The Last Scout

År 2065 förstördes vår värld av krig.

Vi sökte desperat efter ett nytt hem bland stjärnorna.

Och när vi trodde att vi hade hittat ett, insåg vi att vi inte var ensamma.

Vi har det viktigaste av uppdrag. Vi får inte misslyckas.

Vi är de sista.

"Varför?" hör jag er fråga.

Livet. Viljan att överleva finns i varje levande varelses arvsmassa.

Att härda ut, att utvecklas, till varje pris.

I miljarder år var Jorden många vackra och fantastiska varelsers hem.

De levde alla i harmoni med sin omgivning.

Däribland, naturligtvis, människan -som sägs styra sitt eget öde.

Den dominanta arten som över miljoner år av evolution-

stöpte om sin omgivning efter behov.

Ända tills för sju år sedan, år 2065.

Det var året då vår vackra planet tyvärr förstördes i ett atomkrig-

som inte varade mer än 67 minuter.

Bomberna föll så fort att ingen hann ta farväl, be, eller ringa dem de höll av.

Världens befolkning visste knappt att ett krig hade börjat.

Men på ett kort ögonblick var vår värld försvunnen.

De få människor som överlevde flydde i spaningsfarkoster-

-till alla hörn av galaxen, i jakt på en ny planet att bo på.

Jag är ombord på en av dessa farkoster. Vi kan mycket väl vara den sista.

När vi fick signalen från Pegasus ställde vi om kurs-

-och åkte mot det som skulle bli vårt nya hem.

Pegasus offrade sig för att mänskligheten skulle kunna börja om-

och skapa en framtid.

I vetskapen om att vi inte är de sista.

-Jag lossar sista skruven nu. -Se till att hålla i den.

-Lugn, jag har stadiga händer. -Jag vill inte förlora nån i onödan.

Det är gott om lösa skruvar här.

Menar du att vissa besättningsmedlemmar är mentalt instabila?

Eller förtalar du mitt skepps stadighet?

Ditt skepp? Håll käften, hon är min.

Såja. Vem som helt kan rikta henne rätt och trycka på startknappen.

Men det krävs ett geni, och jag är ett geni-

-för att hålla ihop och igång henne. Alltså är hon min.

Ursäkta, mina damer, men det här fartyget är mitt.

-Kapten... -Vems skepp är det?

-Jons skepp. -Duktiga flickor. Hur lång tid kvar?

-Jag installerar ventilen just nu. -Bra. Jag vill starta inom en timme.

Ett partikelmoln är på väg, och träffar det oss får vi byta mer än en ventil.

Uppfattat, sir. Jag jobbar så fort det går.

-Var var vi? -Ska bara se om han lyssnar.-Kapten?

Just det. Det är mitt skepp, eftersom jag ser till att det håller ihop-

-varje gång en viss Mike flyger för nära en stjärna, genom ett asteroidbälte-

-eller in i ett svart hål, eller vad du nu gör när du får kommandot,

Det är ju inte du som lagar henne just nu.

Att delegera ingår i mitt jobb, och det är ingen bra idé att riskera mitt liv-

med en uppgift som en sjuåring klarar.

-Skicka Lila nästa gång. -Hon är för liten för dräkten.

Dessutom ska vi bara skicka ut dem som vi kan avvara.

Och utan mig kan vi inte flyga alls.

Jag hade för mig att kaptenen och andrepiloten också klarar det.

Ingen flyger som jag. Jag gör det till en konst.

Nu är jag redo att installera ventilen, komma in och klappa till dig.

Det motiverar mig, minsann. Se till att hörnen och skårorna matchar-

-så att du vet att du inte installerar den bak och fram.

Läser du ur manualen? Du var ju ett geni.

Skruva in skruven, stäng panelen och kom in.

-Sen kan jag göra ett trycktest. -Vänta tills jag kommit härifrån.

Lugn, inget kommer att explodera och skjuta ut dig i rymden.

Så länge du har gjort rätt, vill säga.

Varning: trycket måste sänkas i heliumbehållarna.

