisken och drakfisken.

De ligger ner och kamouflerar sig. Ibland fungerar det, ibland inte.

Mörka individer har naturligtvis en fördel vad gäller kamouflage.

Men det stora självförtroendet påverkas även av deras ytterst effektiva gift.

Fruktar man inte rovdjur behöver man inte så mycket skydd.

Vad är det nu som susar in i bild?

En mantisräka.

Mantisräkan är en av havets mest förbluffande skapelser.

Den är knappt en halv meter lång,

men dess förmågor kan göra den värsta skurk grön av avund.

De teleskopiska ögonen i konstant rörelse

kan mycket väl vara dess mest iögonfallande drag.

Den nästan totala panoramavyn förstärks

av en de bästa färguppfattningarna i djurriket.

Till skillnad från människan som bara kan skilja på tre grundfärger,

som sen hjärnan tolkar utifrån dessa tre,

kan mantisräkan se sexton olika grundfärger.

Det dagliga arbetet består av jakt.

Med sin utvecklade färgkänsla har mantisräkan en extra fördel.

När den jagar sitt byte är den en av de mest kreativa rovdjuren.

Klorna är dödliga vapen.

När den får syn på sitt byte drar den bak klorna

och slår ihop dem blixtsnabbt.

Det skapar en tryckvåg som lamslår bytet

och gör det genast medvetslöst.

Men den riktiga faran kommer efteråt.

Klornas koncentrerade energi bildar små kavitationsbubblor i vattnet