When We Were Bullies

Inte så lätt som jag minns det.

-Minns du att du har gjort så? -Nej, men jag var ung en gång.

Det här är min gamla mellanstadieskola i Brooklyn, PS 194.

Det är lördag och grindarna är stängda.

Det är en bra idé.

Det här är jag.

Det här är jag i femman.

Men vi börjar i mitten.

Det här är jag 1992

och jag bor i San Francisco.

Jag gör en film som heter The Smell of Burning Ants

som handlar om pojkar och att bli man.

Idén till filmen fick jag när jag såg den här scenen i en skolfilm från 60-talet.

Det som påverkade mig mest

var när en pojke slår till en annan.

När jag såg den här medhjälparen såg jag mig själv

och ett minne dök upp

som jag inte tänkt på sedan femman.

Det var bara tre filmrutor, en enda sekund.

Om jag hade blinkat skulle jag inte berätta den här historien.

Vi spolar fram två år.

Jag jobbar fortfarande med filmen och jag söker någon

som kan vara berättare för jag gillar verkligen inte min egen röst.

Vid den tiden undervisade jag på en filmkurs.

Studenterna visade sina slutfilmer

och jag blev berörd av rösten i en av dem.

Filmen handlar om en katt.

Katten föll.

Berättaren hette Richard.

Han bodde nära i Berkeley så vi sågs hemma hos honom.

När han kollade igenom mitt manus lade han märke till följande rad:

"Han växte upp i betongen: boxboll

brännboll, baseball"

Richard vände sig mot mig och frågade:

"Är du från New York?"

Du sa ja och som man gör i New York var frågan var vi kom ifrån.

"Brooklyn."

"Vilken del? Sheepshead Bay."

"Verkligen? Wow."

"Vilken skola gick du på?" och du sa... någonting.

"Var gick du på mellanstadiet?"

En konstig fråga, men du sa PS 194

och jag kände spänningen i luften, för jag gick också där.

Jag frågade hur gammal du var.

Vi var lika gamla

och jag sa: "Wow, vad var det du hette?"

och du sa: "Jay Rosenblatt".

"Vem hade du i femman?" Du sa: "Mrs Bromberg"

och det var häftigt för vi gick i samma klass.

Jag kom ihåg dig och jag skakade, och din reaktion

var ungefär densamma

och sen sa du: "Vänd sida."

Jag vände sida och den första raden var "I femman."

Jag tänkte: "Vad?"

Det forsade fram en massa minnen

som jag inte hade tänkt på sen årtionden. Plötsligt fanns de där på sidan.

Det var häftigt att tänka att någon annan

skrev om något jag var med om 1965

tusentals mil bort, och nu sitter vi här framför varandra.

Richard mindes exakt samma ögonblick

som gav idén till filmen.

Då vid den tiden mobbade vi den andra Richard.

Han kunde ha skrivit de ord han läste.

För mig var minnet vagt.

Allt jag vet med säkerhet är att det hände och att jag deltog.

En sak till... Vi åkte fast.

Richard mindes detaljer

som jag helt hade glömt bort eller bara förträngt.

Som hur Mrs Bromberg försökte få oss att vara helt tysta

och sitta uppmärksamt med händerna knäppta innan hon lät oss gå hem.

Men just den här dagen var det annorlunda.

Mrs Bromberg var en sträng kapten.

Hon tolererade inte vad som helst.

Så när hon säger: "Ingen går härifrån. Det ska vara helt tyst

och jag bestämmer när ni får gå." Vi tänkte bara: "Jaha."

Det tar lång tid.

Oftast bara en minut.

Jag är själv lärare

och man vill att minuten ska gå så man får gå hem.

Tiden går och till slut säger hon: "Ni kan gå.

Ni skulle ha gått tidigare, men Richard pratade."

Jag blev arg, för jag pratade inte.

Jag förstod att folk trodde att det var jag och att jag skulle få skit för det.

Jag ville inte göra folk arga.

När vi packar ner våra saker slår det mig

att det måste ha varit den andra Richard som vi kallade Dick.

Det namnet fick han i fyran

när det fanns fyra Richard i mrs Wiedmans klass.

Det var Richard, jag var Richie, det var Rich och så Dick.

I hierarkin i fyran och femman är det ingen fördel.

Så när vi packade ner våra saker

vände jag mig till Michael Sarrel som var

alldeles framför mig och sa: "Det var Dick. Skicka vidare."

Budskapet spred sig till alla elever

när vi gick ner och alla hörde det

och när vi kommer ut måste han ha hört det också

för han börjar springa, men alla vi andra

fortsatte springa nerför trapporna och omringade och hoppade på honom.

