Hold Your Breath: The Ice Dive

EN DOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

En minut!

Trettio sekunder!

Fem, fyra, tre, två, ett! Topptid!

Håll andan: Isdykaren Johanna Nordblad

Så länge jag kan minnas

har jag stormtrivts i vattnet.

När jag var liten hade vi en fem meter djup pool i vår stad.

Jag brukade dyka ner till botten av poolen

och titta på alla som simmade ovanför mig.

När man tittar på människor underifrån ser de ut som djur.

Man får en stark känsla av acceptans,

fri från negativitet eller irritationsmoment.

Det är bara en helt naturlig känsla av ren godhet.

Isvaken är lite som en portal till en lugn och vacker plats

där tiden står stilla.

Där nere känner jag mig som ett med naturen.

Man kan tänka sig att man skulle få panik och vilja kämpa sig upp mot ytan.

I stället blir jag lugn i kroppen och hjärtat slår saktare.

När jag dyker är psyket helt avspänt. Det finns inget att vara rädd för.

Jag ville veta hur långt jag kunde dyka från en isvak till en annan,

på ett enda andetag.

Jag ville dyka under isen, längre än nån annan hade gjort.

Mitt rekord, damernas världsrekord, är 50 meter.

Det har gått tre år utan att nån har slagit det.

Men jag kan dyka längre.

Jag kanske kan slå herrarnas världsrekord på 80 meter.

Man måste dela upp det.

Jag delar upp det i tre och har alltså tre faser i dyket.

Det är som när vi var små och jag lärde dig att skriva uppsatser.

Jag är äldst. Hon är min lillasyster.

Vi kallade henne för apan.

Jag minns att hon alltid gjorde nåt konstigt.

Hon säger alltid att tjejer kan göra allt som män kan.

Om jag tänker: "Jag är tjej, jag ska inte göra det."

Då säger hon: "Va? Vad menar du? Nu gör vi det bara."

Kajakpaddling, motorcykelåkning och downhillcykling.

Och hon måste alltid tänja på gränserna.

Så det var ingen överraskning att nåt gick fel.

Jag föll nerför en sluttning på min cykel och bröt benet illa.

Jag fick nästan kallbrand och de fick utföra en fasciotomi.

Det orsakade riktigt besvärlig neuralgi, vilket gav mig konstant smärta.

Tre år senare led jag fortfarande av nervsmärtan.

Det var helt outhärdligt.

Jag kunde inte sova alls och läkarna kunde inte hjälpa mig.

Jag trodde att jag skulle bli galen.

Då hörde jag talas om köldterapi.

Man sänker ner foten i iskallt vatten.

Först var själva behandlingen smärtsam.

Det var så illa att jag grät.

Men när jag vande mig kylan märkte jag att det inte bara hjälpte med skadan,

utan att hela kroppen blev djupt avslappnad.

Den känslan kan vara beroendeframkallande.

Smärtan lindrades, så jag doppade andra benet också.

Till slut sänkte jag ner hela kroppen.

Skadan hade öppnat en helt ny värld för mig.

Om jag vill sätta ett nytt rekord måste jag träna hårt inför dyket.

Om jag inte är ordentligt förberedd kan ett sånt försök bli väldigt farligt.

I värsta fall kan det kalla vattnet orsaka hjärtstillestånd.

Om jag inte kommer upp i tid kan jag förlora medvetandet.

Så jag tränar aldrig under isen utan min syster Elina på plats.

-Okej? -Okej!

Inom fridykning är de värsta misstagen oftast mentala.

Är jag nervös blir kroppens budskap omöjliga att tolka

och då vet jag inte när jag ska komma upp till ytan.

Så det handlar mycket om mental träning.

Gud, vad kallt! Jag läcker.

Det kommer in vatten här nånstans.

-Var är hålet? -Här är det.

Nästa försök, 80 meter i kallt vatten, är ett långt dyk.

Om jag fick välja skulle jag kanske säga: "Gör det inte."

Men hon har bestämt sig.

Det är en lärandeprocess för oss båda.

Jag måste hantera mina rädslor,

men i samma stund måste Elina möta sina rädslor också.

Jag är orolig. Jag vill inte se henne få problem.

Jag vill inte se henne tuppa av.

Ibland tänker jag på om nåt skulle hända och jag måste köra hem själv utan henne.

Vi pratar om skräckscenariot, för vi måste veta vad det är.

Jag är rätt förberedd på det.

Jag vill inte se det, men jag skulle finnas där.

Skulle du föredra att hon inte gjorde det här?

Åh. Nej.

Nej, jag tycker absolut… Jag tycker att hon ska göra det.

Hon älskar det. Vad mer kan jag säga?

JANUARI 2020 ÅTTA VECKOR TILL REKORDFÖRSÖKET

Rekorddyket utförs i enbart baddräkt, så det finns två stora utmaningar:

Kan jag hålla andan under en så pass lång sträcka

och samtidigt förbli avslappnad i det iskalla vattnet?

