Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Nu kommer de!

Var beredda.

Två fångar på ingång!

Gör klart för dockning!

Klart!

Försiktigt!

Porten är säkrad!

Fånge på väg!

Härligt, en ny cellkamrat…

Ta inte illa upp. Du verkar jättetrevlig.

Du ska få en husesyn.

Det här är hinken där vårt piss fryser till is.

Det var allt.

-Vad heter du, jäntan? -Holga, och jag heter Edgin. Och själv?

Jag har aldrig delat cell med en hona.

Det ska nog bli trevligt.

Holga gillar inte att bli störd när hon äter potatis.

-Det är dagens höjdpunkt för henne. -Håll klaffen!

Visst, fortsätt du.

Är du lite blyg? Jag är inte så farlig när man lär känna mig.

Var inte sån nu.

Vi skulle kunna få det riktigt…

Det får nog bli tumvantar, bara.

Vem skulle jag imponera på?

Varken penningsäck eller helstekt svin

Går upp mot ett välfyllt krus med vin

Så med rosig kind och svajig blick

Lyft din sejdel, glöm och drick

Sluta sjunga!

Ska bli, Tobias.

-Det är benådningsförhandling i morgon. -Hoppas inte på för mycket, Ed.

Vad menar du?

Jarnathan sitter med i rådet nu. Han är aarakocra.

Han om någon kommer att frige oss.

Knappast.

Tro mig, Holga. I dag bryter du is för sista gången.

På bemyndigande av furstarnas allians öppnar jag härmed benådanderådets möte,

i målen Edgin Darvis och Holga Kilgore.

De är nu inne på sitt andra fängelseår

för grov stöld och skumraskaffärer.

Rådet ska nu bedöma om ni kan bli föremål för benådning.

Vad säger ni?

Tack, kansler Anderton och ärade rådsmedlemmar.

Jag ser att kansler Jarnathan inte är här.

Bör vi invänta honom?

Han är försenad på grund av ovädret. Varsågod att börja.

Ja, men jag…

Vi räknade med hans närvaro.

-Börja, eller avstå från er ansökan. -Ja, då så.

Då börjar jag med lite bakgrundshistoria.

Jag har faktiskt inte alltid varit tjuv.

För ett antal år sen anslöt jag mig till harpisterna,

ett underjordiskt nätverk som ska bekämpa tyranni

och hjälpa förtryckta utan att begära något i gengäld.

Min hustru Zia samtyckte till mitt val, men var medveten om riskerna.

På dagarna tjuvlyssnade jag på legosoldater…

…satte stopp för rövare…

…och såg till att röda magiker ställdes inför rätta.

På kvällen kom jag hem till min ömma hustru och vår dotter Kira.

Det hände att jag vacklade om det där

med att inte begära något i gengäld.

Men min fru sa: "Du behöver inte ge oss allt, bara dig själv."

Börjar Jarnathan närma sig? Jag kan vänta.

Hörde ni inte vad vi sa?

Om ovädret, jo. Men Jarnathan vore nog synnerligen mottaglig för min historia.

Det vore så synd att behöva vänta i ett helt år…

-Fortsätt. -Givetvis.

Som harpist får man ofelbart fiender.

Och ibland vill fienderna utkräva hämnd.

Ingen präst kan läka såret efter en röd magikers klinga.

Hon gick inte att återuppliva.

När Zia dog, dog också min plikttrohet.

Förlåt, det är tunga minnen att röra upp…

…när inte Jarnathan är här.

Börjar han nu igen?

Hur ska han kunna döma mig utan att ha fått höra bakgrunden?

Vi är fullt kapabla att fatta beslut i målet utan Jarnathan.

-Fortsätt. -Okej, var var jag?

På kvällen kom jag hem till min ömma hustru och vår dotter Kira.

-Nu backade du för långt. Sluta maska! -Ja, förlåt. I stora drag…

Månaderna som följde skäms jag över.

Men då träffade jag Holga, som förbarmade sig över mig.

Eller, hon förbarmade sig över flickan.

Holga var hemmastadd på den absoluta botten.

Hon blev utstött av sitt folk när hon förälskade sig i en utböling.

Vi blev snart som syskon för varandra.

En relation som byggde på tillit och ömsesidig respekt.

Ingen av oss hade en hederlig inkomstkälla

så vi la hederligheten på hyllan och prövade nåt annat.

Det är en berusande insikt

att det som står i vägen för ens drömmar

kan vara så tunt som glas.

Ni undrar säkert hur vi kunde begå brott med en liten flicka hemma.