Jag hoppade på honom, Michael Sarrel likaså. Det är det jag minns mest.

Flickorna hoppade också på honom.

Det var utom kontroll, men vi var alla arga på honom.

Nu återvänder vi till början.

Vid den stänga grinden vid PS 194.

Jag gillar inte det här.

Var ska jag sätta foten?

Ner med den foten och över med den andra

och försök ta tag i staketet.

Men ta det försiktigt.

SKOLGÅRD

Man ser nästan platsen. Jag tror att det var precis här.

Det är något precis här och det var här vi omringade honom

och några av barnen spottade på honom och retade honom

gjorde vad som helst, verkade det som.

Det var som om alla var fria

att göra vad de tyckte att han förtjänade.

Det var här jag var lite av en uppviglare.

Jag minns att jag stod på knä

och sedan tittade bakåt.

Jag kanske slog honom, spottade på honom eller skrek.

Jag minns inte exakt vad jag gjorde

men jag vet att Michael Sarrel var bredvid mig

för alla slutar upp, och vi tittar upp och ser i trapporna

mrs Bromberg och dr Pincus, rektorn.

Alla reser sig upp och börjar springa.

Dagen därpå när jag kom till skolan...

Mrs Bromberg skickade iväg Dick på ett ärende

och vände sig sedan mot klassen

och sa: "Ni är djur." Hon skällde verkligen ut oss.

Så ur mitt perspektiv

försökte jag nog skydda mig

från klassens vrede genom att skylla på honom.

Den här händelsen påverkade oss båda.

Ju mer jag gräver i det

desto mer upprörd blir jag över att jag deltog.

Snart förstod jag att vi inte var ensamma om det här minnet.

Till slut blir jag klar med filmen och den verkar beröra.

En lokaltidning vill skriva om mig och mitt arbete.

ETT MÄSTERVERK PÅ TIO MINUTER

Jag berättar för journalisten

om sammanträffandet med min berättare Richard.

Han blir verkligen berörd.

Så pass att det blir en stor del av hans artikel.

HAN DELTOG

Några årtionden senare

när jag gjorde den här filmen frågade jag varför.

Ärligt talat var jag ett mobbat barn.

Jag var det feta barnet i skolan.

Tanken att vara

det där fjärde barnet kallat Dick

som var måltavla för regelbundna kränkningar...

Att vara det barnet är som att dö av tusen knivhugg.

Det händer inte bara en gång. Det är som...

Att befinna sig i den fasen... Man vet inte i den åldern

som det där barnet... när det kommer att vara över.

Han forskar om händelsen.

Jag hittade en hemsida som endast handlade om PS 194.

Det fanns klassfoton för varje år

men av någon anledning var mitt foto från femman borta .

Sedan får jag ett mejl från en kvinna som heter Wendy.

Hon hade gått i samma skola som jag.

Vi växte faktiskt upp i samma bostadshus.

Jag minns när vi var fem år...

Vi lekte "du visar din och jag visar min" i hennes garderob.

Hon hade hört genom hemsidan att jag gjorde en film om PS 194

och att jag letade efter fotot från femman.

Jag har det så jag skickade det till dig.

Sedan frågade hon

om det handlade om mobbningsincidenten

som drabbade Richard på skolgården.

Vad var det med den här händelsen som vi alla snöade in på?

Han satt typ snett framför mig

och han brukade sitta i en obekväm ställning.

Han sträckte alltid ut handen och la den på min bänk.

Jag gillade inte det, men så gjorde han.

Han gjorde det om och om igen.

Så måste det ha varit för en dag tog jag med mig en liten nål till skolan.

Han la handen på bänken och jag gav honom

ett litet stick och jag minns fortfarande hans ansiktsuttryck.

Han märkte inte att jag gjorde det.

Han var bara chockad och drog bort handen.

Men jag har dåligt samvete än idag för att jag gjorde det.

Två år senare får jag mejlet

som jag alltid hade varit rädd att få.

Det är från Dick.

Han skriver: "Jag hörde att du gjort en film om mig." Jag svarar

att det inte var precis så

men att den innehöll en historia som han var med i.

Jag försäkrar att jag ändrat hans namn.

Han svarar att han gärna vill se filmen.

Jag säger att jag inte vill dra upp

plågsamma minnen som han kanske lagt bakom sig.

Han säger att han varit TV-producent

de senaste 20 åren och varit ganska framgångsrik.

Med andra ord kan han hantera det.

Jag skickar honom en DVD men hör inget från honom.

Det går 16 år.

Från ingenstans får jag en inbjudan

till en 50-årsåterträff för PS 194.

Försöker universum säga mig något?

Då slog det mig...