När man är avslappnad känns kölden bara kall.

Det är en intensiv känsla, men gör inte ont.

Okej.

Okej.

När man inte är avslappnad känns kölden iskall.

Jag får huvudvärk och smärtan sprider sig till hjärnan, så att jag inte kan tänka.

Jag förlorar känseln i ansiktet.

Smärtan tränger allt djupare in i min hud. Varenda muskel i kroppen spänner sig.

Lederna försöker skydda sig genom att krampa.

-Hur känns det här? Hur känns det? -Det är väldigt kallt!

Andningen är ansträngd. Huden svider, värker och bränner överallt.

Okej.

Dykningen kan ta upp till tre minuter.

Det enda alternativet är att acceptera att vatten är kallt.

-Okej. Tiden? -Drygt två minuter.

Mina fingrar är iskalla.

Johannas träning har gått bra.

Det blir kallare och vi har is,

men mindre än normalt vid den här tiden på året.

Och det är oroväckande,

för vi behöver mycket mer is för att kunna göra rekordförsöket i mars.

Men det var fint att träna med Johanna och…

Isen talar till oss.

Jag har alltid fotat Johanna.

Vi började när vi var ungefär tio.

Jag köpte min första kamera och hon blev min modell.

Jag brukade säga: "Ja, vi tar lite bilder. Ta på dig det här. Och så lite smink."

Oftast tar vi rätt konstnärliga bilder.

För hon är något av en konstnär och jag är konstnär,

så på nåt sätt blandar vi allt det här.

Det är träning för henne. Hon säger att det är svårare än att dyka rakt.

-Du gjorde en löjlig grimas. -Jag visste det! Det kom med på bild.

Den är faktiskt riktigt bra. Och kanske…

Vi har barn och som alla andra har vi räkningar att betala. Vi jobbar båda två.

Så för att kunna göra det här måste vi tänka på allt det andra.

Mitt första brutna ben, hur gammal var jag då?

Fem? Eller tre?

Jag var fyra…

Ända sen jag var väldigt liten har hon alltid gjort extrema saker.

Jag är inte nervös eller orolig över det. Hon har alltid varit sån.

Jag tror ändå att jag föredrar henne framför en mamma som inte gör nånting.

Det är jättecoolt om hon slår rekordet. Jag hoppas bara att det inte händer nåt.

FEBRUARI 2020 FYRA VECKOR TILL REKORDFÖRSÖKET

Bara fem centimeter is till.

Blir det minusgrader kan det fortfarande frysa på.

Ingen idé att försöka gå på den när den är så tunn.

-Ja, det har redan gått igenom. -Jaha, är den så tunn?

Ingen panik bara.

Vi har varit här i sex år, tror jag.

Och det har aldrig varit så här.

Vi får se om jag klarar det.

Hur mycket is har ni?

Under tio centimeter. Och väldigt flexibel is.

- Och hur mycket vatten på isen? -Ungefär 10-12 centimeter.

-Ja. - Det var mycket.

Det finns en chans att vi får is, men också en risk att vi inte får nån.

Tjugo mil norrut har de redan 30 centimeter.

-Ja. Så vi måste… -I värsta fall så…

Annars kan vi hitta en annan plats i slutet av februari.

- Valkiasjön kan vara ett bra ställe. -Ja, det är vackert om inte annat.

Vi får se de kommande fyra veckorna.

-Okej. Vi håller kontakten. - Ja.

-Ja. -Ja. Hej då.

Vid den här tiden på året brukar vi redan ha frost, is och snö. Men inte i år.

I år regnar det bara.

Enligt reglerna ska isen vara minst 30 cm tjock. Det har vi inte här.

En dyster situation med bara en centimeter.

Det har varit ett märkligt år i allmänhet.

Det har varit en varm vinter. Jag minns inte när det var så här sist.

Rekordförsöket kan förstås flyttas norrut,

men ett varmare klimat påverkar mer än bara mitt rekordförsök.

Mina problem känns så futtiga. jämfört med läget för miljön.

Eftersom vattnet inte har frusit i söder har vi förflyttat oss till norra Finland.

Vi har valt en väldigt klar sjö i Hossa nationalpark.

Jag vill inte byta plats.

Jag vill dyka på ett ställe jag känner.

Jag vill veta hur många steg det är till frukosten, från frukosten till bastun

och från bastun till vaken.

Jag vill veta exakt när jag måste ta på mig baddräkten.

ÖLLÖRISJÖN, HOSSA NORRA FINLAND

För andra är det bara att byta plats.

För mig förändrar det allt.

Hej!

-Hallå där. -Trevligt att träffas.

-Jag har sett dig på bild. -Jaha, okej.

-Johanna. -Elina.

Ja. Tapsa. Hejsan.

-Det här är Öllörisjön. -Ja.

-Den är vacker. -Verkligen.