Vi lämnade henne inte hemma.

Fort iväg!

Förutom Kira fick vi med oss den halvdugliga besvärjaren Simon,

och en bedragare vid namn Forge som sporrade oss att sikta ännu högre.

Snart var vi ett gäng.

Visst var vi tjuvar, men jag försökte ändå hålla en viss nivå.

Vi skadade aldrig någon

och stal bara av dem som minst skulle märka av det.

Men allt förändrades när vi mötte magikern Sofina.

Det enda vi visste var att hon ville ha hjälp med att plundra Korinns kastell.

Det är harpisternas fäste.

Det känner nog Jarnathan till.

I skattkammaren fanns ovärderliga skatter,

och där kunde bara harpister komma in.

Därför vände sig Sofina till oss.

Jag vägrade först att sjunka så lågt,

men Forge berättade att det bland skatterna

fanns en uppväckelsetavla som kunde återuppliva en död person,

även en som dräpts av en röd magiker.

Ni förstår nog vart jag vill komma.

-Varför får inte jag följa med? -Det är för farligt.

Då ska inte du heller göra det.

Vi har redan allt vi behöver.

Inte riktigt. Men det här blir sista gången.

Lita på mig.

Upp med hakan. Vi kommer snart hem.

Jag sa inget om tavlan. Hon skulle bli förkrossad om det sket sig.

Och…

…nog sket det sig.

Vi ses snart, älskade.

Inkräktare!

Där är de!

Vi gör ingen illa.

-Hon är fast! Häv tidsstoppet, Simon! -Det går inte. Sofina är för mäktig.

Ta med dig tavlan och ta hand om Kira.

Jag lovar.

Om ni skulle ge mig två års fängelse till,

eller till och med tjugo…

…skulle det inte vara straff nog för det allra värsta av mina brott.

Att beröva min dotter hennes far.

Men om ni friger mig

ska jag ägna resten av mitt liv åt att gottgöra det.

Har du nåt att tillägga?

Det är lugnt.

Innan ni meddelar beslutet vädjar jag om att ni inväntar…

-Jarnathan! -Ursäkta mig.

Så glad jag blir att se dig!

-Nu, Holga! -Vakter!

Släpp mig!

Hon kastar potatis!

Men Jarnathan!

Vi skulle ju frige er!

Flyg, fågel!

Han andas.

Jag sa ju att han skulle få ut oss!

-Nåt spår av Kira? -Ingen har varit här på länge.

Vart kan Forge ha tagit henne?

Han skulle knappast lämna Svärdskusten.

Middag till er och hustrun?

-Den där, med hans läppar? -Usch, nej. Vi dricker bara.

Vi tar en båt ner till Baldurs port och fortsätter norrut därifrån.

Och medan vi söker efter Forge passar jag på att hälsa på Marlamin.

Ska du utsätta dig för det?

-Tänk om han inte vill prata med dig. -Det kvittar vad han vill.

Jag vill få ett avslut.

Han skrev att han inte är din make längre.

Var inte det ett avslut?

-Du förstår inte. -Nej, uppenbarligen inte.

Är det där…?

Det var som fan.

Forge är furste i Vinterväck.

-Hur lyckades den narren med det? -Det kvittar, bara han har Kira.

Kom.

-Tack. Är det nåt fel på mina läppar? -De är för stora.

Många gillar mina läppar.

-Vad mycket folk det är. -De är nog här för solståndsspelen.

Pappa tog med mig på dem precis innan de förbjöds.

Var det nån som vann?

En tävlande tog sig till final, men fick överkroppen slukad av ett monster, så…

…nej.

Fint att Forge har ödmjukheten i behåll.

-Hur länge har det gått? -Två år.

Nej, hur länge har vi väntat här?

Pappa!

Holga?

Kira!

-Vad jag har saknat dig! -Hej, pyret.

Kom hit.

Jag har tänkt på dig varje dag.

Jag har gjort dem till dig.

-Vad är det för nåt? -Vantar!

Tack.

Har du haft det bra?

Farbror Forge har varit jättesnäll.

"Farbror" Forge?

Kom, han vill träffa er.

Jag har kvar smycket du gav mig, Holga.

Jag använder det för att smyga runt i slottet.

-Vad konstigt att ni är här. -Kir…

Du ska veta att jag är hemskt ledsen för hur det blev.

Det var en chansning.

Den slog slint.

Varför ser du så arg ut?

Du beter dig som om det inte var ditt fel.

Där är de ju!

Gamla vänner!

Vilken underbar överraskning.