-Fan. -Mike?

-Jag tappade en skruv. -Använd en av reserverna.

-Har du många kvar? -Efter sju år? Fråga inte ens.

Okej. Jag beklagar.

-Vad blir det till middag? -Din favoriträtt.

Biff, potatissallad och lökringar? Vilken tur jag har.

Edward satsar allt. Vi är ju alla tacksamma efter gårdagens festmåltid.

Luckan är stängd. Återvänder till luftslussen.

Mike anropar kommandobryggan. Jane, jag har gjort Petes jobb åt honom.

-Jag är på väg in igen. -Uppfattat. Kursen redan inlagd.

Mike är ombord och luftslussen är stängd.

Motorstart. Bra jobbat, grabbar.

Medan Pegasus flyger genom rymden så flyger en ubåt genom vatten.

-Har du en ubåt? -Jag? Nej.

Men jag har lagat ett par stycken.

Vad finns det mer i havet?

I havet? Det finns massor med saker i havet.

Har jag berättat om korallrev? Inte? Oj.

Ett korallrev är som en enorm, vacker undervattensträdgård.

Miljoner färger, och det sträcker ut sig hur långt som helst.

Och man kan utforska det med alla fiskarna.

När vi såg "Hajen" sa du att den handlade om havet.

Jo, det stämmer faktiskt. Men jag har...

Men jag har en känsla av att Hayley inte gillar att jag låter dig se "Hajen".

Kan vi ha det som en hemlis?

Ja, det kan vi, men bara för att du är min favoritperson ombord.

Uppfattat? Ska inte du vara i skolan? Är du säker?

Hayley, det är dags för Lilas lektioner. Hon är med Pete i maskinrummet.

Säg till om du vill att jag påminner henne.

Jag tyckte att din senaste lektion om människans historia var intressant.

Medicinskåp upplåst för sjukvårdare Hayley Matthews.

Motor nummer 4 är lite långsam och reagerar två sekunder sent.

Jag gör en signalkoll. Skickar testsignaler till enheter 1-8.

-Hur var det ute? Fint väder? -Ja, skönt med lite vind.

-Bara en vanlig dag på jobbet. -Varje dag är en vanlig dag.

-Inte idag. -Jaså? Hurså?

-Det är en speciell dag för någon. -Hur menar du?

Grattis på födelsedagen.

-Hur tusan kom du ihåg det? -Pappas födelsedag.

Hans hade varit imorgon, så därför kom jag ihåg det.

Men jag tänker inte skvallra. Vi vill ju inte fira något.

Att åren går är inte nåt jag vill fira, direkt.

-Då tar jag tillbaka presenten. -Jag sa inte att jag inte ville ha den.

-Vad är det? -Att inte veta är ju halva poängen.

Okej. Det är bäst att det inte är nåt som hoppar ut och biter mig i ansiktet.

Nu sabbade du överraskningen.

-Har du bakat en kaka? Du? Baka kaka? -Jag fick Hayley att baka den,

Jag ville inte slösa mer ingredienser efter tolv misslyckade försök.

Det var del av en matlagningskurs för Lila.

-Så den är från Lila och Hayley. -Det var jag som beställde den.

Utan mig skulle den där kakan inte ens finnas.

Kommer det finnas hav dit vi åker?

Förmodligen inte. Jag tror inte ens att planeten vi ska till är beboelig.

De säger att vår planet kommer att vara den som all kommer att åka till.

Jo...de vill bara att du inte oroar dig.

-Vad har jag alltid sagt? -Sanningen.

Just det. Pete berättar alltid sanningen för dig.

Jag kommer aldrig ljuga för dig. Borde inte du plugga lite nu?

Okej. Om Hayley frågar var jag är, kan du säga att du inte sett mig?

Du är min favoritbesättningsmedlem. så jag kan ljuga för alla andra.

-Ge dig iväg nu. -Är jag bland dem, herr Burton?

Nej. En ingenjör ljuger aldrig för sin kapten.

Han kanske överdriver lite ibland för uppskattning.

-Snygg räddning. -Fixa syrematarna på C-däck.

De andra enheterna jobbar övertid, och bränns de ut-

-så blir det genast problem med att andas.

Särskilt när du ödslar syre genom att använda en svetsenhet.

De bränns inte ut. Jag kan ersätta den trasiga med den från nödkapseln.

-Så det är ingen fara. -Du kan inte ta den från nödkapseln.

Den är dels inte stor nog för ett helt däck-

-och den måste finnas i nödkapseln om nån ska kunna överleva i den!

-Är du sugen på att åka iväg i den? -Lägg av.

Sluta nu.-Pete, jag vet att du har mycket att göra.

Men Edward har rätt. Sätt tillbaka enheten i kapseln.

Och laga den på C-däck inom 24 timmar.

Annars kan du fara iväg med kapseln och ge oss andra mer syre.

Ja, chefen.

-Var det nåt mer? -Nej.

Vi är nog alla hungriga snart.

Det är väl din tur att laga mat?

Vilken fantastisk dag.

Nå?

Plasmaöverslaget slog inte bara ut ventilen.

Tack. Du är överväldigande generös.

Kan jag få tillbaka lådan? Jag kan behöva den sen.

-Den är min, du gav mig den. -Det är smulor kvar. Jag vill ha.

-Visst. Varsågod. -Tack.

-Det var gott. -Ja, visst var det?

Du har lite där... Precis där.

Precis... Jag försöker bara..

Du stöter på mig! Jag vet det.

-Nej, du hade nåt på... -Det där är en flirt.

Tror du inte jag vet när nån flirtar efter sju år ombord?

Okej, så här är det... Det är min födelsedag.

-Det är min födelsedag. -Jag tillåter det.

Kom.

-Lägg av. -Är analysen redan klar?

-Svar nej. Vi har fått ett meddelande. -Så här långt bort?

-Från vem då? -Från Utah.

-Vad säger de? -Det är krypterat.

-Bara kaptenen får se det. -Fan. Hur lång tid har det tagit?

Om de höll sig till sin rutt så skickades det för 4 månader sedan.

Om det skickats från så långt och tagit sån tid så måste det vara viktigt.

Jag tror ni vet att det varit svårt för mig sen vi åkte, kapten.

Jag får väga att hålla allt igång och spara tillgångar.

-Jag har fått lite extra ut av... -Pete, jag vet,

Motorn jobbar i princip dubbelt så hårt som den borde.

Den bränner antimateria fort och därför...

Pete!

Vi har inte tillräckligt med antimateria för att återvända.

Vi kommer dit, men vi kan inte åka hem.

-Är du säker? -Helt och hållet.

-Pegasus, bekräfta min slutsats. -Slutsats bekräftad, Pete.

Vi har inte tillräckligt med antimateria för att återvända till Jorden.

-Ni borde meddela besättningen. -Nej.

Det är hoppet som håller skeppet igång. Det vill jag inte ta ifrån dem.

Mitt hopp börjar ta slut snabbare än mina skruvar gör.

Kapten, vi har fått ett meddelande från Utah.

Enbart för kaptenen att se.

-Det löser sig. Det gör alltid det. -Jo.

Du måste hålla tyst om det tills dess, okej?

Lystring, Edward meddelar att middagen är klar.

Om ni beger er till mässen, så hoppas jag att ni låter det smaka.

Du ska alltid veta, alltid komma ihåg...

...att jag älskar dig mer än något annat som finns.

Jag vet att det är ömsesidigt.

Jag kommer alltid att finnas med dig.

Fullfölj ditt uppdrag.

Det är det viktigaste för båda.

Mänsklighetens framtid hänger på det.

-Adjö, min älskade. -Slut på meddelandet.

-Vad är det du tecknar? -Varsågoda.

-Visst ser det gott ut? -Ja, det gör det.

-Det finns ju gott om mat. -Alla har inte tagit än.

-Ge mig lite mer mat. -Flytta på dig!

-Säg inte åt mig att flytta! -Mike, sluta nu.

Han experimenterar ändå säkert på